Dörrlåset
Låscylindern på passagerarsidan har varit lite småstrulig länge. Den har aldrig kärvat helt och hållet, men under vredets gång känner man ett slags motstånd i nån fjäder. Ett typiskt I-landsproblem, om ens det. Nu tänkte jag i alla fall – lagom innan vintern – ge mig på en kontroversiell tackling, nämligen en total rengöring och smörjning. Mellan dessa moment stack jag även efter ett – obekräftat – tips till med att lägga låscylindern i en kastrull med kokande vatten, och låta denna naturliga lösning göra jobbet.
Nå, någon jättemärkbar skillnad blev det i sanning inte, men nånting gott kom trots allt ur det hela; när jag letade efter låsolja så fann jag en tub med PTFE-fett som jag inte ens kom ihåg att jag hade köpt, vilket kanske hade varit bättre än det där litiumfettet i sprayform som jag har kört i både vev och nav, alldeles nyligen. Nåväl, jag är på tok för lat för att göra om / göra rätt, nu har trots allt kylan börjat smyga sig på också. Nåväl, bra att veta att det finns där längst bak i skafferiet, ändå.
Som grädde på moset kom jag efter att jag monterat tillbaka låscylindern att läsa ett intressant tips om hur man allra helst kokar låscylindern i motorolja. Jag hann fråga mig om jag hade nått bättre slutresultat genom att koka upp den i nån gammal spillolja än i vatten, som jag gjorde, men kom — efter snabb överläggning med mig själv — fram till att jag inte orkade dra ut den och börja dona igen.
Katten
Mitt under eftermiddagen på min lediga tisdag fann jag mig själv liggande i soffan. Katten Gustaf var i vanlig ordning i närheten, och jag tyckte för en sekund att han var så ståtlig (och vacker) att jag inte fann det bättre än att fotografera honom i tre olika vinklar.
Jag valde sedan ut en av dessa bilder som tvunget skulle ut i den vida etern, och det är alltså denna. Jag tycker spontant att det blev en bra bild. Man kan liksom se hur djuret tänker på något, dyrt och innerligt. Det intressanta är att vi inte har en blekaste om han är fem, tio, eller femton år gammal. Han är en sann gåta, vår Gustafsson.
Vinterdäcken
På eftermiddagen gjorde jag slag i något som jag tänkt ett bra tag, nämligen en däckaffär. Det var redan ett bra tag innan min — nu f.d. — kollega sadlade om som jag fick tipset om att han minsann hade ett par 15 tums dubbade vinterdäck med dimensionerna 195/55 av fabrikat Bridgestone och modell Noranza.
När jag väl var på plats för affären fick jag även möjlighet att kika på kollegans nyköpta bil, en Jaguar XJ (X308), utrustad med en V8 och drygt tvåhundraåttio hästarbetskrafter under motorhuven. Mäkta imponerande maskin, och tydligen är dom inte alls så dyra att äga som man spontant kan tro. Tvärtom, på det stora hela taget billigare än en Volvo V40, tydligen. Trevligt. Engelsmännen har uppenbarligen en hel del kvaliteter.
Fyra däck fick jag köpa till ett hyggligt pris. Riktigt bra med såväl dubb som mönsterdjup, fanns det kvar. Glad i hågen rullade jag hemåt. Nu blir det till att lägga fjolårets däck på annons och försöka få dessa omlagda på de fälgarna; förhoppningsvis behöver det inte bli så fruktansvärt dyrt.
Middagen
Smarrigt värre, med spagetti och köttfärssås. Färska tomater och rikliga mängder torrost gick ovanpå detta. Det var sagolikt gott. Jag kämpade mentalt med mig själv för att disciplinera mig och sluta äta och göra lunchlåda av åtminstone en tredjedel av tallriken, men ack, förgäves. Till slut var det så lite kvar att jag rationaliserade det sista inmundigandet med "Äh, det där är väl inget att spara på!", som min älskade gamla mormor så ofta uttryckte det när hon ville att jag skulle peta i mig det sista på hennes serverade tallrik. Ja, jag var i sanning lite skamsen när jag en stund senare låg på soffan, proppmätt. Hade jag bara lyckats tygla mina begär hade jag haft en lunchlåda för morgondagen. Suck. Nåväl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar