söndag 14 september 2014

Söndag, v. 37


Sadelstångsbulten




Järnspikar. Nej. Dra mig långsamt baklänges. Häromdagen konstaterade jag att jag inte fäst sadeln ordentligt, med som följd att man liksom kan svänga omkring på den. Vid inspektion avslöjades snabbt att såväl sadelstången som sadeln satt löst. Jag drog åt sadeln hyfsat men när jag skulle dra åt sadelstången gick nånting snett. Plötsligt försvann allt motstånd och jag hann se i ögonvrån hur en metallbit studsade iväg. Suck, vilken schysst söndagseftermiddag, inte. Jag fann lyckligtvis de två delarna i gräset och kunde konstatera att det (så klart) var bulten som hade gått av på mitten, medan muttern hade klarat sig. Lite trist. Jag kunde nämligen konstatera att konstruktörerna hade etsat ett spår i såväl ram som bult, så att liksom denna inte skulle snurra medan man skruvade i muttersidan. Smart.

Nu lär jag ju inte få tag i någon ny bult med spår, om jag inte vill betala pengar då, så klart. Nåja. Vanlig bult fungerar säkert också, bara det att man får stå och hålla emot på andra sidan då. Två verktyg istället för ett krävs, med andra ord. Lite surt. Varför skulle jag nödvändigt dra av den där bulten, egentligen? Jag är för stark för mitt eget bästa, uppenbarligen. Nej, jag kommer inte att investera i momentnyckel imorgon. Troligtvis inte nästa vecka heller.


Matematikern och punkteringen




Idag var det Ingrid som satt ute på balkongen. Matematikboken hade hon i sin famn. Ja, min älskling håller alltså på med ett litet kunskapslyft. Successivt. Nå. Jag hade alltså knappt kommit hem från jobbet när det första bakslaget (den där sadelstångsbulten) kom i mitt nylle. När jag nu hade kommit in var huset — som vanligt — fullt av ungar. Jag hade haft sjå med att finna andrum. I Klaras rum står ju sedan min gamla GT Pro Performer från ungdomens år alltså uppochned på golvet, på samma sätt som den stått ända sedan jag ytbehandlade den efter hemkomsten från Norrbotten.

Den är i prima skick, jag ska bara se över bromsarna lite vid tillfälle, har jag tänkt. Nå. Klara blev nödig och jag gick på toaletten med henne. Snart hörde vi en av ungarna stå och ropa utanför. Vi lät oss inte på skyndas. På toaletten ska man få vara ifred. När Klara var färdig och vi kom ut spände den knappt sex år fyllda tjejen som stått utanför toalettdörren ögonen i mig och sade att nu hade hon minsann straffat mig för att jag inte hade öppnat dörren. Hon tog med mig in på Klaras rum och pekade på bakhjulet på min BMX-cykel.

Nå. Nu träs den röda tråden igenom öglan. Jag trodde först inte mina ögon. En nål. En riktig nål. Djupt instucken i däcket. Jag samlar mitt förstånd och dokumenterar otyget med ett fotografi, och drar sedan ut nålen. Ett pysande ljud hörs då. Ja jävlar, nålen hade gått rakt in i slangen. Ungen hade sannerligen straffat mig för att jag inte hade öppnat dörren när jag var på toaletten med Klara. Nåväl. Ungar, alltså. Det är bara att gilla läget, och göra sitt bästa i uppfostran.

Jag lade mitt vanliga skämtsamma jag åt sidan för en kort stund och förkunnade allvarligt att #1) alla har rätt att vara ifred på toaletten #2) man aldrig får sticka hål i någons cykeldäck. Jag hoppas att det gick in. Själv gick jag genast och plockade fram däckverktygen och reparationssatsen. Lika bra att få det gjort med en gång, så slipper jag fundera mer över det.


Middagen




Pyttipanna med aioli, ketchup, och rödbetor, just som jag vill ha det. En stor stark till detta. Den stora valdagen som infinner sig var fjärde år var trots allt här, och om än man tittade på datorskärmen eller teven (eller rentav blundade och lyssnade på radion, för den delen) så mottog man än det ena än det andra politiska tugget. Oj oj oj. Jag hade ljugit om jag påstod att jag brann för politiken. Livet ska givetvis vara gångbart, men att få det gynnsamt för alla är en utopi.

Alla har olika förutsättningar och det mänskliga egot sätter naturliga spår och därför kommer människor alltid att rösta olika i sådana här val. Jag borde kanske se till mitt eget bästa, eller till han eller hon där borta? ..eller kanske rentav allas bästa, vad nu det innebär? Suck, nej. Jag åt min pytt och drack min öl, och försökte under tiden att småprata med Ingrid om något annat än politik.


Röstlokalen




Lite drygt fem över halv sju på kvällen hade jag och Ingrid masat oss över Amanuensvägenh och till Förskolan Professorn, var vårt valdistrikt fanns. Gustaf följde med oss hela vägen. En av funktionärerna hyste ut honom när han försökte komma in i röstlokalen, nån minut efter att det här fotografiet togs. Jag log, för mitt stilla sinne, och tyckte att hon var lite väl barsk, den där kvinnan. Han är ju bara ett nyfiket litet kattdjur, vår Gustaf. Nåväl, vi legitimerade oss och sedan vårt ansvar och gav tre röstkuvert var till dom två damerna som satt bakom bordet där inne. Sedan gick vi tillbaka hem. Klara hade varit hemma hos granntjejen under den här tiden.


Resultatet




Det var inte så att jag satt och valvakade, nej. Nå, jag blev som vanligt sittande framför arbetsstationen ett bra tag (för länge) innan jag kom till sans och knöt mig, och därmed undgick ju inte händelserna mig. Ingrid satt givetvis i soffan och följde Sveriges Televisions rapportering, minut för minut.

Det blev ganska tidigt klart att Alliansen inte skulle ta hem en tredje valseger. Nej, nu sätts en punkt för åtta års styre och den här Stefan Löven ska väl istället försöka få ihop någon slags gruppering och sedan rita upp en plan för hur det nya Sverige ska komma att se ut. Det här blir spännande, måste jag säga. Omväxling och framförallt förnyelse är ofta roligt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar