Strålande sol
Så sent som igår hade jag trott att jag skulle få hela denna söndag hemma med familjen, men så innan jag la mig kastade jag ett getöga på årsarbetsschemat och det visade sig att det visst var min söndag, trots allt. Oj oj oj. Till råga på allt skulle det visa sig vara ett sånt där strålande veckoavslut med stekhet värme. En given dag för balkongläge, med andra ord. Nå. Vi njöt så länge det varade. Lite styvt fem över halv tolv trampade jag iväg mot stan.
En tragisk olycka och plåster på såren
Dagen börjar med en olycka. Den "#¤!!!!#(/!#%¤ (aaaaaaaaawergh!!!) entrégrinden till butiken har under det senaste året blivit allt sämre i sina glidbanor. Just denna söndag tappade jag visst besinningen när jag skulle dra upp den. Hornen växte fram och jag slet för kung och fosterland för att få det att lossna uppe i skenan i taket.
Pang, så släppte ett av de väldiga (~300g) hänglåsen från öglan där det hängde, och flög i hög hastighet mot mig, för att träffa mig rakt i ansiktet. Jag känner smärta och lägger handen för ansiktet, och känner genast att jag blöder från läppen. Den där fruktansvärda känslan av oro när man har gjort illa sig på ett ställe var man behöver spegel för att konstatera hur stor skadan verkligen är uppstod genast.
Jag småsprang mot toaletten, livrädd för att hela läppen skulle vara kluven, med plåsterhuset som nästa anhalt. Lyckligtvis kunde jag konstatera att skadan var begränsad till ett litet område, och det var ett ganska litet jack. Jag gick och tog ett plåster ur förbandslådan och hoppades att flödet skulle koagulera hyfsat snabbt.
Butiken öppnade och jag sprang runt med ett plåster över läppen och såg ut just därefter. Ungefär en timme senare gjorde jag ett försök att ta bort plåstret. Förgäves. Blodet sipprade fortfarande. Suck. Nytt plåster. Osökt kom jag att tänka på det stora bröllopet i februari. När jag skulle raka mustaschen kvällen innan den stora dagen var jag stressad och lyckades med konststycket att skära ett djupt snitt i läppen. Det koagulerade inte ordentligt förrän någon gång efter frukosten därpå, och på vartenda bröllopsfoto kom jag att framstå som Herpes-mannen från Helvetet. Suck. Nå, måtte den här skadan läka snabbare.
När jag kom hem på eftermiddagen hade Ingrid plåster på såret i form av nybakt bröd med inlagd ost, lufttorkad skinka, och oliver. Oerhört gott var det. Jag åt två stycken utan att ens tänka efter. Jag ville egentligen stoppa i mig ännu fler, fast hann tack och lov tygla mig.
Ett litet inköp blev det visst också
Just ja, jag gjorde ett litet inköp också, innan jag slutade för dagen. En schysst låda med bits och borrar från Stanley är för närvarande nedsatt till halva priset, och alla därute vet hur fort jag nappar på röda lappar. Jag har ju sedan tidigare en enklare box med borrar av varierande storlek och ändamål, fast det känns som att borrar [per se] tenderar gå av med tiden, och det är därför extremt vettigt att stå garderad till den dagen när alla butiker är stängda och man verkligen har ett direkt behov.
Eftermiddagssol och social interaktion
Medan Ingrid donade med middagen gled jag och Klara ut. Det var fortfarande riktigt härlig sol så vi gick upp till snurrgungan vid gärdet. Jag tvekade inte många sekunder innan jag slet av mig t-shirt och la mig på den värma marken. Klara klättrade och gungade i min omkrets, just vid fotoögonblicket passerar hon mig i ett skutt och jag är då [för bråkdelen av en sekund] lite rädd att hon ska landa på mig.
Vidare, som jag låg där i bar överkropp och solade överhörde jag en man stå och prata i telefon. Han hade också lekande barn. Jag lyssnade aktivt på hans telefonsamtal. Han pratade med någon om socialförsäkringssystemet, och jag hör nämna att man egentligen skulle slopa allt vad jobb heter och leva fullt ut på a-kassa och bärplockning. I mitt stilla sinne försökte jag avgöra om han hade varit skämtsam eller allvarlig. Detta avgörande försvårades av att jag inte hade ett ansikte på personen han pratade med, än mindre ett hum om deras relation. Jaha, tänkte jag, och solade vidare.
Rätt vad det är hörde jag en röst tala högt, och jag fann detta märkligt, då jag nånstans var övertygad om att jag för bara nån minut sedan hade överhört mannen från ingenstans avsluta sitt telefonsamtal. Jag tittar kisande upp och ser honom stå bara nån meter ifrån mig, och det är tydligen mig han adresserar. Han hade fått en betydande summa för en VHS-film (Kronblom) genom en auktion på Tradera. Han hade köpt filmen för en spottstyver på Returbutiken, och var ypperligt nöjd över den avans han plockat in. Jag höll genuint med om att det var bra klirr i kassan.
Jag och denna för mig okända människa pratade vidare, medan barnen lekte i parken. Vi gick igenom allt från familjesituationer till LAS-listor, om än på ett ganska ytligt plan. Nånstans kände jag att det var en rätt kul prick jag hade stött på, såhär från ingenstans. Hans två barn var döpta efter huvudkakratärerna i en känd svensk filmklassiker av Astrid Lindgren, nånting jag fann genuint klockrent, vilket jag också kungjorde. Vem vet, kanske hade jag fått en vän för livet, denna soliga söndagseftermiddag vid snurrgungan. Det finns inga givna regler för hur man knyter nya kontakter i livet, det hela tåls då hellre att jämföras med en tärning som ständigt kastas på nytt.
En kvällstripp upp till Kandidatvägen
På kvällskvisten tog jag och Klara en cykeltur upp till Kandidatvägen, var vi justerade styre och sadel på Alexanders hustrus cykel. Sedan hamnade vi i lekparken på gården tvärsöver. Rutschkana, sandlåda, gungor, allt man behöver. Plötsligt såg jag den röda Saab som stod på pall redan sent i våras när vi var här. Jag hade då trott att det var nån shuno som var i färd med nått enklare projekt t.ex. oljebyte, varför just framvagnen var upphissad.
Nu hade det gått minst en månad, säkert två, och jag blev nyfiken på vad som tog människan så länge. Jag smög fram till bilen och konstaterar att det här var frågan om ett lite större projekt en ett oljebyte. Ägaren(?) hade helt sonika lyft ut motorn ur denna 9-5:a. Jag blev uppriktigt sagt imponerad, och tog ett snabbt avtryck i tidslinjen — ett fotografi.
Rengöring och uppsmörjning av vevlager
Efter gårdagens pärs med att försöka förstå mig på konstruktionen av vevlagret på den avställda militärcykeln i skjulet beslöt jag mig denna nästkommande dag för att ge mig på mitt primära fortskaffningsmedel — svarta faran. Här har jag måhända lite slitna pedaler, men åtminstone en väl fungerande infästning för dessa. Vad jag retat mig på ända sedan försommaren är att veven har gnisslat en hel del. Nu tänkte jag då våga mig på en uppsmörjning.
Jag öppnade upp vevpartiet på samma sätt som under gårdagen, och lossade sedan ena pedalen med en smal 17 mm nyckel, varvid jag kunde trä ut lager och lagerskål genom vevarmen. Jag sprutade in mängder med miljövänlig avfettning i vevhuset, och torkade rent (efter bästa förmåga) med vanligt hushållspapper.
Sedan gick jag in med kullagret och rengjorde det grundligt på diskbänken. Avslutningsvis smörjde jag in kulagret och lagerskålen rejält med litiumfett, vilket jag också sprutade in — i stor kvantitet — i själva vevhuset. Hade jag varit mer grundlig hade jag kämpat på för att även lossa kullagret på andra sidan veven, fast detta kändes i stunden som ett alltför stort projekt, och jag hoppades att denna operation skulle räcka för att råda bot på gnisslet.
Efter återmontering tog jag mig en tur runt kvarteret (peppar peppar) och log belåtet — allt var nu ljudlöst. Big win.
Klassiskt kvällsfika för en vuxen man
Kvällen avrundades med tredje säsongsavslutningen på Homeland. Nu har vi alltså sett ikapp serien, så långt det har sänts. När eftertexterna rullade kunde vi enigt konstatera att det hade blivit ett bra serieslut, utan varken större loose end eller jobbig cliffhanger. Lite spekulativt kan man kanske ana att seriens skapare (med påtryckning av produktionsbolag) inte med säkerhet visste om de skulle få ytterligare en säsong, och därför ville göra ett snyggt avslut, OM det sket sig. Nu har de fått grönt ljus om en fjärde säsong, som förmodligen börjar sändas i höst. Nåväl, vi får väl se hur de väljer att spinna vidare. Bra serie överlag, kan vi ändå konstatera.
Innan vi kröp ner kände jag att det kurrade lite i kistan (jfr. dåtidens Kistkurr), och jag gled in i köket och gjorde vad som för mig är klassiskt kvällsfika för en fullvuxen man. Oboy och vitt bröd med smör och ost, helt enkelt. Gott var det, fyra rostade hann jag stoppa i mig innan min planet träffade huvudkudden för dygnsvilan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar