Provar en lite märklig stil
Efter gårdagens skalning av skägget kom jag denna torsdag att smyga mig ännu ett snäpp närmare huden. Ja, jag fick för mig att det liksom var för mycket hår i ansiktet, trots allt, och lät plocka fram maskinen, ännu en gång.
När jag var färdig tittade jag mig själv i spegeln och konstaterade snabbt att jag hade rott i hamn något av en klassisk blådåre. Jag har liksom ansat bort allt skägg och mustasch, men sparat den nedre delen — under hakan. Nu såg det liksom ut som att jag hade sparat en slags halsduk, med andra ord helt sinnessjukt. Jag drog brett på smilbanden, åt mitt eget vansinne, och fotograferade, dito.
En rullande landslagströja
Ey svenne, jag skrev så sent som igår; vem kommer ihåg en fegis?
Jag drog brett på smilbanden, för mitt stilla inre sinne, och tog framåt kvällskvisten en provokativ provsväng runt stan. Jag kunde inte låtsas som annat än att det fanns en snudd på obekväm känsla av att jag ändå sände ut helt fel signaler, men så gick plötsligt Mohammed Ali igång från min spellista med [säkert] tusentals schyssta spår, och jag öste givetvis omedelbums på med högsta bas och volym, och lät rida riktigt fett på denna naturella swagger. Jag tyckte uppriktigt sagt att hela situationen var paradoxalt skitrolig, i denna stund.
Korvgrillning vid Kärleksudden
Det var torsdag och jag var ledig. När klockan var kring lunch så skickade vi faktiskt hem granntjejen då jag hade en liten agneda för den lilla familjen. Ja, nu är vintern inte långt borta, och korvgrillning är ju något jag gillar, och jag hade fortfarande några brädor från en gammal trähylla stående på en halvplacerad plats.
Vi samlade ihop oss snyggt och en stund senare hade vi packat en rejäl ryggsäck och jag hade pangat (fotjobb, jaO) ihop en hög med träbrädor och vi befann oss på plats vid Kärleksudden, d.v.s. vid Nydalasjöns södra spets. Ingrid hade dragit med sig tändvätska, medan undertecknad hade dragit med sig något bättre, nämligen klassiskt rött spisbränsle.
Jag hällde på av flaskan (Kemetyl T-röd) och kort därefter flammade brädbitarna upp för högan sky. Det gick hastigt och lustigt, men det var onekligen en vacker eld.
En skeptiker eller kritiker hade säkert sagt att min metod var att förkasta då det brinner ut snabbt och ej lämnar glöd av värde, men ack så fel han/hon då hade. Nå, elden brann utav bara den men när den väl började nå sin ände lämnade den en oerhört vacker glöd efter sig.
Faktum är att jag aldrig tror att jag har sett en så stabil grillglöd, någonsin. Vi körde otaliga korvar och gott smakade det, senap och ketchup fanns givetvis att tillgå, denna torsdag.
Klaras nya glasögon
Det var tidigt på dagen som jag hade fått ett smidigt SMS från Smarteyes om att Klaras glasögon fanns redo för avhämtning. Klockrent. På eftermiddagen åkte vi in och hämtade ut dem. Tjejen bakom disken justerade passformen ett par gånger innan hon kände att de satt optimalt, en eloge för god service. När jag skulle betala stod det dock först cirkus sjuttonhundra kronor i apparaten. Jag sade då — halvt generat — att jag hade för mig att vi hade rätt till någon form av tillgodoräkning, jml. något som av en stående kampanj som enl. företag själva gick som Ögonstenen.
"Jaha, är hon under åtta?", frågade då tjejen som hade hjälpt oss med justeringen av glasögonen. Ja, jag svarade snabbt att hon inte ens hade hunnit fylla sex år ännu, och tjejen justerade på bråkdelen av en sekund beloppet att betala från de cirkus sjuttonhundra kronor som jag nyss nämnde och ner till endast etthundranittionio kronor, då endast kostnaden för en — förmånlig — försäkring. Klockrent.
Efteråt frågade jag mig själv — i mitt stilla sinne — om Klara verkligen såg ut att vara så gammal (> 8 år), eller om det kan vara så att Smarteyes (det är trots allt ett företag) har någon slags säljprovision och att den rätt unga tjejen som stod i kassan försökte sig på något av en en Hail Mary. Jag orkade inte spendera en evighet på att fundera, utan nöjde oss med att vi nu hade ett par schyssta glasögon per nytt recept, och heller inte hade behövt betala en förmögenhet för dessa.
En stor tallrik kommer i vår riktning
Just när kvällen börjar bli läggdags slagen plingar det på dörren och granntjejens tvillingsystrar står utanför. De har i uppdrag att överlämna lite traditionell kurdisk mat från deras mamma. Jag tackade hjärtligt och tjejerna fick sin lillasyster med sig hem. Jag lade tallriken på köksbordet och fotograferade den. Vi hade ju ganska precis ätit middag, men det här skulle bli en briljant lunchlåda. Oj oj oj oj.
Nya bromsklossar på en BMX (uppföljningen)
Det var så sent som i söndags som jag tänkte råda bot på de urusla handbromsarna på BMX-cykeln. Jag hade då köpt inte ett utan två olika typer av bromsklossar, då jag inte visste vilken som var bäst för just den här typen av bromssystem. Efter ett par om och men lyckades jag i varje fall justera in bromsen och då med fullt godtyckligt resultat och då med de gamla bromsklossarna. Jag slapp alltså byta överhuvudtaget. Gott.
Nå, frambromsen var också urusel, och denna bjöd på betydligt enklare inställning, så att uppnå underverk genom att bara pilla på befintliga klossar kändes långsökt, så sent ikväll åkte jag iväg och köpte de allra billigaste bromsklossar jag kunde hitta, och bytte dem sedan. Jag kände en skillnad. Visst, frambromsen nöp fortfarande inte på ett sätt som gjorde det möjligt för mig att nypa in den och åka upp på framhjulet för att t.ex. svänga runt bakhjulet 180° i luften. Nej, det var trots allt inga V-bromsar jag höll på och donade med, men nu hade jag i alla fall resultat. Rent estetiskt vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Nånstans kändes det som att bromsklossarna som jag hade köpt var av den typen som man ofta ser på gamla dam- och herrcyklar, ja, jag tänker i synnerhet på det lilla metallhöljet runtom. Nåväl, jag försökte vända på det till något lite småfräckt, för mitt eget stilla sinne.
Så, jag tog en liten jungfrutur runt kvarteret, då jag i samma veva hade monterat fullgod cykelbelysning även på den här cykeln. Jag susade fram i mörkret, med batterilyktorna tända både fram och bak. Jag stannade till efter Assistentvägen (efter "envägsbiten" närmast Lärarstråket) när jag plötsligt hörde något. Jag trodde först att det var nån dialog mellan andra, innan jag förstod att det var riktat mot mig. "Grinda!? Eller, få se bakhjulet!", hörde jag. Det var mörkt. Jag tittade mot huset till vänster och tyckte mig se en skepnad på balkongen. Han upprepade "Kom igen, bakhjulet!", med en barsk ton, förmodligen kom den från någon tjugo-nånting. Lite halvt generad hävde jag ur mig "Jag har glömt hur man gör!", men det svaret räckte tydligen inte och svaret lät inte dröja. "Jag sa, får jag se när du f-cking kör på bakhjulet!", och det var en mörk och bestämd röst som yttrade kommandot. Ytterst generad ryckte jag upp mig och trampade ett drygt vevarmsvarv med framhjulet hängande i luften, varpå jag rullade vidare, och vek ner mot Geografigränd.
När jag kom in i vår egen port reflekterade jag över vad som just hade gått ner, och efter snabb överläggning med mig själv kom jag fram till att det inte kändes sådär jättebra. Jag hade ju dessutom gjort som jag hade blivit tillsagd, av denna främling, vilket fick mig att känna mig litegrann som en prostituerad; styrd med järnhand från en hallick uppe på en balkong. Jag frågade mig själv vad som hade gjort hela situationen så obehaglig. Det var troligtvis en kombination av det faktum att personen ifråga var som en skugga i dunklet, hans brytning med mörka tonfall, och slutligen det faktum att han bakade in en amerikansk svordom. Ja, dessa tre faktorer spelade helt klart in. Jösses. I ett par olika hyreslägenheter i denna stadsdel har man då alltså bott i ungefär sju år, och tiden har gått så fort så att vi ofta har glömt bort det faktum att det i grund och botten är miljonprogram, med allt vad som tillkommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar