Godmorgon
Klockan är framemot tolv på dagen, men jag har tagit det riktigt lugnt och låtit dagen komma i precis lagom takt. Här visar Ingrid mig nåt i sin digitala assistent, jag tror bestämt att det var ett foto. En stund senare plockar jag själv fram min digitala assistent, och finner äntligen just den där klockrena annonsens som jag sökt efter. Sommarhjul på fälg av lättmetall. Estetiskt schyssta, check. Prismässigt acceptabelt, check. Ett kompletterande telefonsamtal senare blev jag glad i hågen och ställde dagens kartnål på Hertsön.
Piteå
Jag kom snabbt på en idé om hur vi kunde slå två flugor i en smäll. För nu prick en vecka sedan fick jag ju i ordning den gamla militärcykel som dessförinnan inte rullat ordentligt på sisådär 3½ år, och jag visste även med mig att min systerson fyllde femton bara häromdagen, och att pojken ifråga gärna velat ha just en militärcykel. Nu var det läge.
Ett telefonsamtal senare var saken biff, och några timmar senare lastade vi av cykeln på Stapelvägen i Storfors, Piteå. Sedan drack vi kaffe och surrade, sådär som man gör, på svenskt vis. Innan vi lättade ankar och fortsatte vår färd fick jag den stora äran att prova en av systersonen andra födelsedagspresenter, nämligen en splitterny moped. Jag som inte har vridit på gashandtaget på säkert åtta år. Det var genuint roligt.
Luleå
Ytterligare en timme senare rullade vi över bron och in till Luleå. Oj oj oj. Jag har inte varit i Luleå på sisådär åtta år. Jag har aldrig riktigt förstått staden. I nåt program som visades på Discovery Channel sa de att staden är en av världens mest felkonstruerade, i den bemärkelse att den är som ett levande korsdrag. Ja, en stad var det ständigt blåser, från alla håll och kanter, helt enkelt. Usch, jag som avskyr blåst. Jag vill ju allra helst ligga i ett soligt lä och jäsa, så klart.
Nå, en stund senare nådde vi målpunkten, och vi blev också bjudna på kaffe och bulle hemma hos de äldre paret som sålde däcken. Det var ett jättetrevligt pensionärspar. Karlen skulle fylla hedervärda åttio jordsnurr, bara i dagarna. Oj oj oj. Han skrockade och tyckte att det var häpnadsväckande hur vi hade åkt hela vägen från Umeå för att köpa hjulen. När jag betalade petade han t.o.m. tillbaka en hundralapp till mig, "Här, för bensinen!", sa han med ett genuint snällt leende. Bara sanna pensionärer från den hederliga gamla skolan kan göra så, tänkte jag, och log tillbaka.
Skellefteå
På hemvägen stannade vi till vid Max i Skellefteå. Det var inte mycket mer än en vecka sen sist, va? Nåväl. Smarrigt var det, i alla fall. Vid elvasnåret på kvällen var vi hemma. Gäsp, vilken dag. Bums i säng, väckarklockan skulle ljuda fem över sex tisdagen därpå. Allt som allt kunde vi emellertid konstatera att den här måndagen hade varit en oerhörd succé, på alla sätt och vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar