Måndag, v. 40

Måndag, och ny vecka. Vi drar oss allt närmare oktober, och när väckaren ringde strax efter klockan sex på förmiddagen kändes det faktiskt som att det inte riktigt var lika ljust ute som för bara ett par förmiddagar sedan. Suck. Nu kommer vintern.

Ett par timmar senare hade jag i alla fall packat upp varor och begrundat livet om vartannat, och det var således dags för lunch. Jag gjorde ett klipp nere på Konsums fyndhörna, inte helt olikt det som jag gjorde så sent som i förgår, och visst smakade det gudomligt. Färdigmat i all ära, men pepparsåsen var utan dess like.

På eftermiddagen när jag kom hem hade Klara en av ungarna från gården hemma hos oss. Det lektes för fullt. Jag var med på ett hörn, men blev också lite förvirrad av allt ståhej, så jag sprang ut och lyckades (win) konstatera att den — på sista tiden — döda lysdioden i förarfönstret (för stöldskyddet) inte berodde på att dioden i sig hade dött, utan att jag hade glömt återansluta kabeln efter att jag och mitt Neiyth hade fixat låskistan, nu i somras.

Nå, innan det var dags för ungarna att gå till sitt gick jag ut till snurrgungan med dem och vi lekte en styv halvtimme. Det var kul, men jag var — som vanligt — hela tiden på spänn att det skulle ske en olycka i klätterställningen. Jag kommer ihåg ihåg för ett par år sedan när det hade regnat och var blött och Klara ville visa sina kunskaper i klättring i den gula ställningen. Usch, så hon föll och slog huvudet. Synen av hennes förtvivlade gråt förföljer mig.

Nå, klockan gick mot sju då jag mer eller mindre tvingades forcera(!) ungarna att ta farväl och godnatt till varandra. När de skiljdes åt stod de vid granntjejens portuppgång och jag fick då lyssna på hur de diskuterade sinsemellan om vilka tider det var tänkt att de skulle bli lämnade respektive hämtade från förskolan/skolan (granntjejen/bästisen går första klass) dagen därpå. Det var en ivrig diskussion. Jag blev helt blödig för en sekund, medan jag lyssnade. Medan jag hörde barnens prat slog det mig att vi inte längre hade en liten bebis, utan ett barn med ett socialt nätverk. Oj oj oj oj. Hur gick allt detta till?

Intill tandborstningen och stundande nattning satt Klara ner i vardagsrumssoffan och bearbetade lite text i sitt skrivblock. Närmare bestämt så gjorde hon en slags lista på släkt och vänner, vilken hon stavade efter bästa förmåga. Älskade unge, herre jösses. Tiden går så fort; det gäller att ta vara på den.

När kärleksbarnet slutligen hade somnat så avrundade jag och Ingrid med soffläge och James Bond, närmare bestämt Timothy Dalton i den klassiska "Iskallt Uppdrag", faktiskt — förmodligen — den Bondfilm som jag sett flest gånger, dock också — i min mening — en av de absolut sämsta. Nåväl, ett som är säkert är att jag aldrig kommer att glömma scenerna med mjölkmannen. Herre jösses.

Torsdag, v. 39

---

Navet, blankt och skinande

Klockan var ungefär tre minuter i sju på förmiddagen, och jag hade just ställt och låst cykeln vid den mer eller mindre klassiska björken, utefter Rådhusesplanaden. Jag tittade på bakhjulsnavet och drog stolt på smilbanden. Det här hade jag gjort riktigt bra. Ja, det var ju under gårdagskvällen som jag sprayade på klarlack i etapper. I jämförelse mot hur det såg ut innan var det här verkligen en sann fröjd för ögat. Nu är det bara att hoppas att detta håller rosten borta.

Då originalfärgen (i samspel med det bisarra lager av solkig olja/smuts som jag nu skrubbat bort) tydligt har lyckats hålla navet sånär som rostfritt i säkert över ett halvt sekel, ja då är det bara att hoppas att CRC Klarlack gör jobbet, åtminstone fram till nästa uppfräschning.

---

Det fylliga vinet, på rekommendation

När jag hade slutat för dagen och kommit hem lät Ingrid avslöja att det skulle bli nåt schysst till middag, och hon behövde ett fylligt rött vin till matlagningen. Efter att hon hade varit in och storhandlat på Maxi (jag orkade inte följa, känner mig alltid överflödig där inne) sprang jag in på Systembolaget. Då jag är i det närmaste urkass på viner gick jag raka spåret fram till en ung man med butiksklädsel. Jag frågade genant om han hade god koll på viner. "Nej!", replikerade han, varvid han genast skrattade till som att förklara att han skämtade. Visst kunde han ett och annat om viner. Han frågade vad jag ville ha. Jag sa kort som det var, att jag hade blivit skickad med en order om att köpa ett fylligt vin, och att det gärna (min egen inflikning på ordern) fick vara billigt.

Butiksexpediten högg tag i en flaskas som han sa att var att rekommendera om det fick kosta sisådär en hundralapp. I nästa sekund vände han sig mot hyllan bakom sig och plockade därifrån fram en annan flaska. Sekunden som följde kastade han upp flaskan i luften och lät den snurra ett helvarv, och fångade sedan upp den mjukt i handen. Under tiden berättade han om vinets karaktär och smaker. Där stod jag, fortfarande halvt om halvt fast i scenen när han snurrade flaskan i luften, fastän det var för flera sekunder sen, och nu pratade han visst om eftersmaker. Herre jösses, vilken ståtlig karl och försäljare. Han kunde verkligen allt, kändes det som.

Den här mäktiga mannen hade hunnit in på den tredje flaskan när jag bröt in och sade att den andra flaskan han kikat på (den som han hade snurrat i luften) skulle bli alldeles utmärkt. Sedan tackade jag så innerligt för god hjälp, och rörde mig i maklig tempo mot kassalinjen. The Black Shiraz (nr 6131) blev det alltså. Tala om stil han hade, den där killen på Systembolaget.

---

Lokala inköp och postpaket, en salig blandning

Låt mig summera dagens inköp. När jag slutade för dagen blev det först och främst en termometer och ett gäng RJ45-kontaktdon för nätverkssladdar. Alla har vi väl någon gång lyckats bryta av den där plastpiggen i nätverkskablarnas ände, med som följd att kabeln liksom sitter löst i dator/router/switch. Kabeln får kontakt, men drar man i den så åker den ut, liksom. Nu när jag har införskaffat ett par modulartänger känns det lägligt att ta steget och lära mig använde en. Jag vet med mig att jag har minst en nätverkskabel med sådan klassisk halvtrasig kontakt liggande, i nån av mina pojkkartonger. En självhäftande utetermometer som ska sitta utanför köksfönstret blev det också. Kylan kommer.

Vidare, mörkret kommer och det känns inte direkt lockande att stå ute på parkeringen och dona med montering av extraljus i snö och kyla, så det är lite nu eller aldrig. Det fick då bli nu, så på eftermiddagen åkte vi ut till Biltema och köpte ett par nätta ljus och ett kit med relä och kablage, plus en sådan plåt som man fäster bakom registreringsskylten. Nu var köpet gjort, så monteringen är troligtvis inte långt borta, fast inte just idag blev det.

Slutligen, i brevlådan låg två sådana där härliga små postpåsar med kinesisk tullstämpel. Den ena innehöll en schysst kabelskalare med färdiga jack för vanligt förekommande dimensioner, och det andra var en innovativ hållare för mobiltelefon som går att fästa i kamerastativ, d.v.s. den skruvgänga som är standard för sådana. Dessutom följde det med ett litet sådant gorillapod som man faktiskt kan ha nytta av. Det var inte många kronor jag hade betalat för de här produkterna. Oj oj oj, Kina levererar, med stil och finess.

---

Middagen, med närproducerad sallad

Så var det dags för den omtalade middagen, kryddad med rödvin. Kan inflika att Ingrid blev jättenöjd med vinet. För en sekund trodde hon att jag var andlig då hon faktiskt hade läst att det gärna fick vara ett australiensiskt vin till just den här maträtten, fast hon hade tyckt att det skulle bli för mycket för mig att ha i minne när jag gick in på Systembolaget, så hon hade nöjt sig med att ge mig "fylligt" som ledord. Nå, ett australiensiskt vin hade det trots allt blivit. Succé. Käket var också underbart, och till detta hade hon varit ute och plockat in vad som antagligen är säsongens sista sallad, direkt ifrån bakgården.

---

Kvällsmys med Ingrid, och katten

På kvällen efter att Klara hade somnat blev det soffläge för mig och Ingrid. Gustaf fanns också med i bilden, såklart. En Bond-film från åttiotalet med en ung Kim Basinger gick på TV12. Vi kollade med halva ögon, ungefär dito halvintresserade. Jag hade min Eee i famnen och försökte komma ikapp med mitt skrivande, samtidigt som jag betraktade samtida händelser runtom i världen.

---