Big Boy, sett inifrån
När jag hade slutat jobba hade jag lyxen att bli hämtad av tjejerna. Vi åkte raka spåret till Big Boy vid Strömpilen, var Ingrid tydligen hade lovat Klara att hon skulle få en barnbox. Sagt och gjort, snart var vi där, och trots att jag redan hade käkat lunch blev jag sugen på nåt; såväl sådana där kryddstarka friterade bomber med smältost som hederliga lökringar fick det då bli.
Till detta unnade jag mig en Big Boy originaldressing. Herregud, jag lät det verkligen drypa, denna söndag. Medan vi väntade på maten byggde Klara med klossar vid Lego-bordet, och jag passade rentav på att springa över till Maxi och göra upp med kundtjänst efter det lilla problemet som uppstod igår. Ja, jag hade haft ett missat samtal under arbetsdagen var röstbrevlådan förtäljde att någon från Maxi hade försökt nå mig.
Så, jag sprang in och slapp några större köer. Tjejen som stod där hade rentav en postit-lapp med mitt namn och nummer, så hon förstod ärendet ganska rakt uppochner. När jag berättade att jag tyvärr inte hade mitt utslagna kvitto kvar, men emellertid var nördig nog att ha fotograferat det, så sken hon upp. Detta underlättade tydligen avsevärt för henne när hon skulle leta i kassasystemet. Snart hade hon sitt på det torra, och hon skrev av (makulerade) kvittot som hängde kvar i luften, och tillät mig således än en gång att idka självscanning. Snyggt jobbat. Jag sprang tillbaka till Big Boy och satte mig ner och käkade smarrigheter.
Big Boy, sett utifrån
Efter maten serverade det kaffe. Jag tog tillfälle i akt och gick ut och tog en selfie utanför hamburgerrestaurangen, och sedan även en blid på omgivningen. Träden börjar få höstlik färg men i övrigt var det en blå himmel och inte alls särskilt kallt i luften. En trevlig dag framemot slutet på september månad, kort sagt.
Söndagspresenten
Efter käket hade vi visst nåt litet att handla på Maxi, mjölk och morötter. Suck, bland det värsta jag vet är att handla mat, men då det var såpass lite hängde jag ändå med, fastän jag fastnade på elektronikavdelningen. När vi just innan självscanningen sammanstrålar märker jag att Ingrid har lagt till två artiklar på kvittot. Åh nej. Två PC-spel av budgetvariant. Jag såg genast att det var den typen av klickspel som i praktiken går att peta ihop över en gymnasiekurs i Macromedia Flash, och ville mest av allt bara dö långsamt inombords i det faktum att Ingrid hade spenderat ungefär en hundralapp på dessa två skivor.
Jag tjatade och gnällde hela hemvägen, och till slut lyckades jag få gehör, så jag gavs då möjlighet att ta en andra sväng med Klara ner till stormarknaden, var vi (en hemskt lång kö till kundtjänst/återköp senare) hade en återbetalning så vi kunde gå och köpa nånting anat, vilket blev en stor låda med klassiska Lego-klossar av blandade färger. Lego är sånt som går i generationer och i princip aldrig tappar pris, tänkte jag, stilla för mig själv.
Nätverkskabeln
Det var nån vecka sen jag mottog paketet med såväl "kroneverktyg", nätverkstestare, som ett hederligt pressverktyg för RJ11/12/45. Nå, häromdagen anlände ju ännu ett pressverktyg, och nu kände jag att det var dags att testa detta skarpt.
Jag letade upp en gammal nätverkssladd med trasiga plastpiggar, och klippte utan att begrunda saken mer av denna och gick sedan snabbt på med min kinesiska kabelskalare. Nej, jag hade för bråttom. Jag lyckades visserligen skala ner ett par ledare och dessutom pressa en kontakt i verktyget, men det hela var mest en fråga om proof of concept, den slutgiltiga uppstyrningen av den här nätverkskabeln skulle få dröja till en annan dag. Nå, jag vet i alla fall hur tvinningen ska se ut.
Lite allmänt smidande
Det var redan i februari som min älskade mamma gav mig det helhjärtade tipset om att skaffa OKQ8-kort, då kortet tydligen inte bara är gratis, utan ger en rad förmåner; inte minst bonus på alla köp. Nå, mamma vet alltid bäst, så jag skaffade då detta kort, och efter att ha läst igenom villkor och stadgor kände jag faktiskt att jag hade gjort ett klokt beslut.
Det dröjde inte länge förrän den första bonuschecken rann in i brevlådan. Femtio kronor. På baksidan av den läste jag (det finstilta) att jag hade möjlighet att handla för den ELLER ta ut den som kontanter vid valfri OKQ8 bensinstation. Det lät däremot lite för bra för att vara sant. Det går ju tvärtom Ica (och många andra aktörer), var man får bonuscheckarna som store credit. Kunde det verkligen vara såhär?
I somras fick jag då min andra bonuscheck, denna på det majestätiska tvåhundrafemtio kronor. Totalt hade jag alltså bonuscheckar för motsvarande trehundra konor. Oj oj oj. Denna söndagskväll gav jag mig tid och dundrade iväg för att finna svar på frågorna.
Lite generad gick jag in på OKQ8 Carlslid och rakt fram till disken. Jag visade upp mina checkar och läste även högt ur det finstilta på dess baksida, och frågade om jag inte trots allt inte hade tolkat texten fel, då det — som sagt — kändes lite för bra för att vara sant. Nej då, det var fullt möjligt att ta ut checken/checkarna som kontanter, då förutsatt att jag hade giltig legitimation. Javisst, det hade jag. En stund senare hade jag trehundra kronor i min hand. Kontant. Wow.
Jag åkte ner till Ica Maxi och pantade en stor miljömässig papperspåse med tomburkar, varvid jag — nöjd i hågen — åkte upp till Jet och tankade fullt. Oj oj, när jag rullade in märkte jag genast att de nu har skyltat om. Glöm Jet, numera heter de Ingo, om än konceptet — enligt egen utsago — är detsamma. Jag har ju hört reklamen på radio så sent som häromdagen om att de håller på med omskyltning av stationer längst Norrlandskusten, så detta var ju väntat, men ändå. Wow. Under fjorton kronor litern, denna söndag till ära; helt acceptabelt.
