torsdag 29 maj 2014

Torsdag, v. 22


Äventyr med Karlssons




Så sent som igår onsdag var Alexander förbi på kvällskvisten. Vi drack nån öl och diskuterade livets stora och små frågor. Han föreslog då att vi skulle fara till golfbanan i det snaraste, kanske på morgondagen? Ja, detta var ju då idag, och så fort jag slog upp mina kristaller för dagen kände jag att det skulle vara riktigt schysst med ett besök på golfbanan. Det var visst nån slags helgdag. Kristi himmelfärds, heter det visst. Nå.

Alexander berättade också om hur han fyndat ett par schyssta högtalare av det välrenommerade fabrikatet Technics, men att han på sätt och vis hade köpt grisen i säcken, så att det var ovisst om de ens fungerade. Han hade ingen förstärkare och kunde därför inte testa. Nå. Jag har ju faktiskt en förstärkare. Av fabrikat Technics, faktiskt. Jag har miljöhuset att tacka, givetvis.

Jag tutade upp till Alexander och hämtade han och Emil, och vi lastade in högtalarna. När vi kom till oss kopplade vi in dom och visst kom det ljud. Båda högtalarna hade full funktion i såväl diskant som basmembran. Snyggt fyndat, Alexander. Då min gode vän som sagt saknar förstärkare kom vi att sluta nån sorts outtalad deal om att jag får låna dessa dyrgripar så länge. Nu är det bara att hoppas att inte Alexander får tag i en förstärkare i det snaraste. Det blev en märkbar skillnad i ljud från våra gamla (mindre) högtalare, och dessa. Två tummar upp.

Vidare, vi packade oss och dundrade iväg mot Holmsund och Umeå Golfklubb. När vi kom fram hann verkligheten ikapp oss. Det var ju trots allt röd dag. Restaurangen och fiket var stängt. Suck. Golfklubba hade vi inte ens vågat ta med oss, med tanke på barnen. Där stod vi, helt handfallna. Nå. Vi hade i alla fall tur med vädret. Här är vi åter på väg mot parkeringen. Klara springer i täten, knappt synlig i bild.

En stund senare landade vi vid Holmsunds centrum, var vi gick in på Coop och köpte varsin glass. Klara och Emil satte sig i lekparken med varsin glass. Jag studerade försiktigt det sedvanliga klientelet sittande vid kommunens ljugarbänk. Klassiskt läge. En stund senare bar det väg hemåt, och våra vägar skildes med Karlssons. Det hade varit trevligt, i allra högsta grad.


Letar fyrklöver




Medan Ingrid fixade med maten gick jag och Klara ut och cyklade. Vi stannade till vid snurrgungan på gärdet; den breda parkallén mellan Geografigränd och Matematikgränd, och vi la oss ner i gräset. Klara var intresserad av att hitta en fyrklöver. Jag har i sanning aldrig funnit en sådan i hela mitt liv.

Nå. Å andra sidan tyckte jag att hela grejen var ganska värdelös from the get-go. Jaha, då har man ödslat si och så många timmar av sitt liv till att hitta en lite muterad blomma. Så vad? Kalla mig gärna för datahjärna, jag trivs med den termen.


Ljuva tacos




Det blev härliga tacos till middag. Jag gav Ingrid två tummar upp för att hon äntligen verkar ha ha fått ett fast grepp om den stora vinningen i att ta till små praktiska lösningar. I detta fall åsyftade jag att hon valde att dela upp alla grönsaker och tillbehör på en stor bricka, istället för att dedicera varje accessoar en egen djuptallrik, med en på bristningsgränsen fylld diskmaskin [och dessutom en del handarbete in between] som följd. Tycker också om det faktum att min hustru och älsklingsungen i gör väldigt snarlika ansiktsuttryck på detta foto. Måste bara älska situationen. Mycket kärlek. Fyra stycken feta rullar fick jag förresten i mig.


Många bäckar små




På kvällskvisten tog jag tag i den stora plastpåsen under diskhon. Pant. Burkar och flaskor så det stod härliga till. Det är inte på långa vägar första gången jag åker ner till Ica Maxi och ställer mig vid PET-stationen där i östra entrén. Oj oj. En del skäms säkert när de står där. Tänker spontant tillbaka på när jag cyklade hem för nån vecka sen. Jag passerade det där lugna radhusområdet på Sofiehem. En medelålders man stod ute på gården och jag såg honom då och stuva ner tomma spritflaskor i påsar i kofferten på sin Volvo. Oj oj oj. Jag har faktiskt även diskuterat det här med flera vänner. Många är det tydligen som smyger. Är det flaskor som inte ger pant överhuvudtaget (läs: vinflaskor) så smyger man gärna ut i sophuset/glasåtervinningen sent efter skymningen, så att ingen ska se. Oj oj oj. Svensken, alltså.

Nå, jag råkade visst glida in på ett sidospår nu. I varje fall, där stod jag och pantade allt. Nu till min metodik. Jag pumpar alltid in burkar och flaskor och stannar upp när maskinen visar 19 SEK. Jag trycker då ut kvitto, varvid jag fortsätter. Varför gör jag så här, kan man fråga sig. Svaret är givet, jag vill ha "spargrisvänlig" valuta i min hand; inga sedlar.

Klaras spargris växer och växer, och varje gång den har blivit för tung för att bära eller sprängfylld så åker vi in till banken och sätter allt i myntinsättningsmaskinen, varvid jag sedan i lugn och ro hemifrån placerar dem i vettiga fonder. Kanske rationaliserar jag mina iskalla sommaröl med att jag faktiskt hjälper Klara att bygga en förmögenhet. Jag vet faktiskt inte. Svensken, alltså.

Nåväl, jag gick till kassörskan med ett kvitto på 19 SEK. Hon hejdade sig och frågade om jag inte råkade ha en krona. Hehehehehe. Om hon bara visste. Nej, tyvärr hade jag ingen enkrona. I ett skåp här hemma ligger en hel hög med PET-kvitton om just nitton kronor. Jag vågar ju bara lösa in ett åt gången. Ibland ger jag ett till Klara, och tar ett själv, och så går vi på led till valfri kassörska och löser så in varsitt kvitto. I dessa lägen känns situationen så uppenbar så att jag faktiskt brukar säga rakt ut att att pengarna ska till spargrisen, och de vänliga kassörskorna brukar alltid visa stor förståelse.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar