En oskäligt tidig morgon
Komiskt värre, jag hade lyckats med konststycket att förlägga min Post-It-lapp (som jag fick redan i mitten av förra veckan) med extratider för den vecka som nu började, med som följd att jag inte visste med säkerhet om jag började 7:00 eller 9:45 denna måndagsförmiddag. Suck. Igår söndag ringde jag som en dåre strax före stängning, för att få tag i någon som kunde kolla, men inget svar. Så, nu var det bara att ta det säkra före det osäkra, och ställa väckarklockan på 6:05 och le och se glad ut. Vi har ju till råga på allt gått in i den tiden på året när det knappt har hunnit gry vid nämnda timme. Stackars dom som är ute och delar ut morgontidningarna, ja jag säger då bara det.
Nå. Kring tjugo i sju lättade jag ankar och jag tog faktiskt upp luren och ringde så fort jag kommit in på gång- och cykelstråket längst efter Studentvägen. Jag fick svar, och nej, jag började inte förrän kvart i tio. Oj oj. Då var det bara att göra helt om och återgå till hemmet. Gjorde frukost med tjejerna. Klara sätter sig i vanlig ordning framför Barnkanalen, nära till målarpennorna. Jag fotograferar, och Ingrid är som vanligt på halvdant morgonhumör, och ger här ett verbalt uttryck för att hon ogärna möts av kameror på förmiddagen.
En hastig och lustig lunch
Ett par timmar senare var jag likväl på plats i stan, och då jag bara hade en kort — fem timmars — dag fanns det ingen hel- eller [ens] halvtimmes lunch instoppad på schemat. I vanliga fall hade jag varit väl förberedd på detta, men nu när jag först hade ställt in mig på att gå från morgonen så hade jag ju inte stoppat något i huvudet sedan strax efter klockan sex på förmiddagen, vilket då blev väl länge att gå på tom mage.
Jag fick dock nåd, eller barmhärtighet. Mitt under dagen fick jag mig en liten rast, så jag kunde ta hissen ner till hederliga McDonald's och köpa en dubbel cheeseburgare, som sedermera skulle klämmas på stående fot; halva burgaren gick rentav ner stående i hissen. Snacka om fartfylld start på veckan.
Glass mitt på eftermiddagen
Klockan tre slutade jag, och på vägen svängde jag förbi förskolan och hämtade upp ungen. Så snart vi kom hem och över tröskeln dukade vi upp gräddglass i köket. Smarrigt värre. Klara körde sin klassiker, vilken går till som så att man lägger på rejäla strängar med choklad- och kolasås och sedan vispar runt allt tills det blir ungefär samma konsistens som mjukglass. Operationen förutsätter som regel att "visparen" (Klara) har en assistent som håller i tallriken, vilket ofta blir jag. Just nu vid tillfället för fotografiet körde hon dock en one-person show, vilket faktiskt gick över förväntan.
En installation av Kubuntu
En hel del möblemang, leksaker och dylikt börjar nu bli sålt genom våra tokiga annonser på Blocket och — främst — Citiboard, men ännu har jag inte kommit till skott att göra annons av den dator som jag byggde ihop vad som måste ha varit 2008. Vi pratar om ett kompaktchassi (ofta kallat "barebone") av modell T3-P5G31A från välrenommerade ASUS. Denna har faktiskt tjänat sitt syfte väl genom åren, främst då tiden innan jag byggde ihop den fullstora AMD-baserade riggen som jag sitter vid i skrivande stund.
Nå, det känns dock som att det börjar bli dags för burken att få en ny ägare. Jag har tänkt ut att det smartaste är att sälja det hela som ett komplett datorpaket, och jag har då tänkt att utöver själva burken skicka med mus och tangentbord (Logitech), 24" LCD-skärm med Full HD, och givetvis kablage. Tre stycken femhundralappar känns inte alls som ett överdimensionerat pris för allt detta. Det enda jag inte ville skicka med var min — snart ett årtionde gamla — hårddisk. Alla som vet ett skvatt om mekaniska hårddiskar vet också hur det är allt annat än lätt att försäkra sig om att data säkert är borttagen. Då jag är en person som värnar om integriteten vill jag inte ha (exempelvis) privata gamla foton i vem som helst händer, så jag väljer helt enkelt att behålla den där gamla hårddisken.
Jag hade visserligen kunnat köra (exempelvis) Darik's Boot And Nuke ett par gånger och hålla tungan rätt i mun (detta hade med all sannolikhet varit mer än tvärlugnt), men nu gjorde jag inte så. Istället (ja, trumvirvel nu) så lyckades jag gräva fram en gammal 200 GB IDE-hårddisk av fabrikat Maxtor (räddad från en skrotad burk ute i miljöhuset), vilket jag tänkte att kunde få göra jobbet. Jag grävde fram en IDE-sladd och kopplade in den. Hårddisken gnisslade en hel del, och det är tydligt att den säkert har tio år på nacken och att magnetskivan snart kommer att snurra sin sista reva, men tillfälligt fick det trots allt gå an.
Vidare, då jag byggde ihop den här burken från lösa delar finns det inget licensierat operativsystem till den, vilket också kunde bli ett problem. Istället för att då göra en kontroversiell rackare så gjorde jag en mer proper variant och laddade hem Xubuntu 14.04 LTS, och installerade. Det här var på eftermiddagen. Allt gick fint, men när jag väl kommit igång med denna slimmade variant av Ubuntu sprang jag på patrull i form av strul med Bluetooth. Ja, jag har en liten USB-adapter som jag visserligen inte kommer att skicka med datorn vid försäljning, fast just nu när jag ville prova på allt störde jag mig på att det inte fungerade. Jag blev till sist så arg att jag bestämde mig för att svänga om. Jag läste trots allt på forum att fler än jag hade haft problem med Bluetooth.
Så, nästa installation blev Kubuntu 14.04 LTS, vilket gick snabbt och smidigt. Det första jag gjorde när jag kom in i det nyinstallerat operativsystemet var att kolla Bluetooth. Inga problem att para mina trådlösa hörlurar. Däremot fick jag först inget ljud, jag var på väg att börja schabbla med byte av Bluetooth stack, men just innan jag gjorde detta (vilket antagligen hade varit dumdristigt) så fick jag ordning på det. Jag hade helt enkelt glömt att byta förvald ljudenhet, något som jag enkelt gjorde via det grafiska gränssnittet (KDE), inget textediterande överhuvudtaget behövde göras. Nu fungerade allt klockrent.
Jag installerade OpenArena och blev sittande ett tag med bottarna. Trots att jag börjar ha några år på nacken kan jag fortfarande spela FPS, när det väl krävs av mig vill säga. Inget "lagg" alls vid högsta förinställning för grafik. När jag däremot gick utanför ramarna (förinställningar) och specifikt höjde upplösning hela vägen till 1920x1080 pixlar, ja då upplevde jag faktiskt en lite ryckigare spelupplevelse. Detta är trots allt mer en HTPC än en speldator, och det är också under dessa premisser jag kommer att saluföra hela anläggningen.
Ett par försändelser från Kina
Då jag kollade brevlådan låg det två sådana härliga postpåsar däri. Jag behövde bara kasta ett öga på dem så förstod jag vilket land som stod som avsändare. Mycket riktigt. Inuti den ena påsen låg en sladd (USB till Lightning) som jag köpt bara för att ha om jag någon gång behöver koppla upp en iPhone 5 eller senare iPad till datorn. Sladden kostade typ nio kronor (fri frakt, givetvis), och mot bakgrund av att samma sladd kostar mellan hundra och tvåhundra kronor i svensk handel så, ja, det kändes överkomligt att lägga en knapp guldpeng, om än sladden aldrig kommer att användas.
I den andra påsen låg två stycken USB-laddare med två stycken kraftiga (2,1A) utgångar vardera. Dessa hade jag betalat en liknande peng för. När jag kopplade in dem förstod jag dock att det ligger något i vad dom säger om att man i sanning köper grisen i säcken när man handlar på eBay. Det knastrade/surrade lite lätt obehagligt inifrån laddaren och det skulle senare också visa sig att den knappt kom upp i den laddningshastighet som man får med en en USB-kabel mellan dator och telefon. Suck. Det här var ett felköp, kort och gott. Nåväl, jag tänker inte hävda återköp. Jag orkar inte med allt pappersarbete. Det handlar trots allt om en tjugolapp. Ibland är grisen i säcken rätt okej, antar jag.
Lax och potatis till middag
Smarrigt att börja vecka med fisk. Till råga på allt har jag läst att fisk innehåller höga halter av Omega-3 och Omega-6. Dessa är två vettiga fettsyror som bland annat skyddar människan från att drabbas av neurologiska sjukdomar; ADHD, för att nämna den vanligaste (med underarter). Somliga skrattar nog högt, och vill här bestämt hävda att bokstavskombinationerna minsann inte förvärvas under livet, utan kommer redan från födseln. Nåja, we'll just have to agree to disagree.
Härlig ny sand till pälsdjuret
Det var ett par dagar sedan Klara och gårdsungarna fick den stolliga idén att spola kattlådan full med vatten. Jag vet i sanning inte exakt hur de bar sig åt, men plötsligt såg det förskräckligt ut i den. Det har som sagt gått ett par dagar och stackars Gustaf har inte fått sin sand utbytt. Lättja från vår sida? Måhända, i viss mån, men till saken hör att Gustaf i regel (i nitton av tjugo fall) uträttar sina behov utomhus.
Nå, på kvällskvisten beslöt jag mig i alla fall för att ta tag i saken. Jag konstaterade snabbt att det var som cement i lådan. Lite lätt illaluktande cement, tillika. Jag försökte få upp de groteska klumparna med plastspaden men den gick genast av i skaftet. Suck. Jag bar då ut hela kattlådan. Jag smög ut i skogen bakom förskolan Professorn och dumpade innehållet. Visst, moraliska betänkligheter kom, men — i stilla sinne — kändes det ändå spontant som att kattsand är lätt komposterbar, och att det skulle vara hundra gånger värre om jag t.ex. kastade ett par glas- eller plastflaskor där ute i skogen. Det här var liksom hyfsat okej, ändå.
Nå, jag tassade samma väg tillbaka och sedan sköljde jag ut de sista resterna ur kattlådan och sedan torkade jag ur den ordentligt, och slutligen fyllde jag den då med ny fräsch kattsand. Det viktiga är att vår katt mår bra. Om än han envist vill gå ut och göra sina bestyr så ska han känna att om det t.ex. är dåligt väder så ska han ha möjlighet att gå till badrummet, som vi övriga i familjen. Nu var ordningen återställd, kan man säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar