Textmässigt egensinnad~: socialisering

Visar inlägg med etikett socialisering. Visa alla inlägg

tisdag 7 oktober 2014

Tisdag, v. 41

Dörrlåset

Låscylindern på passagerarsidan har varit lite småstrulig länge. Den har aldrig kärvat helt och hållet, men under vredets gång känner man ett slags motstånd i nån fjäder. Ett typiskt I-landsproblem, om ens det. Nu tänkte jag i alla fall – lagom innan vintern – ge mig på en kontroversiell tackling, nämligen en total rengöring och smörjning. Mellan dessa moment stack jag även efter ett – obekräftat – tips till med att lägga låscylindern i en kastrull med kokande vatten, och låta denna naturliga lösning göra jobbet.

Nå, någon jättemärkbar skillnad blev det i sanning inte, men nånting gott kom trots allt ur det hela; när jag letade efter låsolja så fann jag en tub med PTFE-fett som jag inte ens kom ihåg att jag hade köpt, vilket kanske hade varit bättre än det där litiumfettet i sprayform som jag har kört i både vev och nav, alldeles nyligen. Nåväl, jag är på tok för lat för att göra om / göra rätt, nu har trots allt kylan börjat smyga sig på också. Nåväl, bra att veta att det finns där längst bak i skafferiet, ändå.

Som grädde på moset kom jag efter att jag monterat tillbaka låscylindern att läsa ett intressant tips om hur man allra helst kokar låscylindern i motorolja. Jag hann fråga mig om jag hade nått bättre slutresultat genom att koka upp den i nån gammal spillolja än i vatten, som jag gjorde, men kom — efter snabb överläggning med mig själv — fram till att jag inte orkade dra ut den och börja dona igen.

Katten

Mitt under eftermiddagen på min lediga tisdag fann jag mig själv liggande i soffan. Katten Gustaf var i vanlig ordning i närheten, och jag tyckte för en sekund att han var så ståtlig (och vacker) att jag inte fann det bättre än att fotografera honom i tre olika vinklar.

Jag valde sedan ut en av dessa bilder som tvunget skulle ut i den vida etern, och det är alltså denna. Jag tycker spontant att det blev en bra bild. Man kan liksom se hur djuret tänker på något, dyrt och innerligt. Det intressanta är att vi inte har en blekaste om han är fem, tio, eller femton år gammal. Han är en sann gåta, vår Gustafsson.

Vinterdäcken

På eftermiddagen gjorde jag slag i något som jag tänkt ett bra tag, nämligen en däckaffär. Det var redan ett bra tag innan min — nu f.d. — kollega sadlade om som jag fick tipset om att han minsann hade ett par 15 tums dubbade vinterdäck med dimensionerna 195/55 av fabrikat Bridgestone och modell Noranza.

När jag väl var på plats för affären fick jag även möjlighet att kika på kollegans nyköpta bil, en Jaguar XJ (X308), utrustad med en V8 och drygt tvåhundraåttio hästarbetskrafter under motorhuven. Mäkta imponerande maskin, och tydligen är dom inte alls så dyra att äga som man spontant kan tro. Tvärtom, på det stora hela taget billigare än en Volvo V40, tydligen. Trevligt. Engelsmännen har uppenbarligen en hel del kvaliteter.

Fyra däck fick jag köpa till ett hyggligt pris. Riktigt bra med såväl dubb som mönsterdjup, fanns det kvar. Glad i hågen rullade jag hemåt. Nu blir det till att lägga fjolårets däck på annons och försöka få dessa omlagda på de fälgarna; förhoppningsvis behöver det inte bli så fruktansvärt dyrt.

Middagen

Smarrigt värre, med spagetti och köttfärssås. Färska tomater och rikliga mängder torrost gick ovanpå detta. Det var sagolikt gott. Jag kämpade mentalt med mig själv för att disciplinera mig och sluta äta och göra lunchlåda av åtminstone en tredjedel av tallriken, men ack, förgäves. Till slut var det så lite kvar att jag rationaliserade det sista inmundigandet med "Äh, det där är väl inget att spara på!", som min älskade gamla mormor så ofta uttryckte det när hon ville att jag skulle peta i mig det sista på hennes serverade tallrik. Ja, jag var i sanning lite skamsen när jag en stund senare låg på soffan, proppmätt. Hade jag bara lyckats tygla mina begär hade jag haft en lunchlåda för morgondagen. Suck. Nåväl.

söndag 31 augusti 2014

Söndag, v. 35

Överraskningne, pratstunden, och inköpet

Det blev tre timmar i butiken för mig, denna söndag. När jag slutade och stod utanför och låste upp min cykel lade jag märke till något märkligt, bara nån meter ifrån mig. En kille i full färd med att leta burkar. Det var något bekant över hans baksida. Men, var det inte? Jo, jag kunde nästan ha satt mitt vänstra lillfinger på att det var min vän. Varför var han ute och letade burkar mitt på blanka ljusa dagen?

Jag fann detta ytterst märkligt. Jag tänkte genast tillbaka på en något blöt kväll för ungefär ett år sedan, då jag och just den här killen — efter att ha bommat krogarnas sista insläpp — hade fått en fix idé om att vi istället skulle ta varsin plastpåse och glida runt på stan och leta burkar. Det var trots allt sen kväll, och mestadels folk "i dimman" som var ute, så vi tänkte att vi inte skulle märkas alltför mycket. Det hade gått rätt bra för oss den där kvällen, och varsin stor plastpåse senare hade vi enats om att min vän skulle få ta hem allt, och sedan göra en transaktion till mig över t.ex. PayPal.

Nå. Några pengar såg jag aldrig av. Min vän tog allt för egen räkning, den gången. Vi har setts efteråt men aldrig tagit upp saken. Inte för att det direkt har blivit elefanten i rummet, då det trots allt handlat om nån tjugolapp, utan mer principen, i mitt stilla sinne. Nå. Nu, denna söndagseftermiddag, fick jag alltså skåda samma unga man, denna gång helt på egen hand, och denna gång till synes hjulburen. Min första impuls var att fånga hans uppmärksamhet, men i ögonblicket hejdade jag mig. Det kändes inte riktigt bra. Situationen var märklig, så jag tog istället upp min digitala assistent och förevigade situationen. Någon hade av allt att döma satsat på en solokarriär. Den här kan definitivt bli intressant att se tillbaka på, när jag har blivit lite äldre.

Nå, vännen cyklade vidare, i riktning mot Kungsgatan, och nu var det jag som plötsligt blev konfronterad, från rakt över axeln. "Jaså, du fotograferar du?", sade en främmande man till mig. Han måste ha varit i närmare pensionsålder, men såg ändå hurtig ut. "Mjo", svarade jag, säkert hörbart genererad över att ha blivit upptäckt, och lade till att jag rent allmänt tyckte om att dokumentera saker. "Ja, det är bra att dom plockar upp burkarna, men trist att de häller ut så där", sade han då, och pekade på en blöt rand efter sopkorgen, var min vän tydligen hade hällt ut vätska som funnits kvar i något av dryckeskärlen han transporterade.

Jag och den främmande mannens pratstund tog inte slut här, utan den fortsatte. Jag trivdes i mannens sällskap. Vi pratade om allt från Ica-handlarnas företagsamhet till gamla militärcyklar, och våra vägar skildes inte förrän jag ursäktade mig med att jag var tvungen att springa upp och köpa en häftpistol. Jag sade att det var nånting som var bra att ha, och mannen hade då hållit med mig. En rejäl häftpistol, kom jag kort därefter ut med. Rejält breda (gröna) klammer eller häftspik kan jag alltså köra med denna. Tio års garanti fick jag också. Underbart. Vi får se när första tillfälle till användning dyker upp. Jag längtar. En smidig öppnare för målarfärgburkar och kapsyler köpte jag också. Endast fem kronor, och etsad med företagets namn. Kan va kul att finna i nån verktygslåda, när man blivit lite äldre. Den lär ju inte rosta i första taget, vill jag tro.

Ungefär en kvart senare var jag hemma. Vi hade besök, vilket hör till vardagen nu. Det var granntjejen och hennes kompis. Jag plockade fram glass ur frysen och gjorde sedan världens värsta portioner åt ungarna. I ärlighetens namn trodde jag inte att granntjejens kompis skulle få i sig hela det enorma berg av glass som jag hävde i hennes skål, men dra mig långsamt baklänges, till slut var djuptallriken tom.

RAID och käk

Idag är data viktigare än nånsin. Fotografier och dylikt (minnen för livet) riskerar att gå helt om intet om man t.ex. råkar ut för ett hårddiskhaveri. Jag har varit ganska flitig när det kommer till att säkerhetskopiera. Optiskt medium har varit min melodi, men nu hade jag börjat tänka i nya banor, och detta stavas då R.A.I.D.

För att enkelt förklara så bygger det på att man har (minst) två hårddiskar med samma storlek, och datorn ställs sedan in på att skriva varje byte av data på båda hårddiskarna samtidigt, och om sedan en av hårddiskarna går sönder (vilket alla gör, förr eller senare) så blir man varnad, och har tid att byta ut den mot en ny, varvid intakt data än en gång dupliceras till att fylla ut båda hårddiskarna, just likt varandras spegelbilder.

På nittiotalet var det här ganska dyr och krävande teknik, men idag följer hårdvarustöd för detta (än en gång, för den som är oinvigd; "RAID") med på sånär som alla moderbord, så också i mitt. Det skulle emellertid inte visa sig så enkelt som att aktivera det i BIOS, var f.ö. valen för hårddisklägen var IDE, AHCI, och RAID. Nej, efter att ha aktiverat RAID och startat om datorn så fick jag blåskärm och minnesdump vid laddning av Windows. Inte särskilt märkligt, då drivrutiner inte fanns laddade. Det enklaste var helt enkelt att göra om och göra rätt, så jag tog ett djupt andetag och kastade mig över stupet.

Jag dubbelkollade så att inget viktigt gick om intet och formaterade och installerade sedan om operativsystemet från grunden, denna gång lät jag då givetvis drivrutinerna till [S-ATA] kontrollenheten laddas under installationens gång. Det gick smidigt, det räckte bra att ha dem till hands på en USB-sticka. I mitt stilla sinne tänkte jag tillbaka på en liknanade situation med gamla Windows 2K/XP, var installationen krävde att drivrutiner "utöver" laddades från diskett, och vid det här laget hade diskettstationer redan börjat fasas ut. Jag lärde mig således att "slipstreama" installationer av Windoze XP, d.v.s. skapa skräddarsydda installationer var datorspecifika drivrutiner redan låg inkluderade. Nå, denna gång gick allt vägen, och mitt i allt tog jag ett break för middag.

På kvällskvisten fortsatte mitt RAID-projekt, nu med den faktiska uppgiften att aktivera själva avbildningen. I stora drag har datamaskinen ifråga en 320 GB mekanisk hårddisk som snurrar i upp till 7200 varv i minuten, samt två stycken 1500 GB (1½ TB) [också mekaniska] hårddiskar som snurrar i upp till 4500 varv i minuten. Jag hade ju installerat operativsystemet på en [första] partition i den "snabba" hårddisken, och den fick ju vara som vanligt, medan nu projektet låg i att duplicera de stora hårddiskarna. Till detta användes ett litet gränssnitt som laddades med ett kortkommande (CTRL+F) vid start av datorn. Om någon någon gång letar information om hela detta förfarande via den heliga sökmotorn så inkluderar jag [jml. generell sökoptimering) den lilla parentes att moderbordet här ifråga är ett ASUS M4A78T-E.

måndag 11 augusti 2014

Måndag, v. 33

Fullbordandet av byggandet

Det var så sent som igår som jäntan fick sitt Lego (Ninjago) och vi påbörjade [och nästan slutförde] byggandet, men så idag måndag rodde vi då slutligen i hamn projektet under förmiddagen. Det kändes faktiskt riktigt bra. Nånstans [i mitt stilla sinne] oroar jag mig för att pillande ska få attiraljer att lossna och således hela konstruktionen till att falla isär, så att om jag nu [helt och hållet] fick bestämma skulle nog superlim få svetsa samman bitarna till en slags verk i evigheten. Nåväl.

En tripp till cykelverkstaden

Så slog det mig [veckor sen, really] att det var långt innan midsommar som jag lämnade in mitt 635 mm hjul (fälg) till en underjordisk cykelverkstad på Haga, förvisso då med uttalad tidsplan att "ta det i mån av tid" då det likväl var ett slags sidoprojekt [of mine]. Nå, nu har hela sommaren gått, och jag kände att det var dags att glida förbi och kolla så att ärendet inte hade glömts av helt och hållet. Det var trots allt en måndag i juni som jag svängde förbi [nu senast] för att kolla hur "ärendet" gick, och då var det minsann inte helt i hamn utan det snickrades i mån av tid på den knepiga plåtfälgen, och de skulle minsann SMS:a när mållinjen var nådd.

Nå, nu åkte jag och Klara inte med egen agenda i sikte, nämligen att hålla vuxen ton och säga att vi var redo att dra oss ur, då det gått alldeles för många månader. Nå. Skåda vår (min) förvåning när verkstadskillen förtäljer att hjulet minsann är färdigt sedan en tid tillbaka, och att meddelande är skickat men [olyckligtvis] inte nått fram till min telefonlur. Vidare förtäljde han att han inte [personligen] var hundraprocentigt nöjd med hjulriktningen, men att han p.g.a. den slitna gamla fälgens fysik helt enkelt inte hade lyckats få det bättre. Nå. Färdigt var det i alla fall. Jag var nöjd. Innan jag hade fått luft sa han att han p.g.a. omständigheterna (SMS som ej hade gått fram) tyckte att det var okej om jag bara betalade en femtiolapp.

Herre jösses. Femtio kronor. Ove sken, djupt inom, och kort senare var betalning genomförd och jag tackade så hjärtligt för god service och vi var åter på väg. Jag hann förresten bolla några korta frågor om möjlighet att byta slitna militärcykelramar mot fungerande Fauber-vevarm, vilket [så klart] inte direkt visade sig vara högattraktivt. Nej, förmodligen är detta här med spräckta vevarmar lite av det klassiska läget, och ramar finns det säkert gott om, medan tillbehören (584 mm fälg, samt e.g. vevarm/-lagerbanor) är det kostsamma. Jag håller tungan rätt i mun, och var i stund sjukt nöjd med att jag fått mitt [635 mm] hjul riktat av en sann cykelmekaniker.

En tripp till hamburgerköket

När allting gick så sjukt på räls fortsatte vi måndagen med att låta lunchen gå på Big Boy, Strömpilen. Dessutom hade jag hört ryktas om nån slags snurra som alla ungar på kvarteret fann jättekul, och ordet gick att dessa fick just genom Happy Meal på Big Boy, så visst var jag tvungen att fråga. Oj oj, efter viss påtryckning fick jag loss en röd snurra. Gyllene. Käket var också oerhört smarrigt. Klara åt väldigt duktigt, dagen till ära.

En tripp till villaidyllen

På eftermiddagen lekte barnen så det stod härliga till ute på bakgården. Själv hade jag intagit en avkopplad ställning i solstolen, var jag ändå tyckte mig ha rätt god koll på vad som hände. Nåväl. Det fanns vidare planer. Det var ju nämligen så sent som i lördags som Klara var bjuden på födelsedagskalas hos en tjej som går/gått hos samma dagmamma, men p.g.a. omständigheter (Gustaf) så ställdes detta in, men smidigt nog hade kompisens föräldrar gjort en räddning (mitt i vår egna katastrof) i att då fråga om det inte istället kunde gå bra för ungarna att få träffas och leka en annan dag. Ja visst, och så hade (jml. Ingrids uppstyrning á SMS; stor eloge) denna måndag då ställts som sikte.

Så, planen var att vi skulle vara på plats klockan tre, och visst försökte jag att styra upp allt efter tidslinjen. Första patrull sprang vi dock på när Klaras cykel plötsligt ej stod att finna vare sig i cykelförrådet eller ute i något av båsen. Jag sprang iväg [i sinne] och tyckte att det var patrask som bodde i detta socialt avdankade område och [vidare] att det minsann var Ingrid som underlåtit sig att sköta låsningen av Klaras cykel. Febrilt släpade jag Klara runt kvarteret och även Ålidhemsskolan för att att se om någon unge [mot all rimlig förmodan] bara hade lånat cykeln och ställt ifrån sig den. Nej, ingen cykel var att finna.

Jag var modstulen och på väg att ge upp när jag fick tag i Ingrid på telefon. När jag berättar om den kniviga knipan säger hon bara lugnt att cykeln står [låst] utanför L, en av hennes kompisar, ett par gårdar ifrån. Det var som ... tänkte jag, och en stund senare var jag och Klara på nämnda gård. Visst visade det sig också vara precis som Ingrid hade sagt, där stod minsann cykeln, låst och allt. Tala om att jag var skuldfylld, både till Ingrid och till det "patrask" som fyller kvarteren. Nå, klockan var tjugo i tre och goda råd var dyra, jag och Klara satte stadig kurs mot Tavleliden, var vi hade en skarp play date, inte alltför långt borta.

Det var en bit vi skulle cykla, och rätt fort beklagade sig jäntan över törsten. Vi rullade över Kandidatvägen när Klara tyckte att jag skulle ringa till Emils pappa och fråga om vi inte kunde stanna och dricka ett glas vatten, hon var jättetörstig. Ja, det skulle väl inte vara något jätteproblem. Jag såg dessutom att fönstret var öppet däruppe. Jag skrek högt ett par gånger, och hoppades på korrespondens. Nej, inget. Tyvärr verkade det inte bättre än att Karlssons var ute, så vi fick fortsätta, utan vatten. Sen bara ett hundratal meter senare (efter gång- och cykeltunneln under E4/Kolbäcksvägen) får vi plötsligt syn på [inga mindre än] Emil och Alexander. Jag log brett och vi stannade och surrade, och stämde dessutom preliminär träff, senare på eftermiddagen.

Jag ställdes in Maps för bästa rutt med cykel och höll luren med en näve och cyklade efter bästa förmåga, men p.g.a. rådande byggnationer på Tomtebo blev det inte riktigt rätt, och jag hamnade vid flera tillfällen i ett läge var jag såg ut att befinna mig mitt ute i skogen, och fick dessutom instruktion om att göra U-svängar, fastän jag tyckte mig befinna mig på banan. Nå, efter ett par förvirringar lyckades vi likväl hitta destination, och bara drygt tio minuter försenade var vi. Oj oj oj. Dessutom tror jag inte att Google Maps beräknade ankomsttid med givet färdmedel (här cykel) har i aktning att man har en femåring [på 16" cykel] i släptåg. Nåväl.

Nå, lekandet gick i varje fall superbra och drygt två timmar senare var jag och Klara åter pedalburna och då på hemväg. Vi plockade lustigt nog upp Alexander och Emil på vägen, och kvällen gick åt till att socialisera och skruva i en av Alexanders [två] punkterade cyklar. Trevligt, to say the least.

fredag 25 juli 2014

Fredag, v. 30

Dagens tragiska olycka

Jag hade precis slutat och veckoslutet till ära hade jag bett att få lämna cykeln på stan, åtminstone för dagen, och istället avnjuta hämtning. Tjejerna ställde upp, och strax efter klockan tre på eftermiddagen stod de vid Rådhusesplanaden. Jag var några minuter sent över tröskeln ut så Ingrid hann ringa. Hon var hörbart upprörd. Nånting fruktansvärt hade inträffat. Hon hade haft mobilen på rullgardinen som täcker bagageutrymmet, och så hade den råkat få fart och glida över kanten och möta asfalten. Telefonen var sönder, förtäljde min hustru. Nåja. Vi avslutade samtalet och en halv minut senare möttes vi öga mot öga.

Ja, mycket riktigt hade hennes telefon nu gått detta — för smartphones mer eller mindre klassiska — hemska öde tillmötes. Jag hann tänka att jag faktiskt till daglig dags rätt ofta stöter på folk med trasiga displayer. Det är gemene man som t.ex. ska visa upp en artikel för mig från webben och håller upp sin mobiltelefon, med krossad display. Det är människor av alla kön och åldrar. Det är kanske nästan lite av en kultur att ha krossad display. I mitt stilla sinne hann jag fråga mig om det var lite coolt (ballt och häftigt) eller bara allmänt white trash att glida omkring med trasig telefondisplay. Jag hade inget svar, men försökte ställa det mot den klassiska situationen med dammsugarslang som lindats med silvertejp. Ja, jag visste inte riktigt hur jag skulle ställa mig.

Det slog mig att det faktiskt i fyra fall utav fem var telefoner från Apple som jag såg med krossad display. I mitt stilla tänkte jag att det inte var rättvist att dra den slutsatsen att iPhone har sköra displayglas som tenderar spricka, utan kanske mer var så att en person med en billig Android-lur för kanske en tusenlapp helt enkelt kasserade den när displayen sprack, medan en människa som betalat sextusen kronor för sin telefon inte gärna bara kastar den i sopkorgen p.g.a. lite glassplitter. Jag var osäker på verkligheten, men stod där och funderade. Samtidigt fotograferade jag tjejerna, som krupit upp i bagageutrymmet. Vi lät absolut inte denna tragedi tynga ner vår dag. Det inträffade var ju ett typiskt i-landsproblem.

Dagens spännande utflykter

Först dundrade vi då iväg till Bölesholmarna, vilket på sista tiden har blivit vårt typiska utflyktsmål. Det badades och solades, och skönt var det. Nu har sommaren och solen kommit, och jag mår prima ballerina varenda sekund. Dom flesta skulle noga säga att jag är att räkna som en sommarvarelse. Nå. Efter badandet åkte vi ut till Coop Forum, eller handelsområdet där stormarknaden ligger. Ingrid skulle köpa en baddräkt och så blev det också. Hon och Klara stod i provhytten inne på H&M medan jag mest sprang runt med min digitala assistent och studerade omvärlden. Avslutningsvis konstaterade jag att min röda Diesel t-shirt gått sönder på så många ställen att jag faktiskt inte kan bära den längre.

Jag minns att H&M tidigare har kört nån slags kampanj så att man kan panta in gamla uttjänta kläder mot nån slags rabattkod. Det kändes rimligt att det var ett internt jippo så att detta gällde kläder som ursprungligen sålts av dem, men eftersom mitt plagg likväl var en ren och skär trasa(!) så frågade jag om jag bara kunde få lämna in den så de kastade den i nämnda textilåtervinningskorg, om sådan nu fanns kvar. Ja visst, det kunde dom, och inte nog med det,a jag fick en kupong också. Detta trots att plagget inte ens sålts från H&M ursprungligen. Milda makter, det här var faktiskt över förväntan. Nu återstår att se om jag kommer att hinna nyttja kupongen. Det är ju inte direkt varje dag jag shoppar kläder. Jag är lite mer av den praktiska killen.

Kvällens sociala sammanhang

Efter en dags äventyr med tjejerna blev det kväll. Efter att Klara hade nattats hoppade jag på cykeln och rullade in till stan, detta efter att ha bollat ord med den goda Alexander och då fått höra att han och — den mer eller mindre klassiska — herr Olsson höll till inne på Beppes, var de avnjöt kvällens utlandsväder och drack öl. Jag var som sagt snart på plats och visst blev det en härlig avrundning på fredagskvällen.

Rätt vad det är befann vi oss på ett ställe som jag faktiskt aldrig satt fot på, Socialize, och deras uteservering bestod av långbänkar som var vinklade så att man halvt låg och dessa var försedda med otaliga mängder mjuka kuddar, så att det liksom kändes som att man var i ett vardagsrum. Ett par meter framför stod ett pingisbord på marken, var det spelades friskt. Det här kändes spontant som det schysstaste ställe som jag upplevt i den här stan, helt i min smak. Laid back, till hundra procent.

Innan vi skildes åt för kvällen hade Fredrik hunnit ansluta till gruppen, och vi avrundade så klart med burgare från McDonald's. Jag vet ärligt talat inte vem det var som köpte [och sedermera lämnade, i obrutna förpackningar] två askar smältost, men jag är denne evigt tacksam. Att smeta ut sådant över burgare är så sjukt underskattat. En underbar fredagskväll, allt som allt.

lördag 19 juli 2014

Lördag, v. 29

Fikat

När jag på lördagsförmiddagen hade bl.a. hade dragit den klassiska nitlotten, ett lagerpack (10x10) med knappcellsbatterier som till råga på allt ligger paketerade omlott (så att vartannat måste vändas) var om vartannat, ja då var det oerhört skönt med förmiddagsfika innefattande starkt kaffe och en saftig banan, rik på B-vitamin. Den fortsatta dagen blev behaglig. Varmt och skönt var det också.

Felsökningen

Framåt kvällskvisten när jag hade slutat kom en arbetskamrat förbi. Han har fått ett mystiskt sjukdomssymptom på sin Audi A3 var acceleration stundtals rycker, och endast på 2:ans växel. Då jag har en OBD2-adapter med stöd för K/L och KK/L var det lämpligt att han kom till min lekmannamässiga arbetsplats (parkeringsplatsen) för en snabb diagnostik. Efter inkoppling mot min Eee kom vi fram till två felkoder, dels motortemperaturgivaren, dels luftsensorn. Den förstnämnda har jag ju faktiskt personlig erfarenhet av då den var det första som gick sönder på vår bil, så sent som i fjol höstas. Relativt enkelt bytt, åsidosatt ett potentiellt skyfall av glykol i motorutrymmet, om man inte är snabb nog att skifta givare.

Nåväl, den andra sensorn, luftsensorn, kändes emellertid som en större kandidat till orsaken till problemet. Vi tittade runt länge och väl men lyckades inte (trots att jag Googlade en del med mobilen under tiden) att finna den, så vi fick 'call it a day' och t.ex. lägga ut bilder på forum och fråga om vidare referens. Det är svårt att arbeta när man inte har en tydlig bild av vad som är vad (komponenter).

Nåväl, det var i varje fall trevligt att få umgås en stund. Ett par klassiska grannar hann också strosa förbi och lägga näsan i blöt, på det sätt dom alltid gör. Dessa karaktärer får mig i sanning att bre på smilbanden, på en lördag, inte minst afrikanen som skröt om att hans Volvo hade >200hk medan den enl. kontroll mot Transportstyrelsen endast besatt en bråkdel av detta. Ospecificerat chiptrimmad nåt så inåt glödheta Norden, eller? ;)

Kvällsdoppet

På kvällen hamnade vi i en social situation med grannskapet på gården, då det visade sig att de skulle ta ett — sent omsider — dopp på Nydala med barnen. Visst, klockan var en hel del men om man ska ha en endast susning socialt sett så gäller det att vara tillgänglig och varse alla de outtalade koder som gäller.

Så sant som det var sagt, kring nio på kvällen var vi tillrätta nere vid stranden. Det var vi och några fåtal andra som var ute, men visst hoppade barnet i plurret och visst badades det. Själv tog jag det piano och låg kvar på filten. Egentligen kanske jag borde ha hoppat i, jag vet inte. Jag låg i alla fall och studerade hur Ingrid socialiserade med mamman till ett av de andra barnen, och även dennes bekantskap. Även ett "bonusbarn" var med på trippen. Oj oj oj.

fredag 4 juli 2014

Fredag, v. 27

Teenage Mutant Ninja Turtles

På kvällen efter att jag slutade dundrade jag ner med Klara till stormarknaden. Jag brukar [tyvärr/alltför?] ofta vara stenhård när[!] hon tjatar om leksaker, så nu fann jag det då plötsligt inte bättre än att bevilja Klaras önskan. På något subliminalt plan kanske jag blev påverkad av att det var just min egen favorit som hon pekade på. Ja, jag var minsann alltid Leonardo när jag och min kompis lekte på byggarbetsplatserna, när vi var barn. Han var Donatello, och så lekte vi med attiraljer som vi fann. Jag kommer aldrig att glömma.

Grillning

Grillningen blev det alltså därefter. Rå korv och kött och majskolvar, just som vi alltid gör. Nu gick den sista dieseln åt till antändningen. Oj oj oj, vi måste alltså se till att köpa mer diesel, till nästa grillning.

Bishop's Arms

Efter maten fick jag skjuts in till stan var jag hade stämt träff med en arbetskamrat. Vi slog följe och gick och satte oss på Bishop's Arm var vi drack två öl vardera och pratade om ungefär allt mellan himmel och jord. Det var trevligt, allt som allt. Detta sociala event avrundades av att vi fick bevittna något som min vän skämtsamt kallade för "tempo". Nå, minst en berusad restaurangbesökare, en bartender, och flera ordningsvakter var i alla fall inblandade i det tumult som uppstod. Oj oj oj. Jag och min arbetskompis tog avsked och skildes åt. Jag tog sedan en cykeltur ut till en vän norr om stan, var jag spenderade ytterligare några timmar i tv-soffan.

tisdag 17 juni 2014

Tisdag, v. 25

Paket på posten

Det var från Svensk Bilåtervinning AB i Örebro som jag så sent som framemot midnatt på fredagskvällen lade en beställning på en komplett låskista med centrallåsmotor. Jag hade jämfört det artikelnummer (3B1 837 015 AQ) som Motorcentralen hade gett mig noggrant för att försäkra mig om att jag skulle få rätt del. Snabba puckar från Örebros håll, skulle det visa sig, idag tisdag fick jag sms om att jag hade ett paket att hämta.

Direkt efter jobbet åkte jag förbi Ålidhems centrum och hämtade ut paketet. När jag kom hem och öppnade kartongen blev jag dock en smula rädd. Artikelnumret på denna låskista löd "3B1 837 015 AM", det vill säga det sista tecknet i koden skiljde sig från det som jag efterfrågat. Jag satte mig genast framför datorn och mejlade till företaget var jag hade beställt delen ifråga och bad om råd. Väntans tider.

En kväll hos Alexander

Jag har givits en relativ mjuk vecka med i första hand eftermiddagstider. Så, då jag hade en sovmorgon att vänta följande dag (och det dessutom kittlade i sällskapsnerven) cyklade jag på kvällskvisten över till den gode Alexander. Min kära vän är ensam hemma under inte mindre än två veckor då hans hustru och son är i Ryssland. Jag tog med mig kalla öl och min gamla Asus Eee 1015PN.

Vi satt och småpratade, klickade runt på nätet, och kollade några serieavsnitt, medan lilla "Plintan" till stor del av tiden låg i min famn och vibrerade som en liten maskin. Hon lämnade en härlig matta av vitt katthår över mina svarta Adidas. Herregud, Alexanders katt är så sagolik. Innan det blev alldeles för sent packade jag ihop mig och cyklade hem.

söndag 8 juni 2014

Söndag, v. 23

Strålande sol

Så sent som igår hade jag trott att jag skulle få hela denna söndag hemma med familjen, men så innan jag la mig kastade jag ett getöga på årsarbetsschemat och det visade sig att det visst var min söndag, trots allt. Oj oj oj. Till råga på allt skulle det visa sig vara ett sånt där strålande veckoavslut med stekhet värme. En given dag för balkongläge, med andra ord. Nå. Vi njöt så länge det varade. Lite styvt fem över halv tolv trampade jag iväg mot stan.

En tragisk olycka och plåster på såren

Dagen börjar med en olycka. Den "#¤!!!!#(/!#%¤ (aaaaaaaaawergh!!!) entrégrinden till butiken har under det senaste året blivit allt sämre i sina glidbanor. Just denna söndag tappade jag visst besinningen när jag skulle dra upp den. Hornen växte fram och jag slet för kung och fosterland för att få det att lossna uppe i skenan i taket.

Pang, så släppte ett av de väldiga (~300g) hänglåsen från öglan där det hängde, och flög i hög hastighet mot mig, för att träffa mig rakt i ansiktet. Jag känner smärta och lägger handen för ansiktet, och känner genast att jag blöder från läppen. Den där fruktansvärda känslan av oro när man har gjort illa sig på ett ställe var man behöver spegel för att konstatera hur stor skadan verkligen är uppstod genast.

Jag småsprang mot toaletten, livrädd för att hela läppen skulle vara kluven, med plåsterhuset som nästa anhalt. Lyckligtvis kunde jag konstatera att skadan var begränsad till ett litet område, och det var ett ganska litet jack. Jag gick och tog ett plåster ur förbandslådan och hoppades att flödet skulle koagulera hyfsat snabbt.

Butiken öppnade och jag sprang runt med ett plåster över läppen och såg ut just därefter. Ungefär en timme senare gjorde jag ett försök att ta bort plåstret. Förgäves. Blodet sipprade fortfarande. Suck. Nytt plåster. Osökt kom jag att tänka på det stora bröllopet i februari. När jag skulle raka mustaschen kvällen innan den stora dagen var jag stressad och lyckades med konststycket att skära ett djupt snitt i läppen. Det koagulerade inte ordentligt förrän någon gång efter frukosten därpå, och på vartenda bröllopsfoto kom jag att framstå som Herpes-mannen från Helvetet. Suck. Nå, måtte den här skadan läka snabbare.

När jag kom hem på eftermiddagen hade Ingrid plåster på såret i form av nybakt bröd med inlagd ost, lufttorkad skinka, och oliver. Oerhört gott var det. Jag åt två stycken utan att ens tänka efter. Jag ville egentligen stoppa i mig ännu fler, fast hann tack och lov tygla mig.

Ett litet inköp blev det visst också

Just ja, jag gjorde ett litet inköp också, innan jag slutade för dagen. En schysst låda med bits och borrar från Stanley är för närvarande nedsatt till halva priset, och alla därute vet hur fort jag nappar på röda lappar. Jag har ju sedan tidigare en enklare box med borrar av varierande storlek och ändamål, fast det känns som att borrar [per se] tenderar gå av med tiden, och det är därför extremt vettigt att stå garderad till den dagen när alla butiker är stängda och man verkligen har ett direkt behov.

Eftermiddagssol och social interaktion

Medan Ingrid donade med middagen gled jag och Klara ut. Det var fortfarande riktigt härlig sol så vi gick upp till snurrgungan vid gärdet. Jag tvekade inte många sekunder innan jag slet av mig t-shirt och la mig på den värma marken. Klara klättrade och gungade i min omkrets, just vid fotoögonblicket passerar hon mig i ett skutt och jag är då [för bråkdelen av en sekund] lite rädd att hon ska landa på mig.

Vidare, som jag låg där i bar överkropp och solade överhörde jag en man stå och prata i telefon. Han hade också lekande barn. Jag lyssnade aktivt på hans telefonsamtal. Han pratade med någon om socialförsäkringssystemet, och jag hör nämna att man egentligen skulle slopa allt vad jobb heter och leva fullt ut på a-kassa och bärplockning. I mitt stilla sinne försökte jag avgöra om han hade varit skämtsam eller allvarlig. Detta avgörande försvårades av att jag inte hade ett ansikte på personen han pratade med, än mindre ett hum om deras relation. Jaha, tänkte jag, och solade vidare.

Rätt vad det är hörde jag en röst tala högt, och jag fann detta märkligt, då jag nånstans var övertygad om att jag för bara nån minut sedan hade överhört mannen från ingenstans avsluta sitt telefonsamtal. Jag tittar kisande upp och ser honom stå bara nån meter ifrån mig, och det är tydligen mig han adresserar. Han hade fått en betydande summa för en VHS-film (Kronblom) genom en auktion på Tradera. Han hade köpt filmen för en spottstyver på Returbutiken, och var ypperligt nöjd över den avans han plockat in. Jag höll genuint med om att det var bra klirr i kassan.

Jag och denna för mig okända människa pratade vidare, medan barnen lekte i parken. Vi gick igenom allt från familjesituationer till LAS-listor, om än på ett ganska ytligt plan. Nånstans kände jag att det var en rätt kul prick jag hade stött på, såhär från ingenstans. Hans två barn var döpta efter huvudkakratärerna i en känd svensk filmklassiker av Astrid Lindgren, nånting jag fann genuint klockrent, vilket jag också kungjorde. Vem vet, kanske hade jag fått en vän för livet, denna soliga söndagseftermiddag vid snurrgungan. Det finns inga givna regler för hur man knyter nya kontakter i livet, det hela tåls då hellre att jämföras med en tärning som ständigt kastas på nytt.

En kvällstripp upp till Kandidatvägen

På kvällskvisten tog jag och Klara en cykeltur upp till Kandidatvägen, var vi justerade styre och sadel på Alexanders hustrus cykel. Sedan hamnade vi i lekparken på gården tvärsöver. Rutschkana, sandlåda, gungor, allt man behöver. Plötsligt såg jag den röda Saab som stod på pall redan sent i våras när vi var här. Jag hade då trott att det var nån shuno som var i färd med nått enklare projekt t.ex. oljebyte, varför just framvagnen var upphissad.

Nu hade det gått minst en månad, säkert två, och jag blev nyfiken på vad som tog människan så länge. Jag smög fram till bilen och konstaterar att det här var frågan om ett lite större projekt en ett oljebyte. Ägaren(?) hade helt sonika lyft ut motorn ur denna 9-5:a. Jag blev uppriktigt sagt imponerad, och tog ett snabbt avtryck i tidslinjen — ett fotografi.

Rengöring och uppsmörjning av vevlager

Efter gårdagens pärs med att försöka förstå mig på konstruktionen av vevlagret på den avställda militärcykeln i skjulet beslöt jag mig denna nästkommande dag för att ge mig på mitt primära fortskaffningsmedel — svarta faran. Här har jag måhända lite slitna pedaler, men åtminstone en väl fungerande infästning för dessa. Vad jag retat mig på ända sedan försommaren är att veven har gnisslat en hel del. Nu tänkte jag då våga mig på en uppsmörjning.

Jag öppnade upp vevpartiet på samma sätt som under gårdagen, och lossade sedan ena pedalen med en smal 17 mm nyckel, varvid jag kunde trä ut lager och lagerskål genom vevarmen. Jag sprutade in mängder med miljövänlig avfettning i vevhuset, och torkade rent (efter bästa förmåga) med vanligt hushållspapper.

Sedan gick jag in med kullagret och rengjorde det grundligt på diskbänken. Avslutningsvis smörjde jag in kulagret och lagerskålen rejält med litiumfett, vilket jag också sprutade in — i stor kvantitet — i själva vevhuset. Hade jag varit mer grundlig hade jag kämpat på för att även lossa kullagret på andra sidan veven, fast detta kändes i stunden som ett alltför stort projekt, och jag hoppades att denna operation skulle räcka för att råda bot på gnisslet.

Efter återmontering tog jag mig en tur runt kvarteret (peppar peppar) och log belåtet — allt var nu ljudlöst. Big win.

Klassiskt kvällsfika för en vuxen man

Kvällen avrundades med tredje säsongsavslutningen på Homeland. Nu har vi alltså sett ikapp serien, så långt det har sänts. När eftertexterna rullade kunde vi enigt konstatera att det hade blivit ett bra serieslut, utan varken större loose end eller jobbig cliffhanger. Lite spekulativt kan man kanske ana att seriens skapare (med påtryckning av produktionsbolag) inte med säkerhet visste om de skulle få ytterligare en säsong, och därför ville göra ett snyggt avslut, OM det sket sig. Nu har de fått grönt ljus om en fjärde säsong, som förmodligen börjar sändas i höst. Nåväl, vi får väl se hur de väljer att spinna vidare. Bra serie överlag, kan vi ändå konstatera.

Innan vi kröp ner kände jag att det kurrade lite i kistan (jfr. dåtidens Kistkurr), och jag gled in i köket och gjorde vad som för mig är klassiskt kvällsfika för en fullvuxen man. Oboy och vitt bröd med smör och ost, helt enkelt. Gott var det, fyra rostade hann jag stoppa i mig innan min planet träffade huvudkudden för dygnsvilan.

torsdag 29 maj 2014

Torsdag, v. 22

Äventyr med Karlssons

Så sent som igår onsdag var Alexander förbi på kvällskvisten. Vi drack nån öl och diskuterade livets stora och små frågor. Han föreslog då att vi skulle fara till golfbanan i det snaraste, kanske på morgondagen? Ja, detta var ju då idag, och så fort jag slog upp mina kristaller för dagen kände jag att det skulle vara riktigt schysst med ett besök på golfbanan. Det var visst nån slags helgdag. Kristi himmelfärds, heter det visst. Nå.

Alexander berättade också om hur han fyndat ett par schyssta högtalare av det välrenommerade fabrikatet Technics, men att han på sätt och vis hade köpt grisen i säcken, så att det var ovisst om de ens fungerade. Han hade ingen förstärkare och kunde därför inte testa. Nå. Jag har ju faktiskt en förstärkare. Av fabrikat Technics, faktiskt. Jag har miljöhuset att tacka, givetvis.

Jag tutade upp till Alexander och hämtade han och Emil, och vi lastade in högtalarna. När vi kom till oss kopplade vi in dom och visst kom det ljud. Båda högtalarna hade full funktion i såväl diskant som basmembran. Snyggt fyndat, Alexander. Då min gode vän som sagt saknar förstärkare kom vi att sluta nån sorts outtalad deal om att jag får låna dessa dyrgripar så länge. Nu är det bara att hoppas att inte Alexander får tag i en förstärkare i det snaraste. Det blev en märkbar skillnad i ljud från våra gamla (mindre) högtalare, och dessa. Två tummar upp.

Vidare, vi packade oss och dundrade iväg mot Holmsund och Umeå Golfklubb. När vi kom fram hann verkligheten ikapp oss. Det var ju trots allt röd dag. Restaurangen och fiket var stängt. Suck. Golfklubba hade vi inte ens vågat ta med oss, med tanke på barnen. Där stod vi, helt handfallna. Nå. Vi hade i alla fall tur med vädret. Här är vi åter på väg mot parkeringen. Klara springer i täten, knappt synlig i bild.

En stund senare landade vi vid Holmsunds centrum, var vi gick in på Coop och köpte varsin glass. Klara och Emil satte sig i lekparken med varsin glass. Jag studerade försiktigt det sedvanliga klientelet sittande vid kommunens ljugarbänk. Klassiskt läge. En stund senare bar det väg hemåt, och våra vägar skildes med Karlssons. Det hade varit trevligt, i allra högsta grad.

Letar fyrklöver

Medan Ingrid fixade med maten gick jag och Klara ut och cyklade. Vi stannade till vid snurrgungan på gärdet; den breda parkallén mellan Geografigränd och Matematikgränd, och vi la oss ner i gräset. Klara var intresserad av att hitta en fyrklöver. Jag har i sanning aldrig funnit en sådan i hela mitt liv.

Nå. Å andra sidan tyckte jag att hela grejen var ganska värdelös from the get-go. Jaha, då har man ödslat si och så många timmar av sitt liv till att hitta en lite muterad blomma. Så vad? Kalla mig gärna för datahjärna, jag trivs med den termen.

Ljuva tacos

Det blev härliga tacos till middag. Jag gav Ingrid två tummar upp för att hon äntligen verkar ha ha fått ett fast grepp om den stora vinningen i att ta till små praktiska lösningar. I detta fall åsyftade jag att hon valde att dela upp alla grönsaker och tillbehör på en stor bricka, istället för att dedicera varje accessoar en egen djuptallrik, med en på bristningsgränsen fylld diskmaskin [och dessutom en del handarbete in between] som följd. Tycker också om det faktum att min hustru och älsklingsungen i gör väldigt snarlika ansiktsuttryck på detta foto. Måste bara älska situationen. Mycket kärlek. Fyra stycken feta rullar fick jag förresten i mig.

Många bäckar små

På kvällskvisten tog jag tag i den stora plastpåsen under diskhon. Pant. Burkar och flaskor så det stod härliga till. Det är inte på långa vägar första gången jag åker ner till Ica Maxi och ställer mig vid PET-stationen där i östra entrén. Oj oj. En del skäms säkert när de står där. Tänker spontant tillbaka på när jag cyklade hem för nån vecka sen. Jag passerade det där lugna radhusområdet på Sofiehem. En medelålders man stod ute på gården och jag såg honom då och stuva ner tomma spritflaskor i påsar i kofferten på sin Volvo. Oj oj oj. Jag har faktiskt även diskuterat det här med flera vänner. Många är det tydligen som smyger. Är det flaskor som inte ger pant överhuvudtaget (läs: vinflaskor) så smyger man gärna ut i sophuset/glasåtervinningen sent efter skymningen, så att ingen ska se. Oj oj oj. Svensken, alltså.

Nå, jag råkade visst glida in på ett sidospår nu. I varje fall, där stod jag och pantade allt. Nu till min metodik. Jag pumpar alltid in burkar och flaskor och stannar upp när maskinen visar 19 SEK. Jag trycker då ut kvitto, varvid jag fortsätter. Varför gör jag så här, kan man fråga sig. Svaret är givet, jag vill ha "spargrisvänlig" valuta i min hand; inga sedlar.

Klaras spargris växer och växer, och varje gång den har blivit för tung för att bära eller sprängfylld så åker vi in till banken och sätter allt i myntinsättningsmaskinen, varvid jag sedan i lugn och ro hemifrån placerar dem i vettiga fonder. Kanske rationaliserar jag mina iskalla sommaröl med att jag faktiskt hjälper Klara att bygga en förmögenhet. Jag vet faktiskt inte. Svensken, alltså.

Nåväl, jag gick till kassörskan med ett kvitto på 19 SEK. Hon hejdade sig och frågade om jag inte råkade ha en krona. Hehehehehe. Om hon bara visste. Nej, tyvärr hade jag ingen enkrona. I ett skåp här hemma ligger en hel hög med PET-kvitton om just nitton kronor. Jag vågar ju bara lösa in ett åt gången. Ibland ger jag ett till Klara, och tar ett själv, och så går vi på led till valfri kassörska och löser så in varsitt kvitto. I dessa lägen känns situationen så uppenbar så att jag faktiskt brukar säga rakt ut att att pengarna ska till spargrisen, och de vänliga kassörskorna brukar alltid visa stor förståelse.

onsdag 28 maj 2014

Onsdag, v. 22

Det blev en onsdag som till sin helhet gick i ärans tjänst. Efter stängning bar det emellertid kvickt hemåt, och efter en tripp med tjejerna runt kvarteret på den nya cykeln bar det hem för inmundigande av middag. Hungrig som ett djur var jag, i denna stund. Fick i mig allt och mådde sinnligt gott. Rörde mig tämligen omgående ut till balkongen var jag fann mig själv tillrätta. Det var blå himmel. Klara hade hittat en ny kompis som hon lekte med precis utanför. Pojken ville inte säga sitt namn.

Rätt vad det är plingade det på dörren, och ingen mindre än Alexander klev in. Han kom raka spåret ut på balkongen och gjorde mig sällskap. Här blev vi också sittande tills dess att det blev alltför kallt för oss. Jag hann [meanwhile] bolla en teori med Alexander om att pojken hade undvikit frågan om sitt namn p.g.a. att hans föräldrar [av säkerhetsskäl] strängt hade förmanat honom att under inga omständigheter uppge sitt namn inför främlingar.

Ingrid inflikade att det kanske istället berodde på att han skämdes för sitt namn. Jag trodde spontant med på min egen teori. Alexander [i sin tur] satt mest där och smålog, i sin Baden-Baden ute på balkongen. Jag undrar [som så ofta] vad han tänkte på. Han hade för övrigt beställt Brewdog Hardcore IPA, vilken jag fick den stora äran att smaka av. Inte alls illa, måste jag säga.

Jag och Alexander satt uppe i tv-soffan och tittade på gamla (och nya) musikvideos med popartister som Britney, Lady Gaga och Katy Perry ända framåt midnatt. Då tog Alexander på sig sina sneakers och påbörjade sin färd hemåt. Min kära hustru klev då upp ur sängen och vi såg den andra säsongsavslutningen av Homeland som avrundning på den ljuva onsdagsnatten.