Textmässigt egensinnad~: kyrkan

Visar inlägg med etikett kyrkan. Visa alla inlägg

lördag 22 februari 2014

Det stora bröllopet

Strykningen

Sömnen blev sådär. Blev tidigt väckt av Johan p.g.a. akuta bröllopsproblem i form av attiraljer som var på fel plats vid fel tillfälle. Det var bara att skrida till verket. Den skickligare förmiddagschauffören av oss två fick uppgiften, och den makalöst smidiga Ingrid snurrade på minuters varsel ut Johan dit han skulle. Jag tog tillfället i akt att ladda batterierna ytterligare i ungefär en halvtimme.

Nå. Vid tidpunkten när det här fotot tas har även jag hunnit vakna och kliva upp, och min kära hustru är i full färd med att stryka min kostym. Jag och vi börjar känna av vibbarna, och det är de facto dagen D, idag smäller det.

Blomsterbuketten

Nån timme ytterligare senare befinner vi oss inne på en blomsterhandel i centrala Älvsbyn. Det är den mäktiga bröllopsbuketten som ska hämtas. Det är nu saker börjar gå rejält snett. Den blonda expediten är uppenbart skärrad när hon förklarar att hon eller någon av hennes kollegor har lyckats få problem med handhavandet av denna beställning, så att faktum är att deras [sedan tidigare beställda] bröllopsbukett inte fanns att hämta.

Johan såg efter det här beskedet ut att vara nära ett upplösningstillstånd. Han var mindre än en timme från sitt bröllop och blomsterhandeln hade strulat till bröllopsbuketten. Jag tog tillfället i akt att fotografera honom, och försökte själv att hantera lugn, om än jag någonstans förstod att situationen var tämligen allvarlig. Nå. Det löste sig, med vissa modifikationer, detta genom en smärre improvisation från blomsterhandelns sida. Några färg- och variantändringar gjordes och den slutgiltiga buketten hämtades knappt en timme senare.

Kyrkinvigningen

Klockan är här drygt tjugo över elva, och vi kliver in i Korskyrkan, Älvsbyn. Det är nu det stora eventet ska ta sin början.

Bröllopsparet

Här är ett slags bröllopsfoto, om än taget med mobiltelefon. Dom ser för ståtliga ut, paret Johansson/Kezimana. Underbart. Jag var så oerhört stolt över att ha givits den obeskrivliga äran att få vara bestman.

Maten

Efter ceremonin i kyrkan bar det vidare till folkets hus i Älvsbyn, i folkmun "Forum", var den stora festen skulle hållas. Vi hade dagen innan förberett med bord och dylikt, och nu var även maten på plats. Brudparet, jag, och brudtärnan hade fösta parkett och gick och tog först av alla.

Det kändes oerhört mäktigt, och kittlades inuti hela min kropp. Sedan smakade det också gudomligt. Bäst av allt var nog ett par köttfärsfyllda trekantiga bitar, som faktiskt Johans mamma hade tipsat om tidigare. Riktigt väl skjutet.

Bröllopsfotografen

Min älskade Ingrid tog uppdraget att fotografera så mycket som möjligt under ceremonin, så hon gled runt och fotograferade allt som allt drygt 3 gigabyte bilder. Helt rätta takter. Såhär i efterhand kan jag dock ångra att jag inte hade tagit med mig ett lämpligt fast objektiv (t.ex. 35 mm) istället, då skärpan blir så mycket bättre, och motion (läs: "zooma med fötterna") dessutom är nyttigt.

Tårtan

Efter den stora måltiden (som dessutom inbegrep en backning) var det dags för tårtan. Sött och gott. Fick i efterhand höra att även Klara hade gett sig stora approval. Mums.

Hemkomsten

Festen fortsatte framåt sjutiden på kvällen, var vi städade ihop och tog en liten pausfågel hemma hos det äkta paret. En timme senare förflyttade vi oss till en mindre formell efterfest, i en lägenhet i Älvsbyns uttalat mångkulturella bostadsområden. Oerhört trevligt, och dessutom skönt att få koppla av i lite mer "casual" party mode efter att ha suttit vid ett slags podium i flera timmar och mest fokuserat på att hålla ett snyggt yttre.

Nå. Vi var i valet och kvalet till om vi skulle stanna ännu en natt i Norrbotten, men när Klara beklagade sig över att hon hade ont i halsen blev det avgörande, och vi beslöt att sadla våra hästar. Vi stannade till vid 7-Eleven i Piteå för att köpa diverse tilltugg, och jag hann då även byta några ord med min systerdotter, som [as it happens] jobbar extra, och det råkade vara just hennes helg. Nå, hon var i ärans tjänst, och vi hade bråttom hemåt, så det blev några snabba ordväxlingar och sedan var vi åter hjulburna och en stund senare låg vi på E4 i södergående riktning.

När vi rullade in på vår parkering var klockan kvart i två på natten, och Ingrid ska ha en stor eloge för att hon gjorde hela körningen, i mörker. NÅ. Vi var hiskeligt trötta så det var inte direkt en jätteuppskattad överraskning att snöovädret som vi sett under fredagskvällen i Älvsbyn tydligen även hade härjat i hemstaden. Det var bara fram med snöskyffeln och börja skotta upp vår ficka hjälpligt. Suck. Nåväl. En tandborstning senare var det godnatt för familjen Oxwall, med ett oerhört lyckligt äventyr i bakspegeln.

fredag 21 februari 2014

Fredag, v. 8

Avfärden

Klara är en magisk lagspelare. Det var fredag och stunden var kommen för avfärd norrut. Snön hade fallit men Klara ville hemskt gärna hugga borsten och börja jobba bort snön. Jag dokumenterade, med mungipan högt höjd. Kort senare var vi hjulburna med destination Norrbotten.

Sunes

Det var mitt på dagen vi landade vid Sunes gatukök och fick käka oss ett litet mål. Med barnbox följde en leksak med, och tjejen vår var mest intresserad av en leksakskamera i plast, men jag insisterade [och tvingade henne till sist mer eller mindre] att istället välja den svarta kepsen med gatukökets logotyp och tryck framtill. Detta kändes mer varaktigt, över tid. En souvenir för livet, så att säga.

Micke

Det hade blivit kväll och vi hade för länge sedan anlänt i Älvsbyn. Sammanslagningen med brudgummen Johan och den klassiska rapparen Micael var kittlande, på typ elva lika plan. Här är klockan halv åtta och vi har hunnit en bra bit på agendan efter alla hälsningar och kramar. Vi är i den stora lokalen och förbereder evenemanget. Ja, vi sätter i princip upp bord och stolar. Här är Micael i full färd med att visa hur han allra helst beter sig i en stol, om han själv får bestämma.

Ja, lokalen som sådan syns också tydligt på bilden till vänster. Till vänster är alla (dussintalet) rader av bord och stolar, och längst till höger är "hovbordet", var det är meningen att jag och brudtärnan ska sitta på varsin sida av brudparet och käka middagen, och le mot folket. Oerhört inspirerande, fast i just det här förberedande ögonblicket hade jag såklart inte riktigt förstått hur pass nervkittlande det hela verkligen skulle vara, när det kom till krita.

Sängen

Klockan har hunnit bli kvart över nio på kvällen, och jag ligger här nerkurrad med tjejerna hemma hos brudgummen, var vi har fått den stora äran att sova i brudparets säng. Lyckan var enorm. Det är svårt att mäta denna oerhörda gästfrihet. Bruden sov inte ens i parets lägenhet, det är tydligen tradition att de sover på skilda håll natten innan den stora dagen. Ja, ju mer jag tänker på det, desto mer bekant låter det. Detta skulle trots allt bli mitt livs första bröllop, och vad visste jag egentligen om traditioner?

söndag 27 oktober 2013

Söndag, v. 43

Gudstjänsten

Ja, låt mig börja med att säga att det här bottnade i gårdagens badäventyr på Storsjöhallen. Carlskyrkans "husmor" (vilket faktiskt är en hennes arbetstitel) hade med ett snyggt förfarande lobbat mig/oss till denna söndagsgudstjänst. Så, nu var det alltså dags för botgöring. Nåväl, jag hade väl allt som allt skött mig rätt hyfsat under veckan, men jag tror ändå att man på något djupt plan får viss tillfredsställelse av att avrunda veckan med ett besök i kyrkan. Sagt och gjort. Prick klockan tolv stegade vi in i Carlskyrkan, var det var hopat med människor. Ja, riktigt många var det. Alla var vi förmodligen ute efter gemenskapen, botgörelsen, och (kanske framförallt) fikat.

Vi tog en rad ganska långt fram för att få ut så mycket som möjligt av upplevelsen. Vi hade ingen psalmbok och jag var för ett kort ögonblick nervös på grund av detta, men Ingrid lugnade mig snart och förklarade att vi lever på 10-talet och att psalmerna rullade på en monitor längst fram, så att alla kunde se och följa med i texten. Klockrent, måste jag säga. Så sjöng vi tillsammans. Hela kyrkan sjöng, och det var underbart.

Underbart är kort, sägs det, och det kändes som att vi knappt hade hunnit sätta oss ner och sjunga några sånger, så var "denna del av gudstjänsten avslutad" (prästens ord), och vi skulle fortsätta med fika. Ingen gick runt med mössa och samlade in kollekt. Nej, det görs tydligen bara några gånger per år nuförtiden, the old faschion way. Nuförtiden är det maskinen och VISA-kortet som gäller.

Kollektomaten. Jag var imponerad av gränssnittet, jag kunde t.o.m. välja kontering; ändamål för pengarna. Lite trist att vi gick bet på den där stora bössan som man går förbi på led igenom kyrkans gång dock, det hade onekligen varit en sjukt mäktig känsla då alla de andra skulle ha sett mig lägga över hundra kronor i potten. Nu stod jag liksom bakom en liten 12" pekskärm och gjorde mina affärer. Inte alls lika kul.

Nåväl. Mitt på fikabordet stod faktiskt en hederlig insamlingsbössa. Fika för en hel familj kostade fyrtiofem kronor, men jag var inte snål, utan hostade upp en hel femtiolapp som jag utan att ens tänka på saken lade i bössan. Lite senare turades jag och Ingrid om att hålla Klara över bordet, så hon fick droppa ner några extra mynt i bössan. Alla i församlingen kunde nu se hur lite vi egentligen brydde oss om det materiella, pengarna.

En kort stund senare fann jag mig nedslagen vid ett bord inne i kyrkan. Framför mig hade jag ett litet fat med ett polarbröd med en skiva ost och två bitar paprika, samt en bit fikabröd, och en kopp svart kaffe. Ingrid och Klara hade stuckit iväg någonstans. Jag satt där ensam längst ut vid det avlånga bodet. Vid andra sidan satt en grupp kvinnor, inte mycket äldre än mig själv. Jag överhörde hur de pratade om livets alla ting. Så kommer två äldre damer och frågar om det är ledigt bredvid mig. Givetvis. De slår sig ner och jag får nu överhöra klassisk konversation mellan två äldre damer. Det där klassiska. Mitt i allt kom jag på att det gick att överhöra ljud från hela kyrkan. Det var så många ljud, från så många olika håll. När jag blundade och försökte zooma ut lät allt bara som ett stort fördunklat ljud.

Jag började känna mig ensam och undrade var Klara och Ingrid höll hus. Jag funderade ut olika effektiva infällningar som skulle kunna lyfta in mig i konversationen med de två damerna. Hur jag än målade upp det för mitt eget stilla sinne lät det aldrig riktigt bra. Så kom en församlingsman och skulle bjuda på påtår. Han gick med termoskannan och jag var inte sen att hålla ut min mugg. Tacksamt. Kort därefter kom en annan man, han höll minsann i ett fat med kaffebröd och skulle bjuda på mer sådant.

Det märkliga var att jag uppfattade det som att han gjorde en frågade gest till den delen av bordet där de unga kvinnorna satt, och sedan till de äldre damerna, som tackade nej, men att han sedan i princip flög över mig med blicken. Det kan givetvis ha varit jag som uppträdde alltför passivt för att han skulle hejda sig och fråga, men för mitt eget stilla sinne blev jag åsidosatt. Hallå, jag hade faktiskt lagt dricks i bössan tidigare, hade han inte sett det? Jag sa ingenting, men följde kakfatet med blicken. Länge.

Mellanspelet

Vi var bjudna på söndagsmiddag, men inte förrän senare. Efter den mycket intressanta gudstjänsten passade vi på att åka ner på stan och få Klaras glasögon åtgärdade. Ena glaset hade nämligen lossnat häromkvällen, och jag hade i all hast lyckats snurra om glasen. Den konkava sidan ska vara utåt, vet jag ju, men buktningen är väldigt liten så trots att jag har ett ganska tränat öga så var det svårt att avgöra vilken sida av glaset som var vilken.

Det kändes helt enkelt bäst om en optiker fick styra upp den här soppan, kände vi. Dessutom hade bågarna blivit lite sneda och om vi hade tur kanske den som servades oss skulle uppmärksamma detta och med van hand böja dem några grader åt rätt håll. Nåväl. Vi fick i varje fall glaset fixerat (åt rätt håll) och en kort tur genom gallerians klädbutiker senare lämnade vi stadslivet bakom oss.

Söndagsmiddagen

På eftermiddagen klädde Klara snabbt i sig sin nya mundering (TMNT) och vi stack sedan iväg till Berghem var vi var bjudna på middag hos Klaras mormor och morfar, Ingrids mamma och pappa. Vi gick ut och tittade på svärfars nya bil, en automatväxlad Audi A6 Quattro med en V8 med inte mindre än 335 hästkrafter. En tveklöst imponerande maskin, om än jag personligen är lite mer intresserad av ekonomi och miljöklassning än vridmoment och råstyrka.

Fortfarande oerhört mäktigt. Jag kommer ihåg när jag såg filmen 'The Fast and the Furious' för första gången. Jag såg den på bio, vill jag minnas. Innan vi avrundade besöket tog jag ett slags gemensamt porträttfoto på Ingrid och Melvin. Deras hund är så stor och fin. Det är en blandning mellan Old English Sheepdog och något som jag inte riktigt kan uttala, om någon skulle vara nyfiken.

lördag 26 oktober 2013

Lördag, v. 43

Äventyret

Det var redan för en och en halv vecka sedan som jag hade blivit informerad om att Ingrid hade haffat en inbjudan till en resa till Storsjöhallen med kyrkan. Idag var det dags. Jag hade gjort en heldag i stan, och hann knappt över tröskeln så var det avfärd. Jag fick med mig en ryggsäck som skulle innehålla allt vi behövde, sen vinkade Ingrid av oss. Vi kom till Carlskyrkan och möttes av människor. Vi hade uppenbarligen missat den lilla samlingen (innefattande pastasås), så nu var det bara att sätta spurt mot Holmsund och Storsjöhallen.

Allt gick som på räls, bortsett då från att jag saknade kontanter på fickan. Jag kom nämligen ihåg från inbjudan att även om äventyret var rabatterat (utifrån ordinarie badpriser sett) så var det fortfarande tal om en kostnad. Jag gick direkt fram till kvinnan som stod vid badets incheckning. Jag sa att jag behövde kontanter och frågade lite snyggt indirekt om det fanns någon möjlighet för dem att trolla med sin kortläsare så att jag kunde få lite flis på fickan. Nej, närmaste bankomat fanns "nere på byn", blev svaret. Jag hade inga planet på att snurra iväg till Holmsunds centrum med Klara så här när vi just kommit för att bada.

Jag vände mig till kvinnan som ansvarade för utflykten, då hon bara stod på meters avstånd. Jag förklarade hur det låg till, och frågade om det fanns möjlighet att t.ex. betala på måndag, då Klara ändå skulle vara i kyrkan på eftermiddagen. Eller, jag hittade visst två femtiolappar i plånboken, kunde jag ge dem nu och ta resten på måndag? Den godhjärtade kvinnan lugnade ner mig och sa att det var lika bra att jag tog allting i kollekten under morgondagens gudstjänst.

Det var faktiskt ingen dum idé hon kom med. Jag svarade att så skulle vi göra, och sen knallade vi mot omklädningsrummen. Vi klädde om hastigt och snart var vi ute i badet. Klara sprang snart på kompisen Wilmer, och lyckan var total. Jag småpratade med hans föräldrar, som också badade. De är väldigt trevliga. Det sociala är emellertid aningen lättare med den ena av föräldrarna, varför vet jag inte. Det känns nog överlag lite spänt just i och med att de faktiskt är ungefär en halv generation äldre än mig, och således så mycket vuxnare. Nåväl. Badet var en stor succé och vi busade och stojade för fullt. Rutschkana åkte vi givetvis också, många gånger om. Tiden gick fort.

Rätt vad det är var vi åter i omklädningsrummet. Det fanns såväl klassisk sauna som ångbastu, och jag föreslog en liten visit. I ångbastun var vi bara in som hastigast, men i den den finska träbastun blev vi desto längre. Faktum är att Klara knappt ville gå ut. Bastuns alla rader var fylld med människor i alla åldrar. Det pratades glatt. Klara och jag satt längst ner, detta efter att Klara hade (jfr. 'learning by doing') förstått sambandet mellan höjd och temperatur i bastun.

Själv satt jag under rätt stor tystnad och iakttog människorna, men främst lyssnade jag. De var glada människor som satt där i bastun. Det skrattades och skrockades, och det kändes inte alls som någon högreligiös stereotyp, utan snarare helt vanliga svenskar som kopplade av med sina ungar i traditionell svensk kyrkligt anda. Jag kände mig trygg i sällskapet, och längtade redan till morgondagens gudstjänst.

Pizzan

Vi hämtade en familjepizza på AliBaba. Klara älskade pizza. Hon påpekar ibland att hon äter för att hon ska växa, och just när det kommer till pizza är det ju samma som maskerade sköldpaddor äter, så kan det bli annat än succé? Nej, och även i mitt eget lilla kakhål ryms det en hel del pizza. Som vanligt understryker jag att AliBaba rekommenderas helhjärtat.

Konstnären

Efter en lång och fartfylld dag var Klara fortfarande inte i djupsömn klockan tjugo i tio på kvällen. Nej, hon låg på vardagsrumsgolvet och satte färg på ponnyhästarna i sin bok. Blott en stund senare var det dock sängen. Barn behöver sova, även på lördagskvällar.

söndag 22 september 2013

Kyrkans barntimme

Så var det dags. Kyrkans barntimme. Enligt uppgift skulle femåringar få sitt livs första bibel. Klara var (dels) inte uppskriven på listan, fyller (dels) inte fem förrän om två månader, tillhör (dels) en annan församlingslokal, men det slutade ändå med att Ingrid tjatade till sig någon slags uppgörelse med en av systrarna i församlingen. Undertecknad satt mest och tog det lugnt, om än jag sjöng lite grann med psalmerna. Det är kul att sjunga, och kyrkan för alltid fram en positiv stämning. Man känner liksom att man inte har något att förlora. Wilmer var så klart också på plats, och det busades i dräkter. Jag är ärligt talat inte säker på var ungarna hade hämtat dräkterna. Plötsligt var dom bara där.