Överraskningne, pratstunden, och inköpet
Det blev tre timmar i butiken för mig, denna söndag. När jag slutade och stod utanför och låste upp min cykel lade jag märke till något märkligt, bara nån meter ifrån mig. En kille i full färd med att leta burkar. Det var något bekant över hans baksida. Men, var det inte? Jo, jag kunde nästan ha satt mitt vänstra lillfinger på att det var min vän. Varför var han ute och letade burkar mitt på blanka ljusa dagen?
Jag fann detta ytterst märkligt. Jag tänkte genast tillbaka på en något blöt kväll för ungefär ett år sedan, då jag och just den här killen — efter att ha bommat krogarnas sista insläpp — hade fått en fix idé om att vi istället skulle ta varsin plastpåse och glida runt på stan och leta burkar. Det var trots allt sen kväll, och mestadels folk "i dimman" som var ute, så vi tänkte att vi inte skulle märkas alltför mycket. Det hade gått rätt bra för oss den där kvällen, och varsin stor plastpåse senare hade vi enats om att min vän skulle få ta hem allt, och sedan göra en transaktion till mig över t.ex. PayPal.
Nå. Några pengar såg jag aldrig av. Min vän tog allt för egen räkning, den gången. Vi har setts efteråt men aldrig tagit upp saken. Inte för att det direkt har blivit elefanten i rummet, då det trots allt handlat om nån tjugolapp, utan mer principen, i mitt stilla sinne. Nå. Nu, denna söndagseftermiddag, fick jag alltså skåda samma unga man, denna gång helt på egen hand, och denna gång till synes hjulburen. Min första impuls var att fånga hans uppmärksamhet, men i ögonblicket hejdade jag mig. Det kändes inte riktigt bra. Situationen var märklig, så jag tog istället upp min digitala assistent och förevigade situationen. Någon hade av allt att döma satsat på en solokarriär. Den här kan definitivt bli intressant att se tillbaka på, när jag har blivit lite äldre.
Nå, vännen cyklade vidare, i riktning mot Kungsgatan, och nu var det jag som plötsligt blev konfronterad, från rakt över axeln. "Jaså, du fotograferar du?", sade en främmande man till mig. Han måste ha varit i närmare pensionsålder, men såg ändå hurtig ut. "Mjo", svarade jag, säkert hörbart genererad över att ha blivit upptäckt, och lade till att jag rent allmänt tyckte om att dokumentera saker. "Ja, det är bra att dom plockar upp burkarna, men trist att de häller ut så där", sade han då, och pekade på en blöt rand efter sopkorgen, var min vän tydligen hade hällt ut vätska som funnits kvar i något av dryckeskärlen han transporterade.
Jag och den främmande mannens pratstund tog inte slut här, utan den fortsatte. Jag trivdes i mannens sällskap. Vi pratade om allt från Ica-handlarnas företagsamhet till gamla militärcyklar, och våra vägar skildes inte förrän jag ursäktade mig med att jag var tvungen att springa upp och köpa en häftpistol. Jag sade att det var nånting som var bra att ha, och mannen hade då hållit med mig. En rejäl häftpistol, kom jag kort därefter ut med. Rejält breda (gröna) klammer eller häftspik kan jag alltså köra med denna. Tio års garanti fick jag också. Underbart. Vi får se när första tillfälle till användning dyker upp. Jag längtar. En smidig öppnare för målarfärgburkar och kapsyler köpte jag också. Endast fem kronor, och etsad med företagets namn. Kan va kul att finna i nån verktygslåda, när man blivit lite äldre. Den lär ju inte rosta i första taget, vill jag tro.
Ungefär en kvart senare var jag hemma. Vi hade besök, vilket hör till vardagen nu. Det var granntjejen och hennes kompis. Jag plockade fram glass ur frysen och gjorde sedan världens värsta portioner åt ungarna. I ärlighetens namn trodde jag inte att granntjejens kompis skulle få i sig hela det enorma berg av glass som jag hävde i hennes skål, men dra mig långsamt baklänges, till slut var djuptallriken tom.
RAID och käk
Idag är data viktigare än nånsin. Fotografier och dylikt (minnen för livet) riskerar att gå helt om intet om man t.ex. råkar ut för ett hårddiskhaveri. Jag har varit ganska flitig när det kommer till att säkerhetskopiera. Optiskt medium har varit min melodi, men nu hade jag börjat tänka i nya banor, och detta stavas då R.A.I.D.
För att enkelt förklara så bygger det på att man har (minst) två hårddiskar med samma storlek, och datorn ställs sedan in på att skriva varje byte av data på båda hårddiskarna samtidigt, och om sedan en av hårddiskarna går sönder (vilket alla gör, förr eller senare) så blir man varnad, och har tid att byta ut den mot en ny, varvid intakt data än en gång dupliceras till att fylla ut båda hårddiskarna, just likt varandras spegelbilder.
På nittiotalet var det här ganska dyr och krävande teknik, men idag följer hårdvarustöd för detta (än en gång, för den som är oinvigd; "RAID") med på sånär som alla moderbord, så också i mitt. Det skulle emellertid inte visa sig så enkelt som att aktivera det i BIOS, var f.ö. valen för hårddisklägen var IDE, AHCI, och RAID. Nej, efter att ha aktiverat RAID och startat om datorn så fick jag blåskärm och minnesdump vid laddning av Windows. Inte särskilt märkligt, då drivrutiner inte fanns laddade. Det enklaste var helt enkelt att göra om och göra rätt, så jag tog ett djupt andetag och kastade mig över stupet.
Jag dubbelkollade så att inget viktigt gick om intet och formaterade och installerade sedan om operativsystemet från grunden, denna gång lät jag då givetvis drivrutinerna till [S-ATA] kontrollenheten laddas under installationens gång. Det gick smidigt, det räckte bra att ha dem till hands på en USB-sticka. I mitt stilla sinne tänkte jag tillbaka på en liknanade situation med gamla Windows 2K/XP, var installationen krävde att drivrutiner "utöver" laddades från diskett, och vid det här laget hade diskettstationer redan börjat fasas ut. Jag lärde mig således att "slipstreama" installationer av Windoze XP, d.v.s. skapa skräddarsydda installationer var datorspecifika drivrutiner redan låg inkluderade. Nå, denna gång gick allt vägen, och mitt i allt tog jag ett break för middag.
På kvällskvisten fortsatte mitt RAID-projekt, nu med den faktiska uppgiften att aktivera själva avbildningen. I stora drag har datamaskinen ifråga en 320 GB mekanisk hårddisk som snurrar i upp till 7200 varv i minuten, samt två stycken 1500 GB (1½ TB) [också mekaniska] hårddiskar som snurrar i upp till 4500 varv i minuten. Jag hade ju installerat operativsystemet på en [första] partition i den "snabba" hårddisken, och den fick ju vara som vanligt, medan nu projektet låg i att duplicera de stora hårddiskarna. Till detta användes ett litet gränssnitt som laddades med ett kortkommande (CTRL+F) vid start av datorn. Om någon någon gång letar information om hela detta förfarande via den heliga sökmotorn så inkluderar jag [jml. generell sökoptimering) den lilla parentes att moderbordet här ifråga är ett ASUS M4A78T-E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar