Fredag, v. 43

---

Ett händelserikt veckoslut

Jag var inkallad på jobb och mitt på dagen hade jag lunchrast och åkte då ner till markplan för att hitta nåt fynd på Konsum. Jag tycker mig ha funnit en vettig matlåda och påbörjar vandringen mot kassan. På bråkdelen av en nanosekund blir det becksvart. Allt stannar till. Jag hör röster runt omkring mig. Jösses, ännu ett strömavbrott. Jag hörde motställda butiksmedarbetare (vem har egentligen adekvat förberedelse för situationen?) försöka lotsa ut människor efter bästa förmåga. Jag lade min låda på ett par läskbackar intill mig, och strosade ut. Det var troligtvis bara tal om ett kortare strömavbrott. Mycket riktigt, det gick nån minut, sedan tändes allt igen. Alla kassor startades om men efter en stunds väntan kunde jag utföra en snygg självutcheckning, och en stund ytterligare senare stod jag i hissen på väg upp.

Efter måltiden är min lunch slut, och jag hinner då knappt in i butiken förrän det där hemska ljudet kommer. Ett strängt sekventiellt bipande, följt av en röst som på svenska berättar att brand har utbrutit i byggnaden, att vi genast ska lämna den, och ej använda hissar, följt av samma sekventiella pipande, följt av samma robotröst, fast denna gång på engelska, varvid allt loopar om på nytt. Vi samlar oss och går ut på baksidan, just som vanligt. Brandbilen rullar ungefär lika snabbt in, ja, Umeå brandförsvar ska ha en eloge för att de alltid tycks göra rekordsnabba utryckningar här. Nå, vi fick snart klartecken att gå in igen, och fredagen kunde fortsätta ha sin gilla gång.

---

Åh nej, ett alltför händelserikt veckoslut

När jag slutat hämtade jag Klara och vi åkte hem. Det var vid ett toalettbesök som det hela uppdagades. Prickar. Röda prickar. Hon hade dom överallt. Herregud. Nu var det alltså dags. Vattkoppor. Jag ringde genast till förskolan och meddelade dem om situationen, och det naturliga i att vi inte skulle dyka upp dagen därpå. Vi fick se hur det såg ut efter höstlovsveckan. Den här typen av barnsjukdomar var väl aldrig särskilt långdragna, eller?

Själv kunde jag inte komma ihåg att jag någon gång haft det, så för säkerhets skull ringde jag mamma för att få svart på vitt. Nej, hon kunde heller inte minnas att jag någonsin haft vattkoppor. Suck, enligt samstämmiga uppgifter på nätet är det en mardröm att åka på detta "engångsvirus" (varicella zoster) som vuxen. Nu är det klippt för mig alltså, suck. Nåväl. Ta i trä, ta i träd.

---

Lördag, v. 39

---

Jobbet (med en brandutrymning)

En härlig lördag inleddes i ärans tjänst. Just innan morgonmötet ljöd ljudet som kommit att bli välkänt. Den — robotlika — rösten (varvat med en engelsk variant) som säger att brand har utbrutit och att man ska undvika hissar och ta sig ut ur byggnaden.

Ja, en stund senare befann vi oss då utanför gallerian, och brandkåren skulle inte dröja. Dom ska faktiskt ha en eloge för sin snabbhet i utryckningarna, Umeå räddningstjänst. Åtminstone då de senaste två gångerna har jag då färskt till minnes att de har varit på plats på sånär som nolltid.

Nå, faran var snabbt över och gallerians butiker kunde öppna. Allt rullade på och till lunch lyckades jag göra ett sånt där klassiskt fynd i hörnan nere på Konsum. Smarrigt värre, och endast tjugofem kronor betalade jag.

---

Extraljusen (fulländade)

1

Då jag hade slutat blev jag hämtad av tjejerna, och det bar då raka spåret ut till svärföräldrarna på Berghem. Dagen till ära skulle Klara sova över. Oj oj, jag och Ingrid skulle ha lördagen för oss själva. Spännande, to say the least.

Nå, faktum är att vi hann knappt komma ur bilen hemma på parkeringen så satte jag igång med projektet extraljus. Ingrid gav mig en liten sidoknuff och ifrågasatte om jag inte hade planerat något romantiskt, när vi hade tid för oss själva. Mjo, visst hade jag det, fast när ett projekts fulländning trycker i sinnet kan jag inte riktigt bete mig i övriga fall.

Så, jag hade allt klart för mig och efter att ha kört ett snabbt test så kopplade jag skarpt. Det blev en riktigt ful härva av överflödiga ledare, vilket är fruktansvärt dåligt i alla avseenden. NÅ, det är ytterst tillfälligt, jag ska(!) styra upp allt ordentligt innan brand uppstår.

Nå, proof of concept var i alla fall uppnått. Reläet fungerade och ljusen tändes och släcktes med de vanliga helljusen. Tjocklek och längd på ledarna är vad jag har kvar att korrigera, och sedan ska jag försöka nita fast reläet på nåt lämpligt ställe i motorrummet.

---

Kvällen (utan barn)

När kvällen kom väcktes romantikern, och jag tog med drottningen till Pizzeria Ängen på Mariehem, var de bl.a. säljer en mer luxuös pizza för kännbara tiotusen kronor.

Nå, så lyxiga var vi inte, kvällen till ära, men det blev varsin riktigt välsmakande pizza. Dessutom fick jag bolla ord med en gammal bekant, som på senare dags rentav tycks ha blivit en slags ansvarig för stället. På sisådär sju år hinner man förändras; bl.a. så var hans beundransvärda svarta skägg borta.

Nå, efter pizzan stack vi iväg till Maxi för att kopa lite snacks för kvällen. När vi då skulle hugga oss en skanner så uppstod problem. Maskinen ville inte ge oss någon. Suck. Jag gick till kundtjänst och påtalade att det tycktes vara nån slags bugg i systemet.

Tjejen knapprade i datorn och frågade objektivt när jag kändes vid att jag senast hade besökt stormarknaden. Jag svarade att vi var där sånär som dagligen, då vi bokstavligt talat bor sånär som granne med dito. Jaha, låt säga torsdag då, sade hon. Jag hade nämligen ett oavslutat köp från denna dag. Va?

Hon visar mig ett kvitto bestående av främst makrill och nudlar. Oh My God. Jag tänker genast tillbaka på den där nervkittlande episoden, för bara ett par dagar sedan. Uppenbarligen hade den — p.g.a. kundtrycket då uppenbart lätt stressade — tjejen i självutcheckningen i all hysteri glömt av att "stänga" min ursprungliga session rätt då jag gick över till ett manuellt köp efter att ha strulat med stafflingspriset av nudlar.

Suck. Än en gång blev jag jagad och uppstoppad p.g.a. denna j-vla episod. Det där var baske mig onsdagen från helvetet, i all sin enkelhet. Nå, tjejen vid kundtjänst var i alla fall lugn och tillmötesgående, och förklarade att hon inte hade befogenhet att fixa allt på plats, men hon tog gärna telefonnummer så skulle någon höra av sig till mig dagen därpå. Ja, visst gick det bra.

Vi gick in och köpte snacks och åkte sedan hem. James Bond och soffläge blev avslutningen på denna härliga lördagskväll. Mitt under allting satt jag där och tänkte på en god vän, i mitt stilla sinne.

---

Lördag, v. 32

---

Förmiddagen: Kaos

Klockan var strax före åtta när jag rullade in bakom Rådhuset och ställde ifrån mig och låst cykeln. Jag hade mina hörlurar på mig, men reagerade på att en arbetskompis som anlänt bara en halv minut tidigare liksom tycktes ha frusit fast i dörren efter att hon hade öppnat den. Det såg lite märkligt ut. Jag fortsatte att gå mot dörren som hon stod och höll upp. När jag kommer i jämnhöjd tar jag av mig hörlurarna och musiken. Då hör jag det. Det där robotliknande meddelandet, på svenska och engelska om vartannat. Brand har utbrutit, vänligen lämna byggnaden. Använd ej hissar", para-reciterat. Mellan röstupptagningarna ljöd en slags otäck krigssignal. Det här är tredje gången jag råkar ut för detta under mina år. Nu hade jag tack och lov inte ens hunnit in, så det var lätt att evakuera.

Ja, det var då bara att vänta utanför. Jag måste ge Brandförsvaret en eloge för en riktigt snabb utryckning. Det tog inte många minuter innan det det stora fordonet rullade in med saftblandare på taket. Ut hoppade ett gäng män(?) iklädda masker och syrgastuber på ryggen. Rökdykare, antagligen. Jag hann då tänka att det här kanske faktiskt var frågan om en riktig brand, eller så är det bara rutin att de går in på detta sätt. Nåväl. I nästa skede börjar det rinna ut vätska under brandbilen. Konstigt, det påminde litegrann om kondensvattnet som ibland ses rinna ut ur bilars avgasrör, men det här var en kvantitet i kvadrat, så att säga. Jag förstod ingenting.

I nästa skede ringde det på min telefon. Ingrid. Jag förklarade att brandalarmet hade gått och att vi stod utanför och inväntade order. Ingrid avbröt och sa att nånting hade hänt. Vadå? Klara! Hon hade lekt Djursjukhuset och klippt Gustaf i örat — med sax. Ingrid var helt till sig och pratade om allt från att ta Gustaf till veterinären till att ta Klara till närmsta BUP-mottagning. Jag försökte finna sinnesro, där jag stod och inväntade att brandförsvaret skulle lätta ankar. Nå. Kort senare blåstes faran över och vi tilläts åter in i byggnaden. Innan morgonmötet hann jag bolla med Ingrid igen, och hon hade då lugnat sig lite, Gustafs öra var under kontroll, men Klara var belagd men strikt utegångsförbud och födelsedagskalaset hon var bjuden på samma eftermiddag kunde hon bara fetglömma. Nu var det mord och inga visor.

---

Eftermiddagen: Avkoppling

När jag kom hem på eftermiddagen föll jag rakt ner i fåtöljen ute på balkongen. En kopp kaffe i min hand, och dagen rullade på, utan utflykter. Our daughter has a curfew.

---

Lördag, v. 33

---

Vinnaren

Just efter klockan tolv hade jag fått lunch och var på väg in till personalutrymmet för att surra lite. Då kom ljudet. Brandlarmet gick. Den förinspelade robotrösten i högtalarna. Hela MVG tömdes på folk och just efter att vi hade räknats upp vid vår uppsamlingsplats såg jag en stor brandbil rulla in på V. Rådhusesplanaden. Spännande.

Jag gick till Systembolaget för att köpa lite dryck. Jo, på tal om dryck, Förrförra fredagen gjorde ju jag en liten 'hejvilding' och köpte ett brett urval av (33 cl) öl av olika märken och modeller. Det blev lite som en smakprovning och med facit i hand kan jag väl tycka att många lager smakar ganska lika.

Två sorter som stack ur var The Lawn Mover (art. nr. 1407 hos Systembolaget) från svenska Carlsberg, samt Backyard Brew Bomble Bee 17 (art. nr. 1458 hos Systembolaget), även den från Carlsberg. Den sistnämnda vann, i både min och Ingrids tycke. Med en fruktig annorlunda smak var den liksom, oväntat ovanligt schysst. Rekommenderas.

I varje fall. När jag kom till Systembolaget i stan visade det sig att den här rackaren inte gick att finna. Jag bollade lite med en som jobbade och han berättade att den tyvärr inte ingick deras reguljära sortiment, om än de faktiskt hade fått en batch för bara någon vecka sedan. Han visste inte hur det skulle komma att se ut när det nya 'ordinarie sortimentet' trädde i kraft i början av september. Nåväl. Jag fick hålla god min och nöja mig med vad de hade. Bollade lite med hustrun. Det kändes skamligt att be henne glida ner till Strömpilen, men vad gör man inte?

Nå. Här på bilden har jag precis klivit av dagens pass och laddar alltså inför kräftskiva hos svärföräldrarna. Vi fick sedan lite av en pärs i att jaga rätt på Klara, som satt i system att springa hej vilt hos grannpojken, i tid och otid. De har dessutom börjat tänja på gränserna gällande hur långt de får gå. Vi måste bara hitta en lösning på det här med den lösspringande fyraåringen. Det har blivit något av ett problem, på sistone.

---

Kräftskivan

Så sadlade vi våra stålhästar och trampade iväg mot Berghem. Det var kräftskiva. Jag har bara ätit dessa små skaldjur en gång tidigare, och det var i fjol, även då hos svärföräldrarna på Berghem. Jag skulle nog ljuga om jag sa att det var en jättestor favorit, men mycket möjligt kan det dels bero på okunskap om förfarandet.

Det här med att suga rakt från genitalierna på de små djuren tar mig emot. Jag kan inte sätta fingret på det, men det känns obscent på något sätt. Nåväl. Det sociala eventet i sig var bra, och Klara var så klart jätteglad över all uppståndelse. Klockan var över halv elva när vi var hemma.

---