Visar inlägg med etikett smarteyes. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett smarteyes. Visa alla inlägg

onsdag 29 oktober 2014

Onsdag, v. 44


Intimhygienen




Onsdagen inleddes med att jag stegade in i badrummet för att ta uti med det där lite privata. Ja, jag tar som regel hand om mig. Det är allmänt känt att behåring samlar odör och jag försöker därför att hålla mig väl ansad såväl nedtill (bak/fram) som i armhålorna. Nu kom det sig dock (lite som en chock, faktiskt) att jag tycktes ha glömt bort det hela, och det måste [banne mig] ha fått gro ända sedan nån gång sent i sommar.

Jag fick helt enkelt ta den relativt nyinförskaffade multitrimmern till hjälp för att få ner buskaget till så den grad att jag kunde bearbeta det med hyvel. Det var sedan jag kastade blick på den i princip splitternya rakhyvel som Ingrid köpte nu för bara ett par dagar sedan. Wow. Ja, givetvis har jag min egna rakhyvel i badrumsskåpet, men jag använder den ju regelbundet till skägg och mustasch, och alla som har sett Clerks II och hört Dante Hicks yppa den legendariska repliken "You never go ass to mouth!" vet ju så klart vikten av detta.

Så, när det kommer till intimhygienen brukar jag ju då ta mig friheten att låna Ingrids hyvel, så också denna gång. Nu när hon hade en splitterny var det såklart extra lockande. Wow, det gick verkligen som på räls när hårstråna lossnade från huden. I vanlig ordning tog jag bort allt, bortsett från en tunn lodrätt strimma just under naveln. När jag var ung kallade vi det för "raggarsträng" och jag är uppvuxen med lärdomen att det är manligt att spara en sådan, så därför låter jag hålla den.


Örnsköldsvik: En dramatisk entré




I övrigt stendöd onsdag. Vi fick då snilleblixten att spontant dundra iväg över länsgränsen mot Västernorrland för att avnjuta "Grillat är godast" till lunch. Sagt och gjort. När vi började närma oss kom dock bakslaget. Ingrid opererade ju ut sin visdomstand i måndags och nu ylade hon så det stod härliga till. Hon kände sig kolsvart i munhålan och visst kändes det också som att ett stygn hade gått upp. Nånting var fel, och hon behövde vård.

Det kom sig inte bättre än att vi fick svänga in på sjukhuset i Ö-vik. Jag var noga med att poängtera hur viktigt det var att Ingrid frågade om frikort utfärdat från Västerbottens Läns Landsting gällde över länsgränser INNAN hon träffade en akutläkare. Pengar, pengar. Medan Ingrid stod i väntrummet sprang jag ut till P-maskinen. Jag beräknade en dryg timme och för parkeringsplatsens ålagda taxa (fem kronor / timme) lät jag spendera hela sex kronor från mitt betalkort. När jag sedan kom in fick vi snabbt komma till glasluckan och efter snabbt utlägg tyckte kvinnan att det här inte var av den kaliber att vi behövde vara här. De hade ändå ingen större expertis inom käkkirurgi så de brukade som regel hänvisa till tandläkare i sådana ärenden. Vi gjorde nog trots allt bäst i att söka vård i hemstaden, tyckte hon, och vänligt men bestämt stängdes glasluckan.

När vi kom ut hade det inte gått mer än sex-sju minuter från att jag hade betalat över en timmes parkeringstid åt oss. Nu skulle vi fortsätta vår färd, och hela den dryga timme som återstod skulle bara rinna rakt ner i i vasken. Sex kronor, kanske kan tyckas, men jag tänkte snäppet längre, alltså vad utgiften gör i förlängningen. Samtidigt svor jag åt Örnsköldsviks kommun som — i ren idioti(?) — uppenbarligen inte hade hunnit utveckla det — i min ringa mening väloptimerade — system som vi har där hemma, var man helt enkelt drar sitt betalkort i automaten vid ankomst ("incheckning") och sedan återigen när man ska lätta ankar ("utcheckning"). På så vis betalar man bara för den exakta tid som man faktiskt har spenderat på parkeringsplatsen; varken mer eller mindre. Det här som jag hade blivit utsatt för nu var bara allmänt idiotiskt, och j-vligt nittiotal. Jag mådde i denna stund — för mitt eget stilla sinne — oerhört illa i dessa bortkastade pengar, och ångesten lät såklart inte ligga still. Jag yppade min mentala tyngd och börda, och Ingrid — i sin tur — tyckte visst att jag var hemskt snett ute på ett moln och svävade. När vi sedan satt ner på en parkbänk utanför sjukhusets entré för att samla oss såg ingen av oss särskilt munter ut.


Örnsköldsvik: Grillat är godast




Dessbättre landade vi blott en stund senare på Burger King och läget började successivt planas ut. Käket var gott, och j ag tyckte att burgaren här faktiskt stod i någorlunda förhållande till utlagd peng. Pommes var tjocka, i jämförelse med många andra ställen. Allt som allt var jag mycket nöjd, och Klara käkade banne mig varenda pinal ur sin barnbox. Hela hamburgaren, vartenda pommes, och hela drickan (Fanta) gick ner. Jag var som på moln, och stoltserade upprepande med att jag inte kunde komma ihåg att Klara någon gång tidigare lyckats klämma en hel barnbox. Det här gjorde min dag, i sanning.


Örnsköldsvik: En glimt av stan, och hemfärd




Efter lunchen stannade vi till på stan. Jag har aldrig "gjort stan" I Ö-vik i hela mitt liv, och nån gång ska ju vara den första. Ingrid visade mig gallerian. Den var faktiskt helt okej. Rätt flott, med sisådär tre plan av klassiska butiker. Vi sprang på mitt petiga direktiv in på Smart Eyes var tjejen gjorde en smal korrektion av bågarna på Klaras glasögon, så att de inte ska trilla ner lika lätt. Efter att ha fått godartad hjälp med detta banade vår väg vidare. Leklust låg på bottenplan i den sista av de två (ja, faktiskt) gallerior vi besökte, och om än priserna — i vanlig ordning — låg utanför kartan kändes det som en välbyggd och välplacerad butik.

Sedan var det dags för hemresa. Då Klara hade varit så duktig och fått i sig hela barnboxen hade jag lovat henne att hon skulle få ett kinderägg. Då vi besökt Pressbyrån (i en av galleriorna) hade jag dock läst den vansinniga prislappen 14:- på dito, och ångesten hade slagit bakut och jag hade i princip släpat ut tjejerna från jourbutiken, med löfte (ja) om att Klara minsann skulle få ett chokladägg, bara vi tog oss till en hederlig stormarknad med lite mer realistisk prissättning. Ja, jag må vara Ove i ett nötskal ibland, men här fick jag faktiskt medhåll från Ingrid. Hon sa att hon på sin höjd sett en prislapp (i vansinne) på sisådär tolv kronor på någon av de kvällsöppna kioskerna i stan där hemma, men detta (fjorton kronor) var banne mig rekord. Ja, hu-je-da-mig. Nån gång fick måttet vara rågat.

Vi stannade till på Coop Forum och jag gav Klara (enl. överenskommelse) ett kinderägg. "Mycket vill ha mer", sägs det ju enligt sägen, och visst pekade Klara plötsligt på tre-packet och gjorde sitt gulligaste och mest vädjande ansikte. Nå. Jag stod på mig och sa att det fick vara bra med ett kinderägg, på en vardag. Jag skulle just ta klivet vidare när jag tittade på handscannern i min hand. Det stod något i stil med (para-reciterat) "Du har väl inte missat erbjudandet?" och därtill att jag skulle få köpa två kinderägg för tio kronor. Ett för åtta och femtio, två för tio kronor. Jag höll en blixtsnabb (nano-sekunder, please) överläggning med mig själv, och kom sedan fram till att detta erbjudande var för bra för att passa på.

Jag vände mig till jäntan och såg henne djupt i ögonen och sade "Klara, vet du vad, du har varit så HIMLA duktig idag, så du KAN få två kinderägg, om du VERKLIGEN vill!", och hon strålade då givetvis med ögonen och sa att hon verkligen ville det. Ja, så tog jag då ett till kinderägg, och det där två-för-X-erbjudandet var i hamn, såväl som mitt barns sanna glädje. Big win. Vi var i Umeå just vid skymningen. Vilken härlig dag vi hade haft i grannlänet, det må jag då säga.

torsdag 16 oktober 2014

Torsdag, v. 42


Provar en lite märklig stil




Efter gårdagens skalning av skägget kom jag denna torsdag att smyga mig ännu ett snäpp närmare huden. Ja, jag fick för mig att det liksom var för mycket hår i ansiktet, trots allt, och lät plocka fram maskinen, ännu en gång.

När jag var färdig tittade jag mig själv i spegeln och konstaterade snabbt att jag hade rott i hamn något av en klassisk blådåre. Jag har liksom ansat bort allt skägg och mustasch, men sparat den nedre delen — under hakan. Nu såg det liksom ut som att jag hade sparat en slags halsduk, med andra ord helt sinnessjukt. Jag drog brett på smilbanden, åt mitt eget vansinne, och fotograferade, dito.


En rullande landslagströja




Ey svenne, jag skrev så sent som igår; vem kommer ihåg en fegis?



Jag drog brett på smilbanden, för mitt stilla inre sinne, och tog framåt kvällskvisten en provokativ provsväng runt stan. Jag kunde inte låtsas som annat än att det fanns en snudd på obekväm känsla av att jag ändå sände ut helt fel signaler, men så gick plötsligt Mohammed Ali igång från min spellista med [säkert] tusentals schyssta spår, och jag öste givetvis omedelbums på med högsta bas och volym, och lät rida riktigt fett på denna naturella swagger. Jag tyckte uppriktigt sagt att hela situationen var paradoxalt skitrolig, i denna stund.


Korvgrillning vid Kärleksudden




Det var torsdag och jag var ledig. När klockan var kring lunch så skickade vi faktiskt hem granntjejen då jag hade en liten agneda för den lilla familjen. Ja, nu är vintern inte långt borta, och korvgrillning är ju något jag gillar, och jag hade fortfarande några brädor från en gammal trähylla stående på en halvplacerad plats.

Vi samlade ihop oss snyggt och en stund senare hade vi packat en rejäl ryggsäck och jag hade pangat (fotjobb, jaO) ihop en hög med träbrädor och vi befann oss på plats vid Kärleksudden, d.v.s. vid Nydalasjöns södra spets. Ingrid hade dragit med sig tändvätska, medan undertecknad hade dragit med sig något bättre, nämligen klassiskt rött spisbränsle.

Jag hällde på av flaskan (Kemetyl T-röd) och kort därefter flammade brädbitarna upp för högan sky. Det gick hastigt och lustigt, men det var onekligen en vacker eld.



En skeptiker eller kritiker hade säkert sagt att min metod var att förkasta då det brinner ut snabbt och ej lämnar glöd av värde, men ack så fel han/hon då hade. Nå, elden brann utav bara den men när den väl började nå sin ände lämnade den en oerhört vacker glöd efter sig.

Faktum är att jag aldrig tror att jag har sett en så stabil grillglöd, någonsin. Vi körde otaliga korvar och gott smakade det, senap och ketchup fanns givetvis att tillgå, denna torsdag.


Klaras nya glasögon




Det var tidigt på dagen som jag hade fått ett smidigt SMS från Smarteyes om att Klaras glasögon fanns redo för avhämtning. Klockrent. På eftermiddagen åkte vi in och hämtade ut dem. Tjejen bakom disken justerade passformen ett par gånger innan hon kände att de satt optimalt, en eloge för god service. När jag skulle betala stod det dock först cirkus sjuttonhundra kronor i apparaten. Jag sade då — halvt generat — att jag hade för mig att vi hade rätt till någon form av tillgodoräkning, jml. något som av en stående kampanj som enl. företag själva gick som Ögonstenen.

"Jaha, är hon under åtta?", frågade då tjejen som hade hjälpt oss med justeringen av glasögonen. Ja, jag svarade snabbt att hon inte ens hade hunnit fylla sex år ännu, och tjejen justerade på bråkdelen av en sekund beloppet att betala från de cirkus sjuttonhundra kronor som jag nyss nämnde och ner till endast etthundranittionio kronor, då endast kostnaden för en — förmånlig — försäkring. Klockrent.

Efteråt frågade jag mig själv — i mitt stilla sinne — om Klara verkligen såg ut att vara så gammal (> 8 år), eller om det kan vara så att Smarteyes (det är trots allt ett företag) har någon slags säljprovision och att den rätt unga tjejen som stod i kassan försökte sig på något av en en Hail Mary. Jag orkade inte spendera en evighet på att fundera, utan nöjde oss med att vi nu hade ett par schyssta glasögon per nytt recept, och heller inte hade behövt betala en förmögenhet för dessa.


En stor tallrik kommer i vår riktning




Just när kvällen börjar bli läggdags slagen plingar det på dörren och granntjejens tvillingsystrar står utanför. De har i uppdrag att överlämna lite traditionell kurdisk mat från deras mamma. Jag tackade hjärtligt och tjejerna fick sin lillasyster med sig hem. Jag lade tallriken på köksbordet och fotograferade den. Vi hade ju ganska precis ätit middag, men det här skulle bli en briljant lunchlåda. Oj oj oj oj.


Nya bromsklossar på en BMX (uppföljningen)




Det var så sent som i söndags som jag tänkte råda bot på de urusla handbromsarna på BMX-cykeln. Jag hade då köpt inte ett utan två olika typer av bromsklossar, då jag inte visste vilken som var bäst för just den här typen av bromssystem. Efter ett par om och men lyckades jag i varje fall justera in bromsen och då med fullt godtyckligt resultat och då med de gamla bromsklossarna. Jag slapp alltså byta överhuvudtaget. Gott.

Nå, frambromsen var också urusel, och denna bjöd på betydligt enklare inställning, så att uppnå underverk genom att bara pilla på befintliga klossar kändes långsökt, så sent ikväll åkte jag iväg och köpte de allra billigaste bromsklossar jag kunde hitta, och bytte dem sedan. Jag kände en skillnad. Visst, frambromsen nöp fortfarande inte på ett sätt som gjorde det möjligt för mig att nypa in den och åka upp på framhjulet för att t.ex. svänga runt bakhjulet 180° i luften. Nej, det var trots allt inga V-bromsar jag höll på och donade med, men nu hade jag i alla fall resultat. Rent estetiskt vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Nånstans kändes det som att bromsklossarna som jag hade köpt var av den typen som man ofta ser på gamla dam- och herrcyklar, ja, jag tänker i synnerhet på det lilla metallhöljet runtom. Nåväl, jag försökte vända på det till något lite småfräckt, för mitt eget stilla sinne.

Så, jag tog en liten jungfrutur runt kvarteret, då jag i samma veva hade monterat fullgod cykelbelysning även på den här cykeln. Jag susade fram i mörkret, med batterilyktorna tända både fram och bak. Jag stannade till efter Assistentvägen (efter "envägsbiten" närmast Lärarstråket) när jag plötsligt hörde något. Jag trodde först att det var nån dialog mellan andra, innan jag förstod att det var riktat mot mig. "Grinda!? Eller, få se bakhjulet!", hörde jag. Det var mörkt. Jag tittade mot huset till vänster och tyckte mig se en skepnad på balkongen. Han upprepade "Kom igen, bakhjulet!", med en barsk ton, förmodligen kom den från någon tjugo-nånting. Lite halvt generad hävde jag ur mig "Jag har glömt hur man gör!", men det svaret räckte tydligen inte och svaret lät inte dröja. "Jag sa, får jag se när du f-cking kör på bakhjulet!", och det var en mörk och bestämd röst som yttrade kommandot. Ytterst generad ryckte jag upp mig och trampade ett drygt vevarmsvarv med framhjulet hängande i luften, varpå jag rullade vidare, och vek ner mot Geografigränd.

När jag kom in i vår egen port reflekterade jag över vad som just hade gått ner, och efter snabb överläggning med mig själv kom jag fram till att det inte kändes sådär jättebra. Jag hade ju dessutom gjort som jag hade blivit tillsagd, av denna främling, vilket fick mig att känna mig litegrann som en prostituerad; styrd med järnhand från en hallick uppe på en balkong. Jag frågade mig själv vad som hade gjort hela situationen så obehaglig. Det var troligtvis en kombination av det faktum att personen ifråga var som en skugga i dunklet, hans brytning med mörka tonfall, och slutligen det faktum att han bakade in en amerikansk svordom. Ja, dessa tre faktorer spelade helt klart in. Jösses. I ett par olika hyreslägenheter i denna stadsdel har man då alltså bott i ungefär sju år, och tiden har gått så fort så att vi ofta har glömt bort det faktum att det i grund och botten är miljonprogram, med allt vad som tillkommer.


tisdag 30 september 2014

Tisdag, v. 40


Inför ögonläkaren




Det var i januari i fjol som Klaras fyraårskontroll hos BVC gick ner, och det stod då klart att hon är lite översynt och ska bära glasögon för att — förhoppningsvis — slippa det senare i livet. Så, det blev remiss till ögonläkaren och några veckor senare hade Klara sina första glasögon. Sen dess har de bl.a. hunnit bli borttappade mellan parkeringen och hemmet, återfunna av en av kvarterets mer originella herrar, då överkörda/tillplattade, sedermera böjda tillrätta av undertecknad, och många repor senare har de ändå gjort jobbet.

Nå, nu var det dags för en ny synundersökning och troligtvis också någon form av justering i receptet; lika med nya glasögon. Direktivet var att Klara skulle prepareras med ögondroppar som skulle vidga pupillerna. På förmiddagen gick detta ner, och som hon skrek och skrålade. Det var inte populärt alls, men det var ju så illa tvunget. Sekunder efter att dropparna börjat göra verkan växte pupillerna sig gigantiska, och en stund senare var vi hjulburna och på väg mot destination.

Jag ser nu också att fotot ifråga är lite av en smygreklam för — det i och för sig riktigt vettiga — projektet Hållbara Ålidhem. Nåväl, Klara och Ingrid skulle till NUS och ögonkliniken; jag skulle in till stan och jobba. En förälder räcker i sådana här lägen, sägs det väl enligt kutym. Nåväl, i sanning vill jag allra helst alltid vara på plats. Nåväl. Just innan Svingen skildes våra vägar åt.


Lunchen




När jag fick lunch åkte jag ner till McDonald's. Jag hade gjort ett tappert försök på förmiddagen men hade i sista stund i kön kommit fram till att jag aldrig skulle hinna, så jag hade då fått hoppa ur kön. Det känns alltid lika vanskligt att tvingas cancellera när man väl ställt sig i en kö, i synnerhet kö till mat. Suck. Nåväl, nu — några timmar senare — var jag tillbaka, fast besluten att få käk. Någon innan mig i ledet surrade om majonnäs, och då väcktes en tanke. När det blev min tur frågade jag tjejen bakom disken om hon trodde att det var helt vansinnigt att smeta majonnäs på cheeseburgare. Nej då, det trodde hon inte. Nå, då fick det bära eller brista. Jag köpte en tub, och väl nedslagen i soffan uppe på tredje våningen fann jag mig sittande, doppande. Det var faktiskt inte alls illa. Tvärtom, rekommenderas. Prova i alla fall. Inget är för alla, men allt är för någon.


Nya glasögon




Jag slutade klockan fem och mötte då upp tjejerna på Rådhustorget. Vi sprang in i MVG och åkte upp till Smarteyes, var vi fått god hjälp med Klaras glasögon både en och två gånger tidigare. Nå. Vi blev expedierade och fick en låda med glasögonbågar att testa fritt mellan. Jag och Ingrid hade sagt att Klara själv fick välja de hon tyckte bäst om, och så blev det också.

Det tog sin lilla tid (varvid det var klockrent att jag och Ingrid hade erbjudits kaffe), men slutligen hade hon valt ett par. Klockrent. Jag gjorde upp lite teknikaliteter med säljaren och samtidigt gjorde han nån slags slutgiltig mätning av Klaras ögon med nåt märkligt instrument i vilket hon skulle fokusera på en röd prick, och sedan var vi färdiga. Jag lär få ett SMS när glasögonen går att hämta ut. Spännande.


Middagen




Det skulle bli palt till middag, per undertecknads förslag. Nationalrätten, som jag ibland skämtsamt säger. Nå. Jag och Klara åkte ner på Maxi och handlade vad som behövdes, och trots att jag hade lovat Klara att hon skulle få vit choklad för att hon hade varit så duktig så valde hon helt frivilligt att byta ut detta mot tio stycken källarfranska. Snacka om nyttig tjej, i jämförelse mot chokladen. Nå.

När vi var tillbaka hemma hade vi allt, förutom mjölk, skulle det visa sig. Är det nånting jag inte klarar av så är det att käka palt utan mjölk på bordet. Det var bara att vända och dundra ner till Maxi en andra gång. Inte mindre än två paket härlig 3% mjölk blev det, och en stund senare satt vi till bords och lät palten väl smaka.


söndag 27 oktober 2013

Söndag, v. 43


Gudstjänsten




Ja, låt mig börja med att säga att det här bottnade i gårdagens badäventyr på Storsjöhallen. Carlskyrkans "husmor" (vilket faktiskt är en hennes arbetstitel) hade med ett snyggt förfarande lobbat mig/oss till denna söndagsgudstjänst. Så, nu var det alltså dags för botgöring. Nåväl, jag hade väl allt som allt skött mig rätt hyfsat under veckan, men jag tror ändå att man på något djupt plan får viss tillfredsställelse av att avrunda veckan med ett besök i kyrkan. Sagt och gjort. Prick klockan tolv stegade vi in i Carlskyrkan, var det var hopat med människor. Ja, riktigt många var det. Alla var vi förmodligen ute efter gemenskapen, botgörelsen, och (kanske framförallt) fikat.

Vi tog en rad ganska långt fram för att få ut så mycket som möjligt av upplevelsen. Vi hade ingen psalmbok och jag var för ett kort ögonblick nervös på grund av detta, men Ingrid lugnade mig snart och förklarade att vi lever på 10-talet och att psalmerna rullade på en monitor längst fram, så att alla kunde se och följa med i texten. Klockrent, måste jag säga. Så sjöng vi tillsammans. Hela kyrkan sjöng, och det var underbart.

Underbart är kort, sägs det, och det kändes som att vi knappt hade hunnit sätta oss ner och sjunga några sånger, så var "denna del av gudstjänsten avslutad" (prästens ord), och vi skulle fortsätta med fika. Ingen gick runt med mössa och samlade in kollekt. Nej, det görs tydligen bara några gånger per år nuförtiden, the old faschion way. Nuförtiden är det maskinen och VISA-kortet som gäller.

Kollektomaten. Jag var imponerad av gränssnittet, jag kunde t.o.m. välja kontering; ändamål för pengarna. Lite trist att vi gick bet på den där stora bössan som man går förbi på led igenom kyrkans gång dock, det hade onekligen varit en sjukt mäktig känsla då alla de andra skulle ha sett mig lägga över hundra kronor i potten. Nu stod jag liksom bakom en liten 12" pekskärm och gjorde mina affärer. Inte alls lika kul.

Nåväl. Mitt på fikabordet stod faktiskt en hederlig insamlingsbössa. Fika för en hel familj kostade fyrtiofem kronor, men jag var inte snål, utan hostade upp en hel femtiolapp som jag utan att ens tänka på saken lade i bössan. Lite senare turades jag och Ingrid om att hålla Klara över bordet, så hon fick droppa ner några extra mynt i bössan. Alla i församlingen kunde nu se hur lite vi egentligen brydde oss om det materiella, pengarna.

En kort stund senare fann jag mig nedslagen vid ett bord inne i kyrkan. Framför mig hade jag ett litet fat med ett polarbröd med en skiva ost och två bitar paprika, samt en bit fikabröd, och en kopp svart kaffe. Ingrid och Klara hade stuckit iväg någonstans. Jag satt där ensam längst ut vid det avlånga bodet. Vid andra sidan satt en grupp kvinnor, inte mycket äldre än mig själv. Jag överhörde hur de pratade om livets alla ting. Så kommer två äldre damer och frågar om det är ledigt bredvid mig. Givetvis. De slår sig ner och jag får nu överhöra klassisk konversation mellan två äldre damer. Det där klassiska. Mitt i allt kom jag på att det gick att överhöra ljud från hela kyrkan. Det var så många ljud, från så många olika håll. När jag blundade och försökte zooma ut lät allt bara som ett stort fördunklat ljud.

Jag började känna mig ensam och undrade var Klara och Ingrid höll hus. Jag funderade ut olika effektiva infällningar som skulle kunna lyfta in mig i konversationen med de två damerna. Hur jag än målade upp det för mitt eget stilla sinne lät det aldrig riktigt bra. Så kom en församlingsman och skulle bjuda på påtår. Han gick med termoskannan och jag var inte sen att hålla ut min mugg. Tacksamt. Kort därefter kom en annan man, han höll minsann i ett fat med kaffebröd och skulle bjuda på mer sådant.

Det märkliga var att jag uppfattade det som att han gjorde en frågade gest till den delen av bordet där de unga kvinnorna satt, och sedan till de äldre damerna, som tackade nej, men att han sedan i princip flög över mig med blicken. Det kan givetvis ha varit jag som uppträdde alltför passivt för att han skulle hejda sig och fråga, men för mitt eget stilla sinne blev jag åsidosatt. Hallå, jag hade faktiskt lagt dricks i bössan tidigare, hade han inte sett det? Jag sa ingenting, men följde kakfatet med blicken. Länge.


Mellanspelet




Vi var bjudna på söndagsmiddag, men inte förrän senare. Efter den mycket intressanta gudstjänsten passade vi på att åka ner på stan och få Klaras glasögon åtgärdade. Ena glaset hade nämligen lossnat häromkvällen, och jag hade i all hast lyckats snurra om glasen. Den konkava sidan ska vara utåt, vet jag ju, men buktningen är väldigt liten så trots att jag har ett ganska tränat öga så var det svårt att avgöra vilken sida av glaset som var vilken.

Det kändes helt enkelt bäst om en optiker fick styra upp den här soppan, kände vi. Dessutom hade bågarna blivit lite sneda och om vi hade tur kanske den som servades oss skulle uppmärksamma detta och med van hand böja dem några grader åt rätt håll. Nåväl. Vi fick i varje fall glaset fixerat (åt rätt håll) och en kort tur genom gallerians klädbutiker senare lämnade vi stadslivet bakom oss.


Söndagsmiddagen




På eftermiddagen klädde Klara snabbt i sig sin nya mundering (TMNT) och vi stack sedan iväg till Berghem var vi var bjudna på middag hos Klaras mormor och morfar, Ingrids mamma och pappa. Vi gick ut och tittade på svärfars nya bil, en automatväxlad Audi A6 Quattro med en V8 med inte mindre än 335 hästkrafter. En tveklöst imponerande maskin, om än jag personligen är lite mer intresserad av ekonomi och miljöklassning än vridmoment och råstyrka.

Fortfarande oerhört mäktigt. Jag kommer ihåg när jag såg filmen 'The Fast and the Furious' för första gången. Jag såg den på bio, vill jag minnas. Innan vi avrundade besöket tog jag ett slags gemensamt porträttfoto på Ingrid och Melvin. Deras hund är så stor och fin. Det är en blandning mellan Old English Sheepdog och något som jag inte riktigt kan uttala, om någon skulle vara nyfiken.


fredag 12 juli 2013

Fredag, v. 28


Kneget




Full rulle från morgonkvisten. Sedan tände jag till [positivt] på alla cylindrar när det visade sig att någon hade köpt fika till personalmötet innan öppning. Vi gottade oss rejält, och för en sekund lutade jag mig tillbaka och hann tänka att livet faktiskt är rätt underbar. Senare skulle jag också få se att cykelslangarna jag beställt har anlänt, närmare bestämt tio stycken. Är jag vansinnig, som beställer tio cykelslangar? Kanske, kanske inte. Nå, som många vet är 54-584 en tämligen ovanlig slangdimension, och just den här slangen håller tydligen på att fasas ut från butikens sortiment, så de slumpas just nu för ynkliga nio kronor. Så, när jag beställde inte mindre än två nävar cykelslang såg jag för mitt inre hur jag stod garderad mot hyfsat många kommande punkteringar. Ingrid var dessutom duktig och sprang iväg till närliggande hus och kort därefter kom hon med ett paket våtservetter och sa sig ha fått jättebra (förstående) respons av en mamma nåt hus bort. Nå. Allt som allt blev det hela ett avbrutet äventyr.


Fritiden




När jag hade klivit av kollade jag som vanligt min digitala assistent. Det jag läser är inte direkt upplyftande. Klaras glasögon har blivit kraftigt repade, i det närmaste demolerade. Jag såg mynt rinna förbi för mitt inre, och ringde upp henne på vägen hem. Mjo, Klara hade alltså lekt med den egyptiska grannpojken, hennes bästis. Nämnda unge är(!) skeppssjövild, och denna gång hade han alltså tagit upp en sten och kastat mot Klaras huvud. När jag fick se henne hade hon ett synligt sår just under ögat, och det ena glaset i glasögonen hade en enorm rispa rakt över. Jag suckade för mitt inre. Hur gör man i sådana här fall? Trösten var att jag hade betalat två hundralappar extra för en försäkring på glasögonen. Nu skulle detta betala sig. Så vi dundrade in till stan, hela familjen. Väl uppe på Smart Eyes — som tidigare gjort oss till kunder med sin knivskarpa kampanj — visade det sig att försäkringen inte var helt ovillkorlig, utan innefattade en självrisk, nämligen 25% av beloppet på glasögonen. Så, omkring trehundrafemtio kronor skulle det här kosta, plus då (om vi så önskade) tecknandet av en ny försäkring (199 SEK), då denna i detta nu skulle komma att 'förbrukas', eller hur man ska säga. Jag sticker inte under stol med att jag var lite irriterad när vi gick ut från gallerian. Vad är skäligt här? Ska vi betala, eller ska föräldrarna till ungen som de facto kastade en sten rakt i ansiktet på vår lilla tjej ställas ansvariga? Hur fungerar vuxenlivet? Jag visste och vet inte, utan sökte efter någon vettig tråd på Familjeliv, med föga framgång. Jag kände aldrig riktigt att jag fick någon klarhet. Vi hade tjugo minuter P-tid och ville nyttja den, så Klara fick leka av sig i den lilla lekparken bredvid turistbyrån mitt på Renmarkstorget. Min vän Davids fästmö traskade förbi och hejade. Jag bollade ansvarsfrågan med henne; lite smått panikartat suktande efter råd och hjälp. Suck. Vilket djävulskt veckoslut.


torsdag 18 april 2013

Torsdag, v. 16


Arbetsbyxorna




Jag köpte de här byxorna från fyndmarknaden (en del av stormarknaden), för nu flera månader sedan. Jag har aldrig tagit bort lappen. Faktum var att jag rätt snart kom fram till att färgen kände väl tråkig, och siktade på att byta mot ett par i beige. Jag har sökt förgäves efter kvittot, och då jag inte fann det gav jag upp, och gillade läget. Här är klockan strax över sex på förmiddagen och jag sliter lapparna från dessa slitstarka byxor, och siktar mot en stark dag i ärans tjänst.


Regnet




Jag tror detta kan ha varit den här säsongens första rejäla regn. Ja, det regnade så det stod härliga till, men det finns inga dåliga väder, bara dålig förberedelse. Här var vi rustade med paraply, och då var regnet mest en mysfaktor, särskilt som jag vet att nederbörd hjälper snösmältningen på traven. Bra skit, med andra ord.


Instagramet




Jag skuttar raskt vidare till syftet med vår utflykt. Det är så att vid Klaras fyraårskontroll på BVC fattade sjuksköterskan misstankar om att Klara kunde behöva glasögon. Det var särskilt med det ena ögat hon hade haft svårt med de nedre bokstäverna. Vi hade fått en remiss till ögonläkaren, och nu häromdagen hade Ingrid varit där med Klara. Mycket riktigt. Klara är översynt, och kommer att behöva glasögon. Ja, hon brås väl på mig, fastän jag är närsynt. Nå. Vi drog runt på optiker i stan för att kolla utbud och priser. Vi var på väg att ge upp när vi passerade MVG. Det kändes spontant som att en optiker i stans största galleria skulle ha vad man kallar typiska innerstadspriser, så där låg väl känslan. När kvinnan som tar hand om oss frågar hur gammal Klara är får vi goda nyheter. De (Smart Eyes) har en slags permanent kampanj var de tycker att inga barn ska behöva gå med synfel, oavsett föräldrarnas ekonomiska situation. Därför betalar man 0 kronor för glasögon till barn upp till åtta år hos dem. Jag blev helt chockad. Vad var haken? Betalade man 0 kronor för bågarna, men sedvanlig kurs för glasen? Jag frågade. Nej. Allt var gratis. De tog receptet från sjukhusets ögonklinik som betalning, och så enkelt var det. Vi var mycket positivt överraskade. Dessutom visade de sig ha ett schysstare utbud av glasögon än flera av de tidigare optiker vi varit in hos. Här tog Ingrid ett foto som blev till ett Instagram. Jag måste ärligt få säga att jag inte är 100% säker på att det blev dessa vi slutligen föll på, och beställde, men det kan inte ha varit långt ifrån. Så här kommer stuket alltså att gå. Vår lilla prinsessa med glasögon.


Kometerna




Det var så sent som häromkvällen som jag hade fått i uppdrag av Ingrid att köpa kometer, vilket är hennes älsklingsgodis. Jag hade förgäves försökt fylla min påse. De var inte där de brukade vara. Jag hade kollat rad för rad, men inte funnit. Jag hade t.o.m. gått till tjejerna vid utcheckningen och frågat om de nyligen stuvat om i sitt sortiment av lösgodis. Nej, inte vad hon visste. Till sist hade jag fått ge upp. Jag hade kommit hem och sagt till Ingrid att de helt enkelt måste ha utgått. Hon köpte det inte riktigt. Nå. Denna kväll fick jag schi, för det visade sig att Ingrid haft rätt. De fanns visst, fast var flyttade till en helt annan låda. Hur jag hade missat den rätta lådan häromkvällen låter jag vara osagt. Ikväll blev dock Ingrid glad, när hon fick sitt favoritgodis serverat sig.