Besiktningen
Den senaste tiden har jag gått i orosmoln kring den annalkande besiktningen. Slitet gummi över fjäderbenslagringen föranleder ett litet klunkande oljud, märkbart främst vid svängar i låg fart, och även i fartgupp. Jag vet inte hur besiktningsmännen ställer sig till detta, men utöver detta har jag även noterat att handbromsen tar lite väl högt upp. Sista dagen var inte förrän 31 maj, men denna torsdag fick jag då ett plötsligt infall; det var lika bra att ta tjuren i hornen 2½ månad för tidigt än vänta till sista dagen, och därtill gå i oro.
Sagt och gjort, vi hade haft arbetsplatsträff på förmiddagen och sedan hade jag en sex timmars hål innan jag skulle in och stänga på kvällen. Detta var givetvis en lämplig lucka för detta projekt. När jag landade hemma kring halv elva upptäckte jag att Klara var hemma, och hade varit hemma hela dagen. Vi lättade ankar tämligen omgående och åkte då till Ersboda och Formvägen, var jag vet med mig att inte mindre än två besiktningshallar ligger. Jag gick först in på Bilprovningen, som efter vad jag förstår innan monopolets fall var den enda som var ackrediterad till att besiktiga.
Jag frågar mannen bakom disken om det finns tid under dagen. Han pekar på en slags terminal och säger att jag kan knappa in mig där och kika efter. Jag hade sett datamaskinen redan när jag klev in, fast jag hade då tänkt att det var bättre att bolla med en faktisk människa först, som kanske visste någotsånär på rak arm hur dagens utsikter såg ut. Så verkade det inte. Verksamheten var uppenbart till stor del automatiserad, helt enligt rådande era. Jag knappade in registreringsnummer i datorn och fick till svar att de tyvärr inte kunde erbjuda mig någon tid under dagen.
Jag fick nu emellertid tillfälle att byta några ord med mannen som hänvisat mig till datorn. Jag frågade lite försiktigt om fjäderbenslagringen, alltså om jag hade skäl att oroa mig. Nja, vad gällde ljud var de inte brydda. De såg till fjädringens helhet, och det väsentliga var att fjädern faktiskt följde med. Detta var kanske ändå rätt bra nyheter. Vi tackade för oss, och klev ut.
Runt hörnet låg Dekra. Jag klev in och där satt en faktisk människa, och ingen datorterminal syntes till. Jag frågade direkt om hur det såg ut hos dom under dagen. Den här mannen hade svar på tal. Det fanns tyvärr inga tider under dagen. Jag förklarade hur morgondagen skulle bli svår p.g.a. jobb och besiktningsmannen sa då prompt och metodiskt att detta tog oss in på nästa vecka. Jag blev erbjuden en tid på om det nu var måndag eller tisdag (jag kommer inte ihåg så noga), men sa efter ett kort övervägande att jag inte ville ha detta hängande över helgen, så att jag hellre skulle återkomma i början av veckan i så fall. Det gick så klart bra.
Jag tog tillfälle i akt och frågade även den här mannen om fjäderbenslagringen, och sade sedan även vad jag hade fått höra på Bilprovningen bara en stund innan. Jag frågade om det var samma riktlinjer. Visserligen var svaret givet, men jag frågade ändå, mest kanske för att ha en boll i rullning. Ja, de olika bilprovningarna hade alla samma riktlinjer, på alla punkter, var det korta svaret jag fick.
Jag fortsatte med att fråga om han trodde att mina avgasvärden kunde påverkas av att jag i samband med senaste tankningen hade hällt i en flaska STP Injector Cleaner, inte p.g.a. något direkt problem, utan i allmänt underhållssyfte. Jag fick till kort svar att han inte kunde uttala sig om det. Jag fick lite grann samma känsla som när kvällstidningarna frågar ut polisens talesman om något aktuellt brott och får det där klassiska svaret att h*n inte kan uttala sig om det, då p.g.a. skarpt utredningsläge. Ja, lite kalla kårar fick jag faktiskt.
Nåväl. Inga tider lediga på någon av dessa besiktningshallar. Suck. Skulle man ge upp? Nja, det fanns ju en till, borta på Västerslätts industriområde. Vi satte kurs utefter 92:an med sikte på Opus Bilprovning. En stund senare hittar vi rätt. Jösses. Anläggningen var verkligen stor. Jag fick lite Auschwitz-vibrationer, inte minst p.g.a. byggnadskomplexets utformning. I likhet med den första bilprovning vi besökte fanns här en dator för incheckning. Den stod här utomhus, fast monterade i en vägg. Hur klarade den vinterkylan, hann jag stillsamt fråga mig, medan jag knappade in nödvändig data.
Jag kunde välja på att boka drop-in vilket beräknades ge mig tid inom tjugo minuter, eller att välja en fast tid, var första lediga var 12:20. Jag hann tänka att tid inom tjugo minuter lät awesome och tryckte på drop-in. Jag fick en bekräftelse och kastade då(!) ett öga på klockan. Såg att det skiljde sisådär fem minuter mellan beräknade tjugo och den skarpa tiden. Jag mindes också att jag hade läst någonstans att drop-in medförde ett smärre kostnadstillägg. Suck.
En medelålders kvinna i en japansk småbil rullade in och parkerade bestämt intill oss. Hon klev ut och — till synes — väldigt van och rutinerad gick hon fram och ställde sig bakom mig intill incheckningstavlan. Jag frågade om hon visste om det var nån kostnadsskillnad. En femtiolapp, tyckte jag då att hon sa. Jag försökte snabbt hitta en funktion för att göra om och göra rätt, men då hon stod och väntade på att få nyttja terminalen lade jag ungefär lika snabbt ner detta projekt och gillade läget, helt enkelt.
Vi såg kvinnan lämna datamaskinen för att sätta sig ner i sin japanska bil och rulla iväg in på en slags innergård. Vi satte oss i bilen och gjorde detsamma. Där inne stod ytterligare bilar. Framme fanns sisådär åtta stora portar och en gigantisk display uppe på väggen. Vi såg ett registreringsnummer visas och sedan en angivelse om port. Bilen med inkallat registreringsnummer rullade sedan in i den garageport som öppnades. Oj oj. Nu stod vi här.
I väntans tider hann jag få ångest över den där femtiolappen (+/-) så jag klev ur bilen och sprang in mot en liten sidodörr var jag tyckte människor passera. Bakom en disk stod en man och jag fick sylen i vädret och frågade om jag hade förlorat pengar på vad som visade sig vara i princip ingen tidsskillnad alls genom mitt val på dataskärmen där ute. Han sa att det inte spelade någon roll, om man inte var föranmäld så var det ett påslag hursomhelst. Han utvecklade inte mer än så men jag antog att han menade att man skulle ha bokat tid flera veckor innan, och gillade läget och tackade för svaret och gick ut och satte mig i bilen igen.
Oron var stor, och det var verkligen väntans tider. Bil efter bil kallades in och passerade in genom porten. Till slut så hände det, "UEE573, Port 1" stod det med stor röd diodtext uppe på väggen. Sekunder senare började också porten att rulla upp. Medan jag rullade mot den hann jag — i mitt stilla sinne — tänka att min känsla i detta nu i en nattsvart satir säkerligen kunde illustreras som en skamlös jämförelse av hur judarna kände sig just när dom tvingades stiga ombord på tåget. Jag rullade in i hallen och stannade på angiven plats efter tecken från besiktningsman. Så fort jag klev ur bilen sjöng jag ut för de två männen om det den där förbaskade fjäderbenslagringen som envist gav ifrån sig störande ljud i tid och otid. Jag förklarade att jag var väl medveten om problemet, och också ämnade ta tag i det, och att jag nu mest undrade hur de såg på detta. Nej, ljud var ovidkommande. Så länge fjädern rörde sig någorlunda följsamt så var det inga problem, menade de två männen.
De båda verkade i övrigt väldigt avkopplade och skrattade glatt och sa att de ville att jag skulle betala för kalaset nu innan(!) undersökningen — med eventuella nedslag — började, så att jag inte skulle bli grinig och gå därifrån. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Trehundrafemtio kronor, stod det att läsa på kvittot. Det var faktiskt ett hyggligt pris för att få en professionell diagnos, tyckte jag, om än orosmolnen fanns där.
De hissade upp bilen och tryckte på knappar så att hela ekipaget skakade fram och tillbaka. Jag antar att det var så de försäkrade sig om att det inte var några stora glapp i framvagn eller styrning. Vi fick gärna hämta lite kaffe i rummet intill, tyckte männen. Jag var mer intresserad av att följa processen, men Ingrid och Klara sprang iväg. Männen slog igång motorn och lät den gå. Efter en stund beordrade den ena mannen den andra att ge mer gas. Brum, brum, lät det. Sedan stängde de av motorn. Bilen kördes upp på en annan lyft, var bilen lyftes i höjd med tröskeln, så att framvagn/hjulupphängning var blottat i luften i luften. Den ena mannen svängde sedan ratten fram och tillbaka medan den andra tittade på hjulens rörelser. Det var det här momentet som jag varit ängslig inför. Nej, det där var ingenting, tyckte han.
Ja, nu skulle det köras en liten bit, blev jag meddelad. Den glada besiktningsmannen sa att jag och tjejerna gärna fick följa med om vi ville. Det kunde ju vara kul att veta hur testet gick till, särskilt om det här var första gången, tyckte han. Vilket erbjudande, tyckte vi, och hoppade genast in. En halv minut senare rullade vi upp på en slags ramp. Jag vet inte riktigt vad som hände där inne, fast besiktningsmannen testade färd- och parkeringsbroms, en efter en, på något märkligt sätt. Jag tror att det någon slags stora mekaniska hjul som snurrade bilens hjulen, underifrån oss. Det levde i vart fall om. Besiktningsmannen pratade om några pilar som tydligen skulle ange värden för vänster respektive höger broms, längre fram på väggen. Jag försökte se, men var alldeles för disträ för att förstå var han menade. Jag hann aldrig hitta dom där pilarna, så var testet färdigt.
Jag blev nu frågad om vi använder handbromsen ofta. Jag sa att vi alltid gör det vid parkering, för att en kollega hade tipsat mig om att man på så vis ser till att hålla backarna fräscha. Ja, fortsatte besiktningsmannen då, handbromsen tog visserligen bra, men bromsverkan kom lite väl högt upp, i klick räknat. Inget problem nu, men han rekommenderade oss att justera den till nästa år, så att det skulle gå lika bra då. Lika bra då? Jaha?
Vi får förklarat för oss att allting har gått bra. "Det här var väl ingenting att oroa sig för?", tyckte besiktningsmannen, och log. Nu skulle vi bara få ett papper med oss. En stund senare rullade vi från Opus besiktning med ett så kallat blankt papper, det vill ett besiktningsresultat utan minsta tillstymmelse till anmärkning eller ens något "bra att veta", helt enkelt u.a. Opus får i övrigt fem stjärnor för ett riktigt trevligt bemötande. Den årliga besiktningen blev mer som en upplevelse än nånting jobbigt för den lilla familjen. Framgångssagan var ett faktum, och vi firade detta med att åka iväg till Godishuset och köpa oss en gigantisk påse lösviktsgodis, detta trots att det inte ens var helg ännu. Nästa besiktning ska nu alltså ske senast 31 maj 2015. Det är ett tag till dess.
Lunchen
Ja, lunch kanske man inte ens kan kalla det Klockan var här tjugo över tre på eftermiddagen och jag skulle stämpla in blott fyrtio minuter senare. Man kan säga att hela måltidscykeln hade blivit lite snedställd på grund av vårt flängande i jakt på besiktningstid, men nu satt vi i alla fall till bords. Klara är en bortskämd jänta som gärna sitter och pillar på plattan vid matbordet. Inte mig emot visserligen, så länge hon äter. Split vision är ju lite tidens melodi. Nå. Sjukt smarrigt var detta, i alla fall. Ännu ett recept som Ingrid haffat från Ella's kitchen. En riktigt vettig födelsedagspresent, skulle det visa sig. Det här är alltså tacobröd med kyckling, skinka, ost, salladslök, champinjoner. Som man ser här serverades majskolv till detta. Hur gott som helst, faktiskt. Mätt och belåten for jag in till stan, bara en kort stund senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar