Visar inlägg med etikett äventyr. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett äventyr. Visa alla inlägg

söndag 21 juni 2015

Cykeläventyret

Jag trivs bäst på cykeln. Gjort det sedan så länge jag kan minnas. Mina första minnen som hjulburen var från stödhjulen. Enligt mamma ville jag aldrig ta bort dom. Rätt vad det är var dess fästen så böjda att stödhjulen aldrig(!) tog i marken, utan man såg tydligt hur de bara liksom stod upp på båda sidor. Vid det här laget var det tydligt att jag inte behövde stödhjulen längre, så då togs de bort. Jag vill minnas att vi bodde i Böle, på den tiden. I det anrika gamla huset alldeles till vänster om byns gamla stationsbyggnad. Herregud. Nå, jag mår alltså som allra bäst när jag cyklar, och med denna lilla prolog lagd så vill jag berätta om vad vi tog oss till denna söndag, som nu går mot sin ände.

Ja, i hela mitt liv har jag känt att nånting man vill ha gjort är att cykla mellan två riktnummer; i regel kommuner. Jag kommer ihåg hur två riktigt fartfyllda killar i parallellklassen under mitt första högstadieår genomfört det galna i att cykla från Piteå och till Kallax flygplats (Luleå kommun), var de tydligen tagit en standbybiljett till STHLM, bara fram och åter, bara över dagen. Jag kände genast "Wow!" när jag hörde den här historien berättas; jag var alltså mäkta imponerad över killarnas tokiga infall, och framförallt den viljestyrka som fick dem att genomföra det hela.

Nå. Själv rodde jag aldrig i hamn detta, under mina uppväxtår i Norrbotten. När flyttlasset sedan gick till Västerbotten för ungefär åtta år sedan var min viljestyrka snart än mer laddad. Jag körde på militäraniskt (militärmaniskt?) manér, och vägrade snudd på att ens acceptera några andra typer av velocipeder som funktionsdugliga. Med min m/42 var jag ostoppbar, helt enkelt. Så en vinterdag, jag tror det var 2009 eller om det kan ha varit 2010, ja då tog jag sats och drog hela vägen ut till Holmsund efter Blå vägen. Måhända inte egen kommun idag, men Holmsund var (hade) kommunprivilegier, fram till 1974, då den kom att ingå som en del utav Umeå kommun. Nåväl. Jag var i alla fall väldigt stolt över mig själv när jag hade gjort cykelresan på min militärcykel, och alltsedan dess hann det bli både en och tre ytterligare turer/returer till just Holmsund, hjulburen.

Nåväl, till denna ljuva söndag, var midsommarhelgen just nått sin ände. Jag kände att det var dags igen, så vi sadlade cyklarna och trampade iväg. Jag ska i sanning säga att min plan förändrades ganska hux flux mitt under resans gång. Ja, först var planen att cykla till Knivsta, som faktiskt är en egen kommun, om än den delar riktnummer med Uppsala. Knappt två mil cykelväg, uppskattningsvis. Nå. Vi hade alltså knappt kommit förbi Boländerna när jag bollade på Google Maps och plötsligt fick en idé. När vi ändå var på språng, varför inte ta det snäppet längre?

Så var det avgjort, och vi satte kurs mot Märsta. Jag lät spara vår geografiska förflyttning med den briljanta appen MyTracks från mästerliga Google, samtidigt som Maps (också Google) fick guida oss med vad den ansåg vara lämpligast cykelväg. Ja, det gick verkligen genom skog, asfalt, och mark, om vartannat. Den valde faktiskt att låta oss gå via Knivsta, så även den ursprungliga idén kunde vi alltså checka av. Vi hann vidare uppleva en rik variation både ifråga om fauna och flora under resans gång, kan jag säga. Herre jösses, allt från rådjur och mördarsniglar till nån slags prästkrage som var färgad helt konstigt.



Nå, den som väntar på nåt gott, sägs det ju. Det var en glad Ingrid som stoltserade när vi mitt ute längst en enslig skogsväg nådde läns- och även kommungränsen (mot Sigtuna). En stund senare rullade vi in i samhället, och efter att ha suttit ner på en parkbänk utanför Ica med två små chipspåsar (vår lön för mödan) började vi spåna på hemvägen. Ingrid ville först cykla, men jag kände i sanning att hemvägen skulle kunna bli för mycket för min stackars hustru, som faktiskt hade >20 kilogram extra i sin packning, i form av en sjövild sexåring. Så, det slutade med att jag satte tjejerna på J36; de fick alltså åka tillbaka till Väsby, för att där byta till J38 och segla förbi de sista stationerna på vägen hem.

Själv hade min mobil nått en — för mig — kritisk batterinivå, så jag valde bort cykeloptimerade vägar som skulle innebära många svängar och kursändringar, och valde istället en biloptimerad rutt, nämligen länsväg 255. Den första vägskylten angav "Uppsala 32", och då var det bara att ta ett djupt andetag och trampa för fulla muggar, i vetskap om att tjejerna satt i trygghet på tåg.

Trist att mitt batteri (som vanligt) skulle störtdyka. Jag hade gärna låtit MyTracks dokumentera rutten på tillbakavägen, mest p.g.a. nyfiken kring tid och snitthastighet. Det gick rätt fort emellanåt. Om någon cyklist ramlar in här så kan jag sticka in att 255:an på det stora hela var en riktigt trevlig cykelväg med trevlig natur på båda sidorna. Rekommenderas varmt.

Så, hur långt cyklade vi/jag idag? Tja, jag började spela in (rutt) i MyTracks när vi stod och väntade på grön signal vid cykelövergångsstället Tycho Hedéns väg / Hjalmar Brantingsgatan, och stängde av densamma just när vi rullade in vid cykelparkeringen intill Märsta station. När jag nu läser under fliken "Statistik" står att läsa att färden bestod av 36,12 kilometer, med 404 brända kalorier, till följd av en maxhastighet på 40,5 km/h (dock med en seglande medelhastighet på ynka 13,21 km/h) över en total tid på 2 timmar och 44 minuter. Så, vi cyklade 3,6 mil tillsammans, och sedan när jag vinkat av tjejerna på tåget lade jag mig på 355:an och gjorde hemvägen solokvist. Ja, den där första blå skylten jag passerade sen jag kommit ut på länsväg 255 läste som sagt "UPPSALA 32" (kilometer), och därifrån var det ju bara för mig att trampa på. Ja, och sen får man nog lägga på ett par kilometer till själva huset. Ja, totalt sett kan jag nog hålla huvudet högt och säga att jag cyklat över sju (7) mil idag. Herre min skapare, vilken söndag. Hoppas alla ni därute har haft en sagolik midsommarhelg.

onsdag 16 juli 2014

Onsdag, v. 29


Bankäventyret




Jag slutade tidigt, dagen till ära, och jag beslöt fort att detta skulle utnyttjas i den mån att vi faktiskt skulle göra slag av det faktum att bankkontoret ännu inte hade stängt för dagen. Passar på att inflika att det är synd att inte alla bankkontor har öppet till kvällen, där ska faktiskt Swedbank här i stan ha ros som har öppet till sex på kvällen så ofta som fyra av fem vardagar i veckan. Nåväl. Idag slutade jag som sagt tidigt så det var fullt möjligt för oss att dundra in till stan med Klaras vid det här laget sprängfyllda spargris. Alla mynt lassades in i mynträknaren och östes sedermera in på sparkontot. Nu i dagarna ska jag sitta ner i lugn och ro (som jag alltid gör) och placera i vettig fondportfölj. Klara börjar ha en del, om än det är frågan om tämligen väl utspridda investeringar.


Eftermiddagen




Sent på eftermiddagen var det full rulle med ungar till höger och vänster i lägenheten. Mer exakt Klara och två gårdspojkar. Oj oj oj. Tydligen var det frukt- eller bärfest och Ingrid stod som skeppare. Jag gled mest in i utstuderande läge, då det naturligt finns så mycket att lära av barnen.


Kvällen




På kvällskvisten blev jag plötsligt alldeles till mig. Jag fick ett privat meddelande på Facebook från en kollega, och den webblänk som meddelandet innehöll fick mina små mungipor att genast gå rakt upp i taket. Oj oj oj. Ja, vi är ju inte mer än människor, och nog är vi nog någonstans alla mer eller mindre i behov av uppskattan och bekräftelse, och nu kände jag att jag hade fått min ranson för en god tid framöver.

Jag blev så till mig över de vitsord som givits mig att jag spontant bjöd till med ett litet [sent påkommet] äventyr med tjejerna. Vi dundrade prompot iväg i sydlig riktning, och på kvällskvisten blev det hamburgare på Burger King i Örnsköldsvik. Det var det, och sedan bar det åter hemåt. När vi kom hem var vi helt trötta och somnade pladask. Nej, nu for jag med osanning. Jag hade världens tagg, och sprang över till gäststugan och började röja upp rejält inför den flytt som stundar.


torsdag 29 maj 2014

Torsdag, v. 22


Äventyr med Karlssons




Så sent som igår onsdag var Alexander förbi på kvällskvisten. Vi drack nån öl och diskuterade livets stora och små frågor. Han föreslog då att vi skulle fara till golfbanan i det snaraste, kanske på morgondagen? Ja, detta var ju då idag, och så fort jag slog upp mina kristaller för dagen kände jag att det skulle vara riktigt schysst med ett besök på golfbanan. Det var visst nån slags helgdag. Kristi himmelfärds, heter det visst. Nå.

Alexander berättade också om hur han fyndat ett par schyssta högtalare av det välrenommerade fabrikatet Technics, men att han på sätt och vis hade köpt grisen i säcken, så att det var ovisst om de ens fungerade. Han hade ingen förstärkare och kunde därför inte testa. Nå. Jag har ju faktiskt en förstärkare. Av fabrikat Technics, faktiskt. Jag har miljöhuset att tacka, givetvis.

Jag tutade upp till Alexander och hämtade han och Emil, och vi lastade in högtalarna. När vi kom till oss kopplade vi in dom och visst kom det ljud. Båda högtalarna hade full funktion i såväl diskant som basmembran. Snyggt fyndat, Alexander. Då min gode vän som sagt saknar förstärkare kom vi att sluta nån sorts outtalad deal om att jag får låna dessa dyrgripar så länge. Nu är det bara att hoppas att inte Alexander får tag i en förstärkare i det snaraste. Det blev en märkbar skillnad i ljud från våra gamla (mindre) högtalare, och dessa. Två tummar upp.

Vidare, vi packade oss och dundrade iväg mot Holmsund och Umeå Golfklubb. När vi kom fram hann verkligheten ikapp oss. Det var ju trots allt röd dag. Restaurangen och fiket var stängt. Suck. Golfklubba hade vi inte ens vågat ta med oss, med tanke på barnen. Där stod vi, helt handfallna. Nå. Vi hade i alla fall tur med vädret. Här är vi åter på väg mot parkeringen. Klara springer i täten, knappt synlig i bild.

En stund senare landade vi vid Holmsunds centrum, var vi gick in på Coop och köpte varsin glass. Klara och Emil satte sig i lekparken med varsin glass. Jag studerade försiktigt det sedvanliga klientelet sittande vid kommunens ljugarbänk. Klassiskt läge. En stund senare bar det väg hemåt, och våra vägar skildes med Karlssons. Det hade varit trevligt, i allra högsta grad.


Letar fyrklöver




Medan Ingrid fixade med maten gick jag och Klara ut och cyklade. Vi stannade till vid snurrgungan på gärdet; den breda parkallén mellan Geografigränd och Matematikgränd, och vi la oss ner i gräset. Klara var intresserad av att hitta en fyrklöver. Jag har i sanning aldrig funnit en sådan i hela mitt liv.

Nå. Å andra sidan tyckte jag att hela grejen var ganska värdelös from the get-go. Jaha, då har man ödslat si och så många timmar av sitt liv till att hitta en lite muterad blomma. Så vad? Kalla mig gärna för datahjärna, jag trivs med den termen.


Ljuva tacos




Det blev härliga tacos till middag. Jag gav Ingrid två tummar upp för att hon äntligen verkar ha ha fått ett fast grepp om den stora vinningen i att ta till små praktiska lösningar. I detta fall åsyftade jag att hon valde att dela upp alla grönsaker och tillbehör på en stor bricka, istället för att dedicera varje accessoar en egen djuptallrik, med en på bristningsgränsen fylld diskmaskin [och dessutom en del handarbete in between] som följd. Tycker också om det faktum att min hustru och älsklingsungen i gör väldigt snarlika ansiktsuttryck på detta foto. Måste bara älska situationen. Mycket kärlek. Fyra stycken feta rullar fick jag förresten i mig.


Många bäckar små




På kvällskvisten tog jag tag i den stora plastpåsen under diskhon. Pant. Burkar och flaskor så det stod härliga till. Det är inte på långa vägar första gången jag åker ner till Ica Maxi och ställer mig vid PET-stationen där i östra entrén. Oj oj. En del skäms säkert när de står där. Tänker spontant tillbaka på när jag cyklade hem för nån vecka sen. Jag passerade det där lugna radhusområdet på Sofiehem. En medelålders man stod ute på gården och jag såg honom då och stuva ner tomma spritflaskor i påsar i kofferten på sin Volvo. Oj oj oj. Jag har faktiskt även diskuterat det här med flera vänner. Många är det tydligen som smyger. Är det flaskor som inte ger pant överhuvudtaget (läs: vinflaskor) så smyger man gärna ut i sophuset/glasåtervinningen sent efter skymningen, så att ingen ska se. Oj oj oj. Svensken, alltså.

Nå, jag råkade visst glida in på ett sidospår nu. I varje fall, där stod jag och pantade allt. Nu till min metodik. Jag pumpar alltid in burkar och flaskor och stannar upp när maskinen visar 19 SEK. Jag trycker då ut kvitto, varvid jag fortsätter. Varför gör jag så här, kan man fråga sig. Svaret är givet, jag vill ha "spargrisvänlig" valuta i min hand; inga sedlar.

Klaras spargris växer och växer, och varje gång den har blivit för tung för att bära eller sprängfylld så åker vi in till banken och sätter allt i myntinsättningsmaskinen, varvid jag sedan i lugn och ro hemifrån placerar dem i vettiga fonder. Kanske rationaliserar jag mina iskalla sommaröl med att jag faktiskt hjälper Klara att bygga en förmögenhet. Jag vet faktiskt inte. Svensken, alltså.

Nåväl, jag gick till kassörskan med ett kvitto på 19 SEK. Hon hejdade sig och frågade om jag inte råkade ha en krona. Hehehehehe. Om hon bara visste. Nej, tyvärr hade jag ingen enkrona. I ett skåp här hemma ligger en hel hög med PET-kvitton om just nitton kronor. Jag vågar ju bara lösa in ett åt gången. Ibland ger jag ett till Klara, och tar ett själv, och så går vi på led till valfri kassörska och löser så in varsitt kvitto. I dessa lägen känns situationen så uppenbar så att jag faktiskt brukar säga rakt ut att att pengarna ska till spargrisen, och de vänliga kassörskorna brukar alltid visa stor förståelse.


fredag 18 april 2014

Fredag, v. 16


OKQ8, Örnsköldsvik




Oj oj oj. Långfredag. Jag vaknade upp, smått trött efter en sen kväll framför datorn med ett gäng kalla pilsner. Likväl kände jag den där äventyrslystnaden. Jag ville göra något med denna långfredag. När jag låg och vred mig i sängen tändes plötsligt en liten lampa, för mitt inre stilla sinne. Det var sisådär sex år sedan senast vi besökte det världsomspännande möbelvaruhuset i den sydnorrländska metropolen. Ja, varför inte?

Jag pitchade min idé på ett — i min ringa mening — hyfsat smooth sätt till min hustru, och hon tyckte (honest truth) inte att jag var varken DAMP:ig eller alltför spontan, utan hon var helt med på noterna. Jag visste med mig att det var en helgdag, så jag tog telefonen och ringde för att pejla läget. Tjejen som svarade meddelade att de höll öppet ända till klockan sex, denna långfredag.

Oj oj, gott om tid, alltså. Knappt en timme senare hade vi käkat nåt som liknade en brunch, och var på väg söderut. Här på fotot gör vi ett uppehåll vid OKQ8 i Örnsköldsvik, var vi unnar oss lite fika.


IKEA, Birsta City




Här har vi alltså precis anlänt till det stora möbelvaruhuset. Jag kände en kittlande känsla inom mig. Varje gång jag har varit här har jag haft den där pirrande [snudd på magiska] känslan. Det är nåt speciellt med att vara på IKEA i Sundsvall. Förmodligen är det p.g.a. vi ännu inte har något IKEA i Umeå. Nåväl, kanske 2016, om man får tro snacket.


Sundsvall




Anyways, vi hann fylla en hel vagn och notan slutade på drygt femtonhundra kronor, men allt kändes som vettiga grejer. Framförallt i det lilla REA-rummet i slutet av labyrinten gjorde jag ett par schyssta fynd. Nå. Vi lättade ankar ungefär tio i sex på kvällen, och här, en bit efter sex på kvällen, har vi anlänt till centrala Sundsvall, var vi fotograferar oss själva i smäckra vyer och positioner.

Mitt i allt häpnar jag över hur det uppenbarligen föreligger viss skillnad ifråga om klimatzon mellan Umeå och Sundsvall, här hade nämligen buskarna börjat slå ut i grön blom på torget. Det var en märklig känsla. Wow. Under resan söderut hade Ingrid kastat några verbala käftsmällar gentemot Sundsvall, och bl.a. kallat det för "smutsig industristad", men hör och häpna, nu när vi väl var på plats i stadskärnan vände tydligt hon i sin uppfattning.

Min hustru uttryckte bl.a. att hon [quote] "fick mer Stockholmskänsla" i den här stan, och med detta pekade hon på de anrika gamla byggnaderna som faktiskt [ja] förde tankarna till Gamla stan, i det närmaste. Ja, den här stan hade bevarat äldre byggnader i en helt annan omfattning än vår hembygd, det var ett som var säkert.

En stund senare fann vi oss nedslagna vid Kermit Pizzeria, var vi lät en saftig familjepizza väl smaka. Det var riktigt schysst och visst fotograferade jag, men då jag postat [minst] ett dussintal pizzabilder genom åren väljer jag att förädla detta scenario till var och ens egen fantasi, i detta nu. Det var trots allt inga större konstigheter, fast pizzan var riktigt schysst.


OKQ8, Umeå




Klockan var här efter tio på kvällen, och vi var återigen på hemmaplan. En normalt funtad människa åker raka spåret hem och pangar sig ner till bädds omgående, medan vi mer är sådana klassiska typer med studs i dojan.

Under resan från Sundsvall till Umeå sov ingen en endaste blund, det var tv-serier och surr hela vägen. Så, medan ångan var uppe svängde vi in på vår lokala mack med tvätthall, var vi snabbt skred till verket och tog till högtryckstvätten och varsin tvättsvamp. Vi lät det inte ta en evighet, utan nöjde oss rätt fort. Bara man fick bort det där värsta, liksom. Jag behöver knappast nämna att vi sov gott. Ja, jag invigde förresten min nya kudde, vilken var annorlunda, to say the least.

Poängterar avslutningsvis att vi också — äntligen — tog det ekonomiska/ekologiska steget och välkomnade LED som ljuskälla. Denna majestätiska invigning av denna innovativa teknik kom att gå ner i badrummet, var snart också en ny schysst toalettrullehållare kommer att installeras. To be continued. Denna långfredag var [summa summarum] en stor framgångssaga.


måndag 14 april 2014

Måndag, v. 16


Godmorgon




Klockan är framemot tolv på dagen, men jag har tagit det riktigt lugnt och låtit dagen komma i precis lagom takt. Här visar Ingrid mig nåt i sin digitala assistent, jag tror bestämt att det var ett foto. En stund senare plockar jag själv fram min digitala assistent, och finner äntligen just den där klockrena annonsens som jag sökt efter. Sommarhjul på fälg av lättmetall. Estetiskt schyssta, check. Prismässigt acceptabelt, check. Ett kompletterande telefonsamtal senare blev jag glad i hågen och ställde dagens kartnål på Hertsön.


Piteå




Jag kom snabbt på en idé om hur vi kunde slå två flugor i en smäll. För nu prick en vecka sedan fick jag ju i ordning den gamla militärcykel som dessförinnan inte rullat ordentligt på sisådär 3½ år, och jag visste även med mig att min systerson fyllde femton bara häromdagen, och att pojken ifråga gärna velat ha just en militärcykel. Nu var det läge.

Ett telefonsamtal senare var saken biff, och några timmar senare lastade vi av cykeln på Stapelvägen i Storfors, Piteå. Sedan drack vi kaffe och surrade, sådär som man gör, på svenskt vis. Innan vi lättade ankar och fortsatte vår färd fick jag den stora äran att prova en av systersonen andra födelsedagspresenter, nämligen en splitterny moped. Jag som inte har vridit på gashandtaget på säkert åtta år. Det var genuint roligt.


Luleå




Ytterligare en timme senare rullade vi över bron och in till Luleå. Oj oj oj. Jag har inte varit i Luleå på sisådär åtta år. Jag har aldrig riktigt förstått staden. I nåt program som visades på Discovery Channel sa de att staden är en av världens mest felkonstruerade, i den bemärkelse att den är som ett levande korsdrag. Ja, en stad var det ständigt blåser, från alla håll och kanter, helt enkelt. Usch, jag som avskyr blåst. Jag vill ju allra helst ligga i ett soligt lä och jäsa, så klart.

Nå, en stund senare nådde vi målpunkten, och vi blev också bjudna på kaffe och bulle hemma hos de äldre paret som sålde däcken. Det var ett jättetrevligt pensionärspar. Karlen skulle fylla hedervärda åttio jordsnurr, bara i dagarna. Oj oj oj. Han skrockade och tyckte att det var häpnadsväckande hur vi hade åkt hela vägen från Umeå för att köpa hjulen. När jag betalade petade han t.o.m. tillbaka en hundralapp till mig, "Här, för bensinen!", sa han med ett genuint snällt leende. Bara sanna pensionärer från den hederliga gamla skolan kan göra så, tänkte jag, och log tillbaka.


Skellefteå




På hemvägen stannade vi till vid Max i Skellefteå. Det var inte mycket mer än en vecka sen sist, va? Nåväl. Smarrigt var det, i alla fall. Vid elvasnåret på kvällen var vi hemma. Gäsp, vilken dag. Bums i säng, väckarklockan skulle ljuda fem över sex tisdagen därpå. Allt som allt kunde vi emellertid konstatera att den här måndagen hade varit en oerhörd succé, på alla sätt och vis.


lördag 5 april 2014

Lördag, v. 14


Hemkomsten




Kom hem på eftermiddagen och kände mig tillfreds i hemmets lugna vrå. Tjejerna i soffläge. Godis. Det var tydligt lördag. Jag var emellertid någonstans — i mitt stilla sinne — sugen på lite äventyr.


Närområdet




Så, vi begav oss ut i närområdet på en liten upptäcktsfärd. Dessvärre genomgår hela nedre Ålidhem en stor förvandling som aldrig tycks vara färdig. I dagsläget ser det till stor del ut som forna Ukraina. Klara hittade i varje fall en hockeyklubba som hon stoltserade med intill den nu för några år sedan anlagda snurrgungan (tummen upp för det).


Kvällsutflykten




Planen var framåt kvällen att vi skulle fara och handla mat och laga nåt schysst hemma. Hursomhelst slutade det med att vi lämnade maten hemma och Ingrid styrde vägen norrut. Nån timme senare landade vi i Skellefteå, var vi kom att käka en sen middag i form av hamburgare på Max.


lördag 22 februari 2014

Det stora bröllopet


Strykningen




Sömnen blev sådär. Blev tidigt väckt av Johan p.g.a. akuta bröllopsproblem i form av attiraljer som var på fel plats vid fel tillfälle. Det var bara att skrida till verket. Den skickligare förmiddagschauffören av oss två fick uppgiften, och den makalöst smidiga Ingrid snurrade på minuters varsel ut Johan dit han skulle. Jag tog tillfället i akt att ladda batterierna ytterligare i ungefär en halvtimme.

Nå. Vid tidpunkten när det här fotot tas har även jag hunnit vakna och kliva upp, och min kära hustru är i full färd med att stryka min kostym. Jag och vi börjar känna av vibbarna, och det är de facto dagen D, idag smäller det.


Blomsterbuketten




Nån timme ytterligare senare befinner vi oss inne på en blomsterhandel i centrala Älvsbyn. Det är den mäktiga bröllopsbuketten som ska hämtas. Det är nu saker börjar gå rejält snett. Den blonda expediten är uppenbart skärrad när hon förklarar att hon eller någon av hennes kollegor har lyckats få problem med handhavandet av denna beställning, så att faktum är att deras [sedan tidigare beställda] bröllopsbukett inte fanns att hämta.

Johan såg efter det här beskedet ut att vara nära ett upplösningstillstånd. Han var mindre än en timme från sitt bröllop och blomsterhandeln hade strulat till bröllopsbuketten. Jag tog tillfället i akt att fotografera honom, och försökte själv att hantera lugn, om än jag någonstans förstod att situationen var tämligen allvarlig. Nå. Det löste sig, med vissa modifikationer, detta genom en smärre improvisation från blomsterhandelns sida. Några färg- och variantändringar gjordes och den slutgiltiga buketten hämtades knappt en timme senare.


Kyrkinvigningen




Klockan är här drygt tjugo över elva, och vi kliver in i Korskyrkan, Älvsbyn. Det är nu det stora eventet ska ta sin början.


Bröllopsparet




Här är ett slags bröllopsfoto, om än taget med mobiltelefon. Dom ser för ståtliga ut, paret Johansson/Kezimana. Underbart. Jag var så oerhört stolt över att ha givits den obeskrivliga äran att få vara bestman.


Maten




Efter ceremonin i kyrkan bar det vidare till folkets hus i Älvsbyn, i folkmun "Forum", var den stora festen skulle hållas. Vi hade dagen innan förberett med bord och dylikt, och nu var även maten på plats. Brudparet, jag, och brudtärnan hade fösta parkett och gick och tog först av alla.

Det kändes oerhört mäktigt, och kittlades inuti hela min kropp. Sedan smakade det också gudomligt. Bäst av allt var nog ett par köttfärsfyllda trekantiga bitar, som faktiskt Johans mamma hade tipsat om tidigare. Riktigt väl skjutet.


Bröllopsfotografen




Min älskade Ingrid tog uppdraget att fotografera så mycket som möjligt under ceremonin, så hon gled runt och fotograferade allt som allt drygt 3 gigabyte bilder. Helt rätta takter. Såhär i efterhand kan jag dock ångra att jag inte hade tagit med mig ett lämpligt fast objektiv (t.ex. 35 mm) istället, då skärpan blir så mycket bättre, och motion (läs: "zooma med fötterna") dessutom är nyttigt.


Tårtan




Efter den stora måltiden (som dessutom inbegrep en backning) var det dags för tårtan. Sött och gott. Fick i efterhand höra att även Klara hade gett sig stora approval. Mums.


Hemkomsten




Festen fortsatte framåt sjutiden på kvällen, var vi städade ihop och tog en liten pausfågel hemma hos det äkta paret. En timme senare förflyttade vi oss till en mindre formell efterfest, i en lägenhet i Älvsbyns uttalat mångkulturella bostadsområden. Oerhört trevligt, och dessutom skönt att få koppla av i lite mer "casual" party mode efter att ha suttit vid ett slags podium i flera timmar och mest fokuserat på att hålla ett snyggt yttre.

Nå. Vi var i valet och kvalet till om vi skulle stanna ännu en natt i Norrbotten, men när Klara beklagade sig över att hon hade ont i halsen blev det avgörande, och vi beslöt att sadla våra hästar. Vi stannade till vid 7-Eleven i Piteå för att köpa diverse tilltugg, och jag hann då även byta några ord med min systerdotter, som [as it happens] jobbar extra, och det råkade vara just hennes helg. Nå, hon var i ärans tjänst, och vi hade bråttom hemåt, så det blev några snabba ordväxlingar och sedan var vi åter hjulburna och en stund senare låg vi på E4 i södergående riktning.

När vi rullade in på vår parkering var klockan kvart i två på natten, och Ingrid ska ha en stor eloge för att hon gjorde hela körningen, i mörker. NÅ. Vi var hiskeligt trötta så det var inte direkt en jätteuppskattad överraskning att snöovädret som vi sett under fredagskvällen i Älvsbyn tydligen även hade härjat i hemstaden. Det var bara fram med snöskyffeln och börja skotta upp vår ficka hjälpligt. Suck. Nåväl. En tandborstning senare var det godnatt för familjen Oxwall, med ett oerhört lyckligt äventyr i bakspegeln.


fredag 21 februari 2014

Fredag, v. 8


Avfärden




Klara är en magisk lagspelare. Det var fredag och stunden var kommen för avfärd norrut. Snön hade fallit men Klara ville hemskt gärna hugga borsten och börja jobba bort snön. Jag dokumenterade, med mungipan högt höjd. Kort senare var vi hjulburna med destination Norrbotten.


Sunes




Det var mitt på dagen vi landade vid Sunes gatukök och fick käka oss ett litet mål. Med barnbox följde en leksak med, och tjejen vår var mest intresserad av en leksakskamera i plast, men jag insisterade [och tvingade henne till sist mer eller mindre] att istället välja den svarta kepsen med gatukökets logotyp och tryck framtill. Detta kändes mer varaktigt, över tid. En souvenir för livet, så att säga.


Micke




Det hade blivit kväll och vi hade för länge sedan anlänt i Älvsbyn. Sammanslagningen med brudgummen Johan och den klassiska rapparen Micael var kittlande, på typ elva lika plan. Här är klockan halv åtta och vi har hunnit en bra bit på agendan efter alla hälsningar och kramar. Vi är i den stora lokalen och förbereder evenemanget. Ja, vi sätter i princip upp bord och stolar. Här är Micael i full färd med att visa hur han allra helst beter sig i en stol, om han själv får bestämma.

Ja, lokalen som sådan syns också tydligt på bilden till vänster. Till vänster är alla (dussintalet) rader av bord och stolar, och längst till höger är "hovbordet", var det är meningen att jag och brudtärnan ska sitta på varsin sida av brudparet och käka middagen, och le mot folket. Oerhört inspirerande, fast i just det här förberedande ögonblicket hade jag såklart inte riktigt förstått hur pass nervkittlande det hela verkligen skulle vara, när det kom till krita.


Sängen




Klockan har hunnit bli kvart över nio på kvällen, och jag ligger här nerkurrad med tjejerna hemma hos brudgummen, var vi har fått den stora äran att sova i brudparets säng. Lyckan var enorm. Det är svårt att mäta denna oerhörda gästfrihet. Bruden sov inte ens i parets lägenhet, det är tydligen tradition att de sover på skilda håll natten innan den stora dagen. Ja, ju mer jag tänker på det, desto mer bekant låter det. Detta skulle trots allt bli mitt livs första bröllop, och vad visste jag egentligen om traditioner?


torsdag 13 februari 2014

Torsdag, v. 7: Storsjöhallen


En tidig ankomst




Det var bestämt att jag och Klara skulle ta ett besök på Storsjöhallen i Holmsund för ett bad. Vi lyckades komma iväg i hygglig tid och allting verkade lovande. När vi kom fram visade det sig att vi kommit iväg i alltför hygglig tid. Badhuset hade inte ens öppnat ännu. Klockan fyra öppnade de, och klockan var tio i två. Suck. Vi satt i receptionen och såg nedslagna ut en stund innan vi styrde sikte mot Holmsunds centrum, och någonstans där mat serverades.


En pizza till lunch




Som sagt, mat, lunch. Det nalkades pizza. Trist att Ingrid hade stannat hemma, det är ju lite vår tradition att testa ut olika pizzerior och betygsätta dem. Nu när det bara var jag och Klara blev jag mest inriktad på att äta, men gott var det. I början av måltiden förklarade jag för tjejen att begreppet "familjepizza" stiftar storlek, och inte smaksättningen, som hon först trodde. Hursomhelst, Klara åt över en halv barnpizza, riktigt imponerande.


En konstnär vid bordet




Med en knapp halvtimme till att badhuset äntligen skulle öppna gick vi in på biblioteket, var Klara satte sig ner och ritade. Det blev en jättefin bild som jag fick veta att minsann föreställde inga mindre än mig och Ingrid, med Klara i mitten. Förtjusande. Jag kunde verkligen se den lilla familjen där, på papperet. En kort stund senare öppnade badhuset och vi gick in och klädde om och det blev sedan ett par timmars bad med såväl plaskande, bubbelpool, som rutschkana, och avslutningsvis provade vi såväl den finska saunan som ångbastun.


måndag 6 januari 2014

Familjen gör Norrbotten


Förgrund / resan




Julhelgen har nått sitt slut och turbulensen börjar dala. Efter viss kontemplentering slog jag sak i taget och meddelade [så sent som igår vid söndagsmiddagen hos svärföräldrarna, actually] min hustru och vår dotter att jag planerat en utflykt nästkommande dag, alltså denna måndag; tjugondedag jul. Vi skulle tuta upp till Piteå och hälsa på Klaras fastrar och kusiner. Så idag var denna dag, och sagt blev också gjort. Vi anlände före halv två till Storfors. När man klev in i huset kändes det som 'Chistmas eve all over again', det var så att säga flitigt dekorerat och ljuset var dämpat i precis harmoni med känslan. Vi blev sittande med fika i uppemot två timmar. Det var visst några år sedan jag befann mig i det här huset sist. Tiden går.


Faster Lena




Nästa anhalt var min andra syster. Hon bor i en stuga en bit utanför stan, varför GPS:en skulle komma väl till nytta. Nå. Den kastade oss med facit i hand en smärre omväg, men vi landade i alla fall på rätt adress och kröp snart in i den hemtrevliga och mycket personligt ombonade stugan. Även här serverades det fika. Oj oj, vilken sockerchock jag var på väg att möta. Jag är ju väldigt glupsk i mitt inmundigande, också.


Sunes Gatukök




Det hade nu hunnit bli kväll, och det började bli dags att tänka på refrängen. Äta bör man, annars dör man. I min bok fanns det inte särskilt många alternativ. Sunes var det (givetvis) som gällde. Det var sig ganska likt men jag var fortfarande lite skev på tungan och orolig att restaurangbiträdet skulle anse mig som ålderdomlig när jag efterfrågade ett litet lyx. Nej då, han tog beställningen som att det var en självklar sak. Ingrid körde från ren vana på en mer konventionell meny. Nå, smaken var efterlängtad. Ack, så delikat. Jag försöker ännu komma till klarhet i om det kan ha varit den klassiska "Bigfoot" som jag noterade vid ett av borden närmast orderdisken. Kan han ha styrt upp sig så till den grad? Välklippt, osv? Kanske, större mirakel har ju skett. Nå, en stund senare låg vi på E4:an i sydlig riktning. Vi kom hem helskinnade, efter en lång och händelserik dag.

tisdag 29 oktober 2013

Äventyrslekparken och låshuset


Förväntningarna följt av besvikelsen




På eftermiddagen kom jag på den lysande idén att vi skulle kika på den nya äventyrslekparken på Ersboda. Den invigdes för bara några veckor sedan. Vi slog följe med Alexander och Emil. Tyvärr hann det mörkna innan vi var framme, men ska sanningen fram så vet jag inte om ljuset skulle ha kunnat ge den här lekparken rättvisa. Design var osmaklig och överlag var det inte mycket som kändes rätt.

Nej, det här hade kunnat göras så mycket bättre. Nåväl. Emil klättrade självständigt över hängbron och Klara och Ingrid klättrade uppför någon konstig vertikal tub. Rutschkanan hann vi också åka, jag och Klara. Den var osmart konstruerad; den tajta svängen ungefär i mitten gav ingen hissnande känsla, utan drog istället bara ner farten rejält. Nej, både jag och Alexander var när vi lämnade parken eniga om att det här inte var någon fullträff, från kommunens sida.


Oron när fjädrarna sprätter iväg




På kvällen fick jag ett ryck. Handtaget/låset till den ena dörren till sovrummet har spökat en längre tid. Det har känts knasigt på så många sätt, så nu ville jag se om det gick att ordna upp. Jag skruvade loss det helt från dörren. När jag sedan hade låshuset framför mig på köksbordet kände jag att jag ändå ville ett steg längre. Jag ville se hur det såg ut inuti. Jag skruvade upp de två spårskruvarna som höll ihop det, och tog sedan isär de två delarna med handkraft. Det gick fort, jag såg hur något sprätte iväg.

En fjäder. Jag såg snart ytterligare en fjäder som låg där. Jag såg även en liten metallbit. Det hela kändes vid en första hastig anblick som ett pussel som jag aldrig skulle kunna få ihop igen. Skam den som gav sig, skulle jag dock få erfara. En stund senare på kvällen kunde jag skryta med att jag förstod konstruktionen till punkt och pricka, och givetvis hade jag då också monterat tillbaka låshuset i dörren. Jag kände mig fulländad, för denna kväll. Det bor en liten låssmed inom mig.


lördag 26 oktober 2013

Lördag, v. 43


Äventyret




Det var redan för en och en halv vecka sedan som jag hade blivit informerad om att Ingrid hade haffat en inbjudan till en resa till Storsjöhallen med kyrkan. Idag var det dags. Jag hade gjort en heldag i stan, och hann knappt över tröskeln så var det avfärd. Jag fick med mig en ryggsäck som skulle innehålla allt vi behövde, sen vinkade Ingrid av oss. Vi kom till Carlskyrkan och möttes av människor. Vi hade uppenbarligen missat den lilla samlingen (innefattande pastasås), så nu var det bara att sätta spurt mot Holmsund och Storsjöhallen.

Allt gick som på räls, bortsett då från att jag saknade kontanter på fickan. Jag kom nämligen ihåg från inbjudan att även om äventyret var rabatterat (utifrån ordinarie badpriser sett) så var det fortfarande tal om en kostnad. Jag gick direkt fram till kvinnan som stod vid badets incheckning. Jag sa att jag behövde kontanter och frågade lite snyggt indirekt om det fanns någon möjlighet för dem att trolla med sin kortläsare så att jag kunde få lite flis på fickan. Nej, närmaste bankomat fanns "nere på byn", blev svaret. Jag hade inga planet på att snurra iväg till Holmsunds centrum med Klara så här när vi just kommit för att bada.

Jag vände mig till kvinnan som ansvarade för utflykten, då hon bara stod på meters avstånd. Jag förklarade hur det låg till, och frågade om det fanns möjlighet att t.ex. betala på måndag, då Klara ändå skulle vara i kyrkan på eftermiddagen. Eller, jag hittade visst två femtiolappar i plånboken, kunde jag ge dem nu och ta resten på måndag? Den godhjärtade kvinnan lugnade ner mig och sa att det var lika bra att jag tog allting i kollekten under morgondagens gudstjänst.

Det var faktiskt ingen dum idé hon kom med. Jag svarade att så skulle vi göra, och sen knallade vi mot omklädningsrummen. Vi klädde om hastigt och snart var vi ute i badet. Klara sprang snart på kompisen Wilmer, och lyckan var total. Jag småpratade med hans föräldrar, som också badade. De är väldigt trevliga. Det sociala är emellertid aningen lättare med den ena av föräldrarna, varför vet jag inte. Det känns nog överlag lite spänt just i och med att de faktiskt är ungefär en halv generation äldre än mig, och således så mycket vuxnare. Nåväl. Badet var en stor succé och vi busade och stojade för fullt. Rutschkana åkte vi givetvis också, många gånger om. Tiden gick fort.

Rätt vad det är var vi åter i omklädningsrummet. Det fanns såväl klassisk sauna som ångbastu, och jag föreslog en liten visit. I ångbastun var vi bara in som hastigast, men i den den finska träbastun blev vi desto längre. Faktum är att Klara knappt ville gå ut. Bastuns alla rader var fylld med människor i alla åldrar. Det pratades glatt. Klara och jag satt längst ner, detta efter att Klara hade (jfr. 'learning by doing') förstått sambandet mellan höjd och temperatur i bastun.

Själv satt jag under rätt stor tystnad och iakttog människorna, men främst lyssnade jag. De var glada människor som satt där i bastun. Det skrattades och skrockades, och det kändes inte alls som någon högreligiös stereotyp, utan snarare helt vanliga svenskar som kopplade av med sina ungar i traditionell svensk kyrkligt anda. Jag kände mig trygg i sällskapet, och längtade redan till morgondagens gudstjänst.


Pizzan




Vi hämtade en familjepizza på AliBaba. Klara älskade pizza. Hon påpekar ibland att hon äter för att hon ska växa, och just när det kommer till pizza är det ju samma som maskerade sköldpaddor äter, så kan det bli annat än succé? Nej, och även i mitt eget lilla kakhål ryms det en hel del pizza. Som vanligt understryker jag att AliBaba rekommenderas helhjärtat.


Konstnären




Efter en lång och fartfylld dag var Klara fortfarande inte i djupsömn klockan tjugo i tio på kvällen. Nej, hon låg på vardagsrumsgolvet och satte färg på ponnyhästarna i sin bok. Blott en stund senare var det dock sängen. Barn behöver sova, även på lördagskvällar.


tisdag 15 oktober 2013

Tisdag, v. 42


Eftermiddagsfikat




På eftermiddagen var det fika vid köksbordet. Klara bankade och kavlade trolldeg, samtidigt la Ingrid fram ett blad som berättade att Svenska kyrkan skulle anordna en gemensam resa till äventyrsbadet i Holmsund. Jag tänkte glatt tillbaka på vår senaste tripp ut till denna anläggning. Riktigt kul är det, och rejäla rutschkanor bjöds det på. Visst, lite kyrkligt samfund skulle definitivt inte sitta fel.


Vintermössan




Har de senaste dagarna upplevt en helt annan kyla än tidigare. Det är nu vintern kommer, på riktigt. Jag har ingen aning om var mina mössor har tagit vägen, så det var läge för förnyelse. Har ju dessutom kvar inte ett utan två presentkort på Stadium. När vi sedan väl stod vid mössorna så höll jag på att tappa hakan av priserna. Ville man ha ett lite häftigt märken t.ex. Burton eller Neff så fick man betala minst trehundra kronor, för en mössa, liksom? Efter viss tveksamhet fann jag en mössa som såg hygglig ut. Den kostade 149 kronor, vilket ändå kändes sjukt dyrt för ett litet stycke tyg. Eller, i detta fall 4% elastan och 96% akryl. De första tio minuterna upplevde jag att mössan kliade, men detta blev bättre allt eftersom.


Dissektionen av en DVD-spelare




Den här apparaten har en lång historia. Allt började när jag gick ut med soporna för nu närmare fyra år sedan. Vid dörren såg jag hur nåt tekniskt som såg ut som en DVD-spelare stod på högkant i en papperskasse. Jag tog upp den och det var mycket riktigt en DVD-spelare. Den hade även uttag för USB-minne och även SD-minneskort, och enligt logotyperna på ovansidan stödde den såväl DivX som MP3. Undra varför apparaten stod där. Jag tog upp den och testade med en DVD-skiva. Den tuggade på och till sist fick jag "Bad disc". Jag provade ett par skivor, och det var samma på alla. Tänkte för mig själv att det kunde vara frågan om fett på laserögat. Då jag varken jade lust eller råd att köpa en rengöringsskiva drog jag en klassisk blådåre.

Jag klädde av apparaten plåtskalet och gick in i duschen med den. Sedan tog vi en både lång och het dusch tillsammans. Varenda liten kretskort duschades, och lasern fick sig en rejäl tvätt. Sedan ställde jag apparaten på torkning. Någon dag senare bedömde jag den som torr, och körde in kontakten i väggen och lät det bära eller brista. Gissa vad, det bar. Apparaten läste nu alla DVD-skivor, och båda minnesplatser (USB/SD) fungerade dessutom klockrent. Maskinen i sin helhet fungerade alltså klockrent. Nu saknade jag bara en fjärrkontroll. Jag hade en universalfjärrkontroll som jag fick till att fungera för grundläggande funktioner. Då jag ville få _allt_ att fungera var jag dock inte nöjd. Jag Googlade, och fann snart att maskinen var Clas Ohlsons egna.

Jag besökte butiken och uppgav artikelnumret på DVD-spelaren och frågade om de kunde hjälpa mig. Det kunde dom. Fjärrkontrollen fanns som reservdel/beställningsvara. Kvinnan tog upp beställningen och nån vecka senare hämtade jag en helt ny fjärrkontroll till mitt "sophusfynd". Alltsedan den här dagen har apparaten tjänat sovrummet, då i samspel med den tjockis som — även den — fyndats i sophuset. Som tydligt framgår är det här en solskenshistoria. Nå, det har varit, i nu ungefär fyra år. Häromdagen bestämde jag mig dock för att låta DVD-spelaren möta skrotupplaget. Den hade ju — så att säga — lurat Liemannen en gång tidigare, men den här gången såg jag till att allt gick som det skulle.

Nå, varför inte bara gå ut med apparaten till miljöhuset? Varför denna dissektion? Jo, låt mig förklara. En betydligt modernare apparat i vårt hem har på sistone börjat leva sitt eget liv, och enligt samstämmiga uppgifter beror detta på bristfälliga kondensatorer, och man kan råda bot på problemen genom att helt enkelt löda dit nya sådana. Kondensatorerna kostar inte många kronor, utan det är jobbet som blir dyrt om man ska leja en elektriker. Så, jag tänkte då att jag skulle borsta av mig ringrosten med lödkolven, då genom att leka loss på lite skrot innan jag opererar i riktigt dyr utrustning. Det var alltså därför som jag skruvade ut varenda kretskort ur den här DVD-apparaten. Jag har dessutom köpt mig en tennsug. Vilket spännande äventyr som väntar, men det får bli en annan dag.