Det där äckliga som trots allt måste göras, emellanåt
Min kära hustru har tagit på sig stora delar av hushållsbestyren, men när det kommer till avloppen sätter hon helst inte fot, och det respekterar jag. De senaste veckorna har det runnit undan dåligt i badkaret, så nu kände jag att det var lika bra att inleda veckan med att röja upp.
Det var värre än vanligt, riktigt tjockt med geggiga klumpar satt fast i vattenlåset. Jag hörde Ingrid — som senaste veckan har haft en del nojor kring ärligt håravfall — bakom dörren; "Är det mycket hår?", men jag kunde faktiskt inte säga att det var det, för det var i sanning mest geggiga klumpar.
Jag har ju tvättat ur inte mindre än två gamla cykelhjul (med nav/innanmäte) i just detta badkar, så gammal smuts, fett, och olja inifrån dessa har garanterat haft ett finger med i spelet. Nåväl, nu styrde jag upp hela situationen, grundligt. Vanligtvis brukar jag köra med en dedikerad diskborste, men då dessa var slut tog jag till stålborsten. Det var bättre än ingenting.
En sväng ner till Big Boy, med ungarna
När jag kom ut från badrummet hade vi blivit med gäster. Det var granntjejen, och det började i vanlig ordning busas och skojas. Både Klara och hon hade fått vara hemma från förskolan, idag. Vi bestämde oss för att göra nåt kul, och slå lunch i samma smäll var ju förträffligt väl skjutet.
Granntjejen fick lov att följa med oss, och en stund senare satt vi allesammans och käkade hamburgare med pommes frites, nere vid Strömpilen. Efteråt satte sig ungarna i Lego-hörnan och pysslade ihop nån slags märkligt färgkodat mönster. Jag fällde in att de var jätteduktiga, och att nästa barn som skulle komma och sätta sig säkerligen skulle fråga sig vad det var för något. Jag fick till svar att de redan hade tänkt på detta.
Sedan tog vi vårt pick och pack och gick ner till vattnet en sväng. Granntjejen lärde oss att det minsann var tradition att kasta macka här nere, när man hade ätit. Det var faktiskt rätt kul, om än jag var urusel på att få stenarna att studsa. Jag lyckades hitta ett par hyfsat platta, men ändå gick det inget vidare. Suck, vissa saker är jag tydligen inte särskilt bra på.
Grabbarna på Västerslätt briljerar, med stil
Jag hade fått meddelande redan på förmiddagen, mina däck var nu omlagda och klara att hämtas. När vi kommit tillbaka från det lilla lunchäventyret passade jag på och susade iväg ut dit till Västerslätt. Endast fyrahundra kronor, för omläggning av alla fyra däck.
De flesta andra aktörer i Umeå med omnejd vill ha åtminstone sexhundra men ofta så mycket som åttahundra kronor, för samma tjänst. Det är dubbla pengen, och de fyrahundra kronor som jag nu tjänade kunde användas till nåt annat trevligt, tänkte jag. Som att ta med ungarna till Big Boy, t.ex.
Balkongliv, nu blott ett säsongsbetonat minne
När vintern kom 2012 gick det hastigt och lustigt, och vi hann inte få in den gröna mattan från balkongen innan snötäcket var ett faktum, och då kändes det inte särskilt kul att börja rulla ihop den. Så, den fick då vara kvar ute hela vintern. När sedan nästa sommar (2013) kom visade det sig dock att den gröna balkongklädseln hade klarat sig från mögel (eller värre), så det var bara att tuta och köra.
Nå, denna gång tänkte jag att jag skulle försöka vara förseende i de mån att jag fick balkongen redo för vinterdvala i tid, och banne mig, har man bestämt sig så. Jag dammsög av mattan och rullade sedan ihop den, och diverse skrot kastades i återvinningen. En stund senare var de två mattdelarna hoprullade och ställda på högkant i ett hörn ute på balkongen, som nu var helt tom. Finemang. Nåväl, det lär väl komma fler somrar, fast då ser någon annan ut att få ärva den där balkongmattan, som faktiskt varit med oss ända sedan 2009.
Fyllde i en enkät och fick en cykelbelysning, för besväret
På eftermiddagen plingade det på dörren och utanför stod någon och frågade om vi hade fyllt i en enkät som e lämnat förra veckan. Jag visste ingenting om detta. Ingrid stack ut huvudet från köket och ursäktade sig med att hon hade varit upptagen och i ärlighetens namn hade slängt det där papperet. Hehe, hon var i alla fall ärlig. Nå, nu frågade dom om vi inte möjligtvis kunde ta oss tid, det skulle bara ta ett par minuter, så kunde vi lägga enkäten utanför dörren när vi hade skrivit.
Ja, visst, tänkte jag. Vi skulle få en cykelbelysning för vår möda, sade hon då. Man tackar, tänkte jag. Jag tog emot papperet och fyllde hastigt och lustigt i det, och lade sedan ut det i den lilla U-formade tidsskriftshållaren(?) som sitter ungefär i midjehöjd just utanför lägenhetsdörren. Dessa monterades (trivia) i samband med den omfattande (nya dörrar, fönster, o.s.v.) renoveringen av Ålidhem.
De gamla sulorna såldes, illa kvickt
På kvällskvisten slängde jag snabbt ihop en säljannons för de gamla däcken, som alltså nu var utan fälg och helt överflödiga. Det lustiga är att jag lade ut dem på såväl Citiboard som en av de större lokala köp- och säljgrupperna på Facebook, redan i slutet på förra veckan, när det stod klart att det skulle bli nya däck den här vintern. Jag hade då lagt ut däcken för fyrahundra kronor, och ingen har svarat på annonsen. Nu är det ju gratis att annonsera på Facebook och på Citiboard, medan Blocket tar en femtiolapp.
Jag frågade mig själv om det var etiskt/juridiskt OK att sätta olika pris på en och samma produkt på olika säljkanaler. Efter snabb överläggning med mig själv kom jag fram till att det kanske var snudd på oetiskt, men ur ett juridiskt perspektiv var det helt ovidkommande. Jag menar, om någon såg annonsen på en kanal så skulle den ju vara antingen intresserad eller ointresserad av varan till det — på kanalen ifråga — angivna priset, inte sant? Det enda lite finurliga kunde vara för mig att (om någon t.ex. ringde oväntat) försöka få reda på var personen i andra änden av linjen hade sett min annons, med andra ord vilket pris den personen hade läst.
Nå, jag lade i alla fall ut däcken för en hundralapp mer (femhundra kronor) på Blocket, och höll tungan rätt i mun för att den femtiolappen som kalaset kostade skulle vara väl investerade pengar. Pang. Det gick ett par timmar och sedan ringde telefonen. Killen på andra sidan av tråden hade sett min annons ("..på Blocket", tack Gud) och ville gärna komma förbi och köpa däcken omgående. Underbart.
Då jag är lite av ett kontrollfreak gjorde jag snabbt de sedvanliga kontrollerna av den okända människan som jag precis hade språkats med över telefon. Det gick fint att få fram alla uppgifter, då han visade sig ha ringt från ett registrerat telefonnummer. Snart fann jag mig själv nosande på hans Facebook-profil, med fotogalleri och allt det där vanliga. Jag gjorde en snabb personlighetsanalys utifrån allt granskat material. Jag hade att göra med en nittiotalist med rötter ute i skogen, som tyckte om att svetsa i trånga utrymmen, svenska flaggan, och veteranbilar. Till råga på allt tycktes han ha semestrat i Dubai, Förenade Arabemiraten. Det här var onekligen en intressant figur.
En stund senare sa Ingrid att hon hörde något brumma utanför huset. Ja, mycket riktigt. Köparen med flickvän kom snart in och affären var ett faktum. De var trevliga, men hyfsat fåordiga, båda två. Jag kom då plötsligt ihåg det tragiska bedrägeriet som jag blev utsatt för, nu för ungefär ett år sedan, var jag fick däck med olika dimensioner, och således tvingades köpa två splitternya däck för att få en jämbördig axel. Nå, ska man vara riktig så åligger det ju köparen att kontrollera vad han köper, så något regelrätt bedrägeri var det nog aldrig frågan om, utan bara jag som gjorde en rejäl rookie-tabbe i att inte försäkra mig om att jag köpte fyra däck med lika storlek. Nåväl. Nog om det.
Detta hade ju i alla fall lämnat mig med ett "extradäck", som legat i förrådet ända sedan dess. Det hade jag nästan glömt, och inte heller hade jag tagit med det i min[a] annons[er]. Jag bad paret att vänta en liten stund, och sprang genast iväg ut till förrådet, var det extra däcket mycket riktigt låg. Jag kom in med det och sa att de minsann inte skulle få fyra utan fem däck med sig hem. De verkade uppriktigt glada, och jag hjälpte dem ut med däcken till "Svarta Faran" (deras egen titel), en svartlackerad Volvo sedan (sju-serie från nittiotalet, om jag nu inte helt misstog mig) som stod ute på gästparkeringen. Sedan åkte paret därifrån med brummande motor. En klockren affär var uppnådd. Succé.
Summa summarum kunde vi konstatera att man faktiskt når en helt annan bredd när man annonserar genom Blocket, så detta är nog ibland väl spenderade annonspengar. För mitt eget stilla sinne rationaliserade jag att paret — av egen fri vilja, givetvis — hade fått betala en hundralapp mer än om de hade råkat läsa min annons på exempelvis Citiboard med att jag faktiskt skickade med dem ett helt extra däck, utan extra kostnad. Den typen av kille är jag.
