En sen lunch och vemod
När jag slutade cyklade jag genast hem. Det tog faktiskt ett tag innan det slog mig att jag kände mig lite illa till mods. Så förstod jag varför, jag hade — i all hets — missat att få i mig nåt i lunchväg. Nå. Jag blev sugen på en billig klassiker och dundrade därför ner på Maxi. Jag hade först tänkt tonfisk, men såg då att nyckelhålsmärkt makrill (3x125g) dumpades för ett schysst kampanjpris, endast en tjugolapp. Jag högg ett sådant 3-pack och sprang vidare ner mot nudlarna. Jag såg en stor kampanjaffisch; 5 st för 15 kronor. Tre kronor per nudelpaket var helt rätt kurs, på en onsdag.
Vad som retade mig var dock att fyra av de fem nudelpaketen gick in för en lägre peng än det sista, så slutnotan blev några kronor dyrare än vad (35 kronor) jag e tänkt mig. När jag kommer till självutcheckningen väljer jag att gå till bemanningen istället för maskinen, då jag var sugen på svar, om än det rörde sig om enkronor. Jag lade snabbt fram mitt ärende för tjejen som stod där, och sade att jag hade erfarenhet av att stafflingspriser ibland inte syns förrän på sista betalningsskärmen. Hon sade då att det mycket väl kunde vara så även i detta fall. Jag tackade och tog några steg över till en självbetjäningsmaskin. När jag kommer till skärmen var jag ska godkänna och slutföra köp är summan emellertid fortfarande densamma som på min skanner. Jag sade givetvis till.
En ström av kunder byggdes upp och jag kände mig med ens modstulen. Expediten som jag nyss bollat med blev upptagen, men förstod dilemmat och var snäll och tog upp telefonluren och försökte få assistans. Där stod jag, stillastående, ifrågasättande några ynkliga kronor hit eler dit. Patetisk, var jag kanske egentligen. Nå, snart kom en assisterande expedit till undsättning. Jag förklarade min situation. Den här tjejen hade koll på läget. Hon kunde snabbt konstatera att fyra av mina paket kom från en "fem för femton" deal, medan det femte paketet kom från en "fyra för femton" deal, vilket gjorde att allt som allt gick inga mängdrabatter ö.h.t. in.
Dra mig baklänges, tänkte jag, och ursäktade mig. Jag småsprang tillbaka till hyllan, och konstaterade snabbt att det mycket riktigt var jag som hade misstagit mig. Den ena skylten läste "fem för femton" medan den andra läste "fyra för femton" med exakt samma typsnitt och storlek på texten, vilket hade fått min stressade gärna att ta det som kopior av samma skylt, med samma ingress och innehåll. Suck, nu hade avföringen träffat takfläkten och jag stod uppenbarligen mitt i rummet.
Jag tog ett paket av det billigare märket (fem för tjugo) och gick tillbaka till självutcheckningen. Nu hade ytterligare kunder tillströmmat. Tjejen förstod emellertid dilemmat, och ringde snabbt efter assistans. Snart kom en till expedit, och jag blev bollad till kassan bakom. Nu var allt i sin ordning, och jag kunde betala. När jag gick i lobbyn mot entrén/utgången kastade jag ett getöga på kvittot. Trettiosex kronor och nittio öre. Jag kunde fortfarande inte få ihop det. Då såg jag det. Raden. En påse, en krona och nitto öre. Jag — i mitt stilla sinne — hade ju tänkt att antingen bära allt i djupa fickor, alternativt göra som mamma och mormor lärt mig, nämligen stoppa artiklarna i sådana gratis transparenta fryspåsar som i regel finns framför kassabandet, och således bespara mig dessa uppemot två kronor, för att inte tala om miljön.
Nå. Nu hade någon av de inblandade expediterna — i hela den här hysterin — slängt in mina varor i en kasse, och den som slutligen fullföljde mitt köp hade då tryckt på tangenten för en sådan kasse, och jag hade också fått betala för den. Järnspikar. Medan jag promenerade efter gången räknade jag, i mitt stilla sinne. Jag kom snabbt fram till att jag hade sparat tid (och således troligtvis pengar) genom att bara flyga igenom hela sessionen, utan att överanalysera "mishaps" så djupt och innerligt. Allra bäst hade givetvis varit om jag hade varit på alerten och sett skillnad på skyltarna ("fem för tjugo" / "fyra för tjugo") från allra första början. Då hade jag betalat rätt, och varit hemma på nolltid. Nå. Nu blev det inte så. Suck.
Väl hemma igen spatserar jag vägen från parkeringen till vår hyreskåk. Jag springer då på ingen mindre än mamman till en av gårdsungarna, närmare bestämt den tjugofemåring som stod i centrum för historien med den där iPhone-laddaren och middagsbjudningen, för [vad som börjar bli] ett par veckor sedan. Och nej, jag har ännu [till denna dag] inte fått in 189 kronor på mitt bankkonto. När jag pratade med mamma i telefon häromveckan berättade hon att hon hade läst hela historien på min blogg, varvid hon fnös, och tyckte det var hutlöst hur någon bjöd på korv och potatismos och förväntade sig närmare tvåhundra kronor som någon slags outtalad vedergällning. Ja, jag ljuger om jag säger nånting annat än att jag känner mig vanhedrad och mentalt våldtagen. Ja, jag ljuger om jag sa nånting annat än att jag tänker tillbaka på det som har inträffat, flera gånger i veckan.
Nå, nu möttes alltså våra vägar, just utanför hyreshuset. Hon gick där med sin hund. Först hälsade vi instinktivt men sedan tog jag mod och klämde ur mig ett "Duuu... förde du över dom där pengarna?", varvid hon ganska snabbt replikerade "Jooo!", utan att blinka med något av ögonen. Jag höll skenet uppe och sade att jag dessvärre inte hade sett någon överföring, och frågade vänligt om hon kunde "dubbelkolla" det vid tillfälle. "Jo, men nu ska jag på möte!", löd svaret. För mitt stilla sinne fick jag genast hellre en association till Försäkringskassan eller socialkontoret) än till något styrelsemöte. Det var nånting allmänt med känslan för likviditet och/eller betalningsmoral i detta hela som klickade oerhört dåligt. Suck. Våra vägar skiljdes åter. Suck. Det blir såklart lite extra jobbigt när barn är inblandade.
En halvliter blod och en t-shirt för besväret
Efter en "lunch" fylld av tragik och vånda fann jag det lägligt att nyttja sista stumpen tid innan Klara skulle hämtas till att dundra ner på Blodcentralen för att få mig en gratis t-shirt, det började trots allt bli X antal månader, sen senast.
Allt gick fina fisken, och det kändes uppriktigt som jag var uppe från britsen innan jag ens hade lagt mig. När jag kom ut till receptionen bad jag mannen där bakom helt enkelt att välja färg på t-shirt åt mig, eller jag sa åt mig att ta den färg som det fanns flest kvar av, med som syfte att det inte skulle bli svart på någon färg.
Dagens paket från Kina
Spontant, helt apropå ingenting kollade jag sedan posten och såg att jag hade (oväntat, ens?) paket från Kina, i lådan. Detta innehöll ett digitalt skjutmått. Jag provkörde och det kändes som att produkten höll måttet. Dessvärre hade jag inga av Johanssons passbitar till hands, men en gammal kupolmutter från en av de äldre militärcyklarna fick tjäna syftet. Det är vanligtvis en 14 mm nyckel man skiftar dessa bultar med, och skjutmåttet gav mig 14.02 mm. Ja, en helt skaplig felmarginal, vill jag faktiskt tycka. Jag hade trots allt betalat en riktigt futtig peng för produkten.
Baknavet: Fulländningen
Ja, tillbaka till navet då. Det gick ju finemang nu senast, men delar a färgen flög ju vid borstning, så nu hade det blivit dags för lite påbättring. Faktum var att jag susade in för att handla denna redan tidigt på eftermiddagen, just efter blodlämningen, men när jag klev in i butiken blev situationen som så att jag istället för att dundra hem och lacka cykeln kom att förflytta mig från korttidsparkeringen (fem minuter) utanför gallerian och över till Parketten. Kort därefter skulle jag rida runt i uniform i ytterligare ett par timmar, innan det blev hemgång på riktigt, nån gång vid femsnåret.
Nå, när jag väl var hemma satte jag mig i hobbyrummet med cykel ifråga väl ställd uppochned. Det var bara att tuta och köra. Jag har — i sanning nu — aldrig klarlackat förut i hela mitt liv, så jag hade inga direkta referensramar att gå efter. Jag sprättade ett oöppnat paket stålborstar som jag haft liggande ett par år, och gnuggade sedan på utmed ekrarnas infästning, var den kvarvarande smutsen var som värst. Alltmedan processen fortgick badade jag allt med industriell aceton. Slutligen gasade jag på med klarlack från CRC. Sedan fick allt stå. Under kvällens gång drog jag på med ytterligare ett par lager, i omgångar, och jag tror bestämt att det hann bli fyra lager klarlack innan jag slutligen somnade in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar