fredag 26 september 2014

Fredag, v. 39


Skruv och mutter, och polisen




Jag var ledig hela dagen, och det var läge att ro i hamn projektet med dom där nedrans extraljusen, kände jag. Klockan var bara strax över tio när jag och Ingrid åkte in till stan för att köpa lite skruv och mutter för infästning i registreringsskylthållaren, då det kändes glasklart att drejad trä-/universalskruv inte skulle göra jobbet just här. Så, jag och Ingrid dundrade iväg in till butiken som har allt, mitt i stan. En påse båtbrickor, en påse låsmuttrar, och en påse spårskruv, ja så löd kvittot, denna härliga fredag. Nöjd var jag. Nu kunde vi börja fixa och dona på riktigt.

Innan vi lättade ankar hemåt käkade vi varsin cheeseburgare, sedan bar det av. När vi då kom efter Studentvägen i sydlig riktning ser vi inte bara en utan två polisbilar efter vägkanten. En tredje (dito uppenbart polis) omålad bil står just intill dem. Vad nu då? De stod precis efter med busshållplatsen Assistentvägen, på höger (Sofiehem) sida om vägen. Ingrid blev plötsligt tvärt upprörd. Tårarna kom, helt från ingenstans. "Carl! Carl!! Det har hänt nånting fruktansvärt!", utbrister hon.

Ja, vi var ju faktiskt just intill den kooperativt ägda förskolan (dagiset tillika) "Professorn", så visst var situationen lite laddad, men på riktigt, var det verkligen frågan om en massaker? Polispatrullen stod och pratade med någon vid vägkanten. Vi fick ögonkontakt men ingen vink. Ingrid passerade, signalerade vänster, och svängde in på Amanuensvägen, var vi har vår parkering.

Just när vi hade svängt in på denna vår lilla återvändsgata (och nu faktiskt befann oss just utanför förskolan Professorn) såg vi ännu en uniformerad polispatrull vid vägkanten. Ingrid fick en gest att hon skulle stanna. Hon stannade och vevade ner rutan. Jag tyckte mig känna igen polisen utanför bilen. Var det inte? Jo, det måste det vara. Fästmannen till en av mina gamla klasskompisar från gymnasiet. Jag hade så sent som nu i somras läst en glad statusuppdatering på Facebook om hur han hade tagit studenten från Polishögskolan. Bitarna föll på plats. Antagligen får de börja med trafikövervakning, och så avancerar de med åren, och slutlige blir dom kriminalkommisarier. Ja, så lär branschrutinen se ut, ungefär.

Ingrid vevade i alla fall ner rutan, och de första hon gjorde var att — till synes skräckslaget — häva ur sig "Vad har hänt?", varvid polisen lugnt svarar att det bara var frågan om en hastighet- och nykterhetskontroll. Ingrid lugnade nu ner sig, och fick fram plånboken, och blåste sedan i Dräger-instrumentet. Jag i min tur, som satt bredvid, var (så klart) mest inne på att förklara situationen var vår registreringsskylt låg på instrumentpanelen, nätt och jämt synlig genom vindrutan. Polismannen sade att de försökte att inte vara så stenhårda om man t.ex. temporärt hade satt upp skylten som vi hade, givetvis antaget att en ny skylt/skylthållare var beställd och på väg.

Jag förklarade att vi inte ens led av trasig skylthållare, utan att det helt enkelt var frågan om en uppdateringen av helljusen. Aha, polismannen sade att han tyckte det lät bra och sade uttryckligen att det var bra att vi satsade på bra ljus. Vi fick rulla det bokstavliga stenkast som återstod till vår parkeringsruta.

En stund senare är vi ute på balkongen och grannen kommer förbi utanför. Han frågade retoriskt om vi hade fastnat i kontrollen framför huset (han hade antagligen sett oss), och ja, det hade vi ju. Han skrattade och sa att han alltid tyckte det var lika obehagligt; att man kände sig skyldig till något, och började fundera på när man drack ett glas vin senast, varvid han knappt hörbart besvarade sin egen fråga — "Flera år sedan!"

Han är riktigt rolig, grannen. Vi brukar ordväxla med han och hans hustru när tillfälle ges. Karln har en härlig attityd och kommer av dialekten att döma ursprungligen från någonstans kring Mälardalen, och av sättet att uttrycka sig att döma är han (eller dom bägge) akademiker. Han hänvisade någon gång i somras till studietiderna, gissningsvis på sjuttiotalet. Det kanske var så dom hamnade i den här stan, och så har dom blivit kvar. Jag vet inte riktigt. Det är dock kul att spekulera i människors unika historia.


Längre skruv, och en ny borrbox




Jag gick ut och plockade ner fronten. Den här gången gick det betydligt enklare än förra gången. Totalt tolv skruvar (Torx 20) med trägänga, fördelade fyra stycken i vardera hjulhus; fyra stycken under fronten (framför bilen). Sedan satt två stycken större skruvar (Torx 30) med M-gänga i motorutrymmet. Sedan höll två mindre (Torx 15) skruvar i vardera "strålarkastarspolarhorn", och sedan var det bara att ta loss hela åbäket. Väldigt simpelt var det. Det var verkligen glasklart hur mycket lättare något är andra gången. Man har liksom fått in en rutin och kan agera mer metodiskt.

Nå, när jag kom in i vad som nu blivit nån slags hobbyrum (Klaras rum) med fronten och började dona märkte jag snart att dom 20 mm långa M5-spårskruvarna som jag hade köpt tidigare var alltför korta. De gick in in i låsmuttern, men nätt och jämt så att de nådde fram till nylonringen. Suck. Det kändes helt enkelt inte bra. Jag blev tvungen att tänka om. Jag sprang snabbt ut och knöt fast hornen (strålkastarspolarna) och omgivningstemperaturgivaren i kofångaren med en stump hushållssnöre, och dundrade sedan iväg in mot stan, igen.

Vid rödljuskorsningen Ö. Kyrkogatan / Blå vägen (G:a E12) där jag ska svänga vänster ser jag ännu en polisbil i mötande rödfält. Jag måste se ut som att jag kommer rullande i ett vrak, tänkte jag, utan front och med registreringsskylten liggande på instrumentbrädan i kupén. Nå, det var lunchrusning och även om dom hade velat inspektera situationen så skulle det bli väldigt besvärligt för patrullen, rent praktiskt sett. Så, när de väl fick grönt passerade den bara med trafikströmmen, österut. Jag kände att många tittade åt mitt håll, inte minst vid rödljusen. Herre jösses. Nå. Parkerade utanför Swedbank och sprang hastigt upp och köpte mig en centimeter längre spårskruv, och även en borrbox, detta då jag lyckats knäcka 5 mm borren i båda mina gamla borrboxar. Suck. Skit bakom spakarna. Jag saknar tålamod och trycker för hårt när jag ska borra i metall, jämt är det så.

Nå, jag kom hem och fortsatte med projektet. Nu blev det framgång. Jag kände att fyra stycken skruvar med låsmutter på baksidan räckte mer än nog till att hålla skylthållaren och extraljushållaren. När jag var färdig gick jag ut och påbörjade återmonteringen. Även detta gick betydligt smidigare än förra gången. Till exempel, vid fulländningen av projektet med byte av servopump kändes det jättejobbigt att få strålkastarspolarna på plats p.g.a. spolarledningarna, så vi liksom backade bandet genom att koppla loss dom, varvid vi tvingades tömma ut all spolarvätska. Den här gången märkte jag att det faktiskt inte var några problem alls att få upp hornen som dom var, med slangarna påkopplade. Hur lugnt som helst var det.


Extraljusen, ett stycke trivia




Nu var det grundlagt för att fästa ljusen, så nu var det elektroniken som återstod. Först av allt var jag faktiskt nyfiken på hur det såg ut när dom lös, och kom då på att jag faktiskt har ett nätaggregat (350 watt) liggande i nåt skåp, ett som jag fann ute i en skrotad dator i miljöhuset tidigare i somras. Jag borde kunna använda detta, tänkte jag. Dessvärre vet jag sedan tidigare att 12v-utgångarna (Molex) som regel är döda när man stoppar i väggkontakten. Det är först när man liksom startar datorn som dessa tänds. Detta måste gå att simulera, tänkte jag, och ville rentav minnas att jag någon gång i min ungdoms dagar hade läst någon om hur man gjorde. Jag efter svar (Google), och fann snart att man ofta kunde binda ihop grön och svart stift på den breda kontakten (som normalt går in i moderbordet) med exempelvis ett gem, och på så sätt få nätaggregatet att sparka igång.

Jag klippte en bit ståltråd och provade, och det funkade klockrent. Fläkten baktill gick igång med ett halvslitet missljud som bihang. Jag hade redan tidigare klippt av en Molex-kabel så jag hade färdiga tåtar. Jag petade nu ihop dem med ett av extraljusen och då kom minsann ljuset. Ingrid sa att hon tyckte det var klent. Jag kom då på att Molex-kontakterna i nätaggregat bär både 5 volt och 12 volt, på olika pinnar. Hade jag blandat ihop dom. Visst var det så, när jag körde med gul ledare för spänning blev ljuset betydligt kraftfullare. Intressant.

Jag gick nu ut och planerade påbörja projektet. För den helt obevandrade kan jag snabbt förklara det lilla som jag själv (i all enkelhet) har förstått. En kanske först tänker att man helt enkelt kan "tjuvkoppla" in sina extraljus på samma spänningsledare som de vanliga helljusen. Nej. Problemet är att det då blir för stark ström (ampere) som går igenom kablarna, så man åker med stor sannolikhet på bilbrand som följd. Man löser detta med något som kallas för "relä", vilket förenklat är en liten elektrisk dosa med två (eller fler) genomfarter. När den känner av att det går igenom spänning på den ena "kanalen" eller genomfarten så släpper den också på den andra. Vi kan kalla det för "avkänningskanal" för enkelhetens skull.

Man tar då ledningen från bilens ordinarie helljus och kopplar den på nämnda avkänningskanal i reläet. Som följd blir att när reläet känner att helljuset ger spänning så släpper det också igenom ström i den andra kanalen, som gärna ska bestå av en hyfsat tjock ledare mellan pluspolen på bilbatteriet och de extraljus man avser koppla in. Till detta tillkommer också jord, dels för extraljusen, dels för reläet. Som jag förstått efter läsning går det bra att jorda både reläet och extraljusen vid samma punkt i karossen. Nåväl. De lärda lär väl såklart tvista även om detta, om man går in på djupet på något entusiastforum.

Nåväl. Jag ville helst inte klippa av bilens ordinarie helljusledare så jag var nöjd när jag upptäckte att jag hittade en slags "förgreningshylsa" i min lilla sortimentlåda med flatstift och dito hylsor. Flatsfitet som satt i helljusets kontakt passade som handen i handsken i denna, så det här var ju bäddat för en succé. Nå, nu var jag i tankestadiet. Själva görandet fick vänta till morgondagen.


Middagen




Dessutom blev jag inkallad för middag, och Ingrid meddelade att det var hundra procent vegetariskt, dagen till ära. Jag kände mig nyttig. Jag kom så väl ihåg min barndom, när jag var vegetarian med den lilla parentes att jag åt fisk, ägg, och andra mejeriprodukter. Tittar man på Wikipedia så ser man också att den här modellen av vegetarism har fått ett namn; demi-vegetarian.


Postpaketet, från Teknikproffset




Schyssta bud. Det var bara häromkvällen som jag lade min beställning på ett nytt batteri till min mobiltelefon. Jag hade gått runt nätet ett par varv och funnit att Teknikproffset låg bäst till i pris, endast 169 kronor. Trots en frakt på futtiga 29 kronor blev det under tvåhundra kronor, då för ett originalbatteri. Det kändes helt okej.


Kvällsutflykten, följt av fredagsmys




På kvällskvisten tog jag och tjejerna en cykeltur upp till Ålidhem centrum, var vi köpte lösviktsgodis. Den nya cykelbelysningen användes flitigt. Nu är det bara på Ingrids cykel jag inte har hunnit montera denna ännu. Det får bli i dagarna. Det blir bara mörkare och mörkare, och ännu mörkare ska det bli. Nå. En stund senare satt vi i soffan och såg Det regnar köttbullar 2, en inte helt tokig barnfilm.

Det nya batteriet, ett bakslag




När Klara somnat skulle jag testa mitt nya batteri så jag stoppade in det i telefonen. Min erfarenhet är att Li-ion batterier kommer åtminstone underhållsladdade, inte minst för att de mår bra av det, faktum är att man ska undvika att ladda ur litiumceller helt och hållet.

Nå, jag stoppade som sagt batteriet i telefonen och den gick inte att starta. Stendött. Suck. Nåja. Jag stoppade telefonen i laddaren. Inget hände. Den där klassiska batterisymbolen som kommer upp på telefonens display även om den är avstängd lös med sin frånvaro. Suck.

Jag hämtade multimetern och jämförde mitt gamla batteri och detta. Det gamla mätte 3.70 volt, alltså precis som spänningen ska vara, medan jag inte kunde utläsa någon spänning överhuvudtaget ur detta splitternya batteri. Suck. Skulle denna billiga lilla affär sluta i ett reklamationsärende som med fraktkostnader och dylikt skulle dra iväg till en nivå som inte alls var billigast på marknaden längre? Jag slängde i alla fall ihop en video med min "felsökning" och mejlade till Teknikproffset, så får man se vad dom säger.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar