Visar inlägg med etikett resa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett resa. Visa alla inlägg

lördag 23 augusti 2014

Lördag, v. 34: Långviksmon


Resan




Så var det dags. Mot bakgrund av en kort SMS-utväxling mellan mig och svärfar (underbyggt på tidigare lösa planer) hade vi så då spikat fast en tripp med övernattning till deras sommarstuga, bara några mil sydväst om Örnsköldsvik. Platsen heter Långviksmon och ligger i Långviken, eller om det är Långviken som ligger i Långviksmon, jag vet faktiskt inte riktigt.

Nu var vi i alla fall på väg. Då vi drabbats av plötsliga bekymmer i form av död styrservo fick vi låna svärfars andrabil. Resan gick någotsånär som en dans på rosor, vi slapp åtminstone den där dödligt långa grusvägsträckan som vi olyckligtvis halkade in på senaste gången när vi skulle åka därifrån.


Ankomsten




Trots att vi hade åkt lite innan dem så anlände vi efter svärföräldrarna, svägerskan, och dennes kavaljer. Vi måste ha tagit en lite sämre väg än den allra bästa, trots allt. Alla de där småbyarna inåt landet kring vid Västernorrlands länsgräns är som en labyrint, med stundtals mycket grus.

Nå. Svärfar gav en öl till mig och Ingrid att dela på när vi anlände. Vi satte oss ner på stugans bro. Jag lutade mig tillbaka i Ingrids famn och försökte hitta lugnet. Klara var också på strålande humör, och hon hade lyckligtvis gått med på att ta stövlar, då vi inte visste med säkerhet hur vädret skull svänga över det det nästkommande dygnet.

Svägerskans kavaljer blev tilldelad en rejäl solstol som han fällde ut på gräsmattan. Han såg definitivt ut att ha funnit lugnet. Han berättade lite om var de befann sig i livet, med fastighetsaffärer och allt vad det inbegrep. Klart var att jag hade en man med drömmar och visioner framför mig där på gräsmattan. Jag gladdes djupt och innerligt. Själv befinner vi oss ju mitt i djupet av livspusslet, och tioårsplanen är inte riktigt urkarvad, inte ännu.


Skottlossningen




När det började gå mot kväll bjöds det på kulfest. Tydligen hade svärfar tagit med sig ett luftvapen till stugan. Ammunition fanns det också. Det gick undan i svängarna, rätt vad det var hade han anordnat en liten tillställning i form av en skyttetävling. På ladugården hade han satt upp måltavlor och så fick vi ett magasin (femton kulor) vardera och skulle skjuta efter bästa förmåga.

Klara ville att jag skulle börja, så jag gjorde som jag blev tillsagd. Det small ganska högt, och min första kula missade tavlan helt och hållet. Andra skottet träffade tavlan, men långtifrån mitten. Jag kände mig ändå rätt nöjd över att ha träffat tavlan, och valde att lämna ifrån mig vapnet och mina resterande skott till näste som stod på tur.

Ingrid såg förresten riktigt cool ut när hon skulle skjuta. I mitt stilla sinne tänkte jag mig en tidlös Bond-brud. Den rosa tröjan gjorde såklart sitt, den var riktigt snygg på drottningen. Jag fotograferade så det stor härliga till. Jag är uppenbarligen bättre på att fotografera än att hantera ett vapen. Rätt gubbe på rätt plats, som någon vis man sade.


Firandet




När vi satt oss till bords inför kvällens kräftkalas tog svärfar ton och sade att han var glad att alla hade samlats och ville utbringa en skål. I samma mening sa han att han dessutom hade ytterligare en skål att utbringa, men att vi skulle ta den senare. När han sa detta blev jag genast orolig, då jag fick vibration. Det är ingen nationell hemlighet att det dagen till ära var trettio år sedan jag kom ut ur min mammas mage.

Viktigare däremot; jag är absolut inte den typen av människa som gör en stor grej av nånting sådant. Ska jag nu lägga handen på hjärtat så är snarare åldrandet ångestladdat vad mig anträffar, och jag har fram till denna dag — med fördel — profilerat mig som "i tjugoårsåldern", vilket nu plötsligt var historia.

Ganska kort (ungefär en minut) efter skålen för allas närvaro hände det som inte fick hända. Svärfar sade att det hade kommit till hans kännedom att vi hade en i sällskapet som fyllde jämnt, och alla ombads att resa sig för att skåla. Jag dog i denna stund lite grann långsamt, inombords. Alla reste sig runtomkring mig och blott sekunder senare börjar de att sjunga den där klassiska ramsan som dom sjöng i klassrummet när någon fyllde år, när man gick i skolan. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta. Det dunkade i hela mig och känslan av obehag denna stund är svår att beskriva. Instinktivt tog jag fram en sinnlig sköld i form av min digitala assistent. Jag behövde den.

Videoinspelning åkte illa kvickt på och jag gömde mitt lilla ansikte tätt bakom den 4" displayen. När jag då såg alla ansikten igenom denna kändes det plötsligt inte lika farligt. Det var som att jag inte var där, utan att allting utspelade sig någon annanstans. Det var som att jag tittade på ett videoklipp, fastän jag i själva verket fångade det och var attraktionens centerpunkt. Kanske lurade jag mig själv med denna infallsvinkel, kanske var det frågan om en ren och skär försvarsmekanism. Jag vet inte. Vad jag vet är att det hela kort därefter var över, och sedan var allt som vanligt igen. Jag andades ut. Vi skulle äta kräftor. Life was good.


Skaldjuren




Det här blev andra gången i mitt nu trettioåriga liv som jag äter kräftor. Första gången var i samma sällskap, fast den gången var det hemma hos dem vi åt. Nåväl. Jag kommer ihåg att jag tänkte för mycket på djuren vilket fick själva ätandet att kännas lite äckligt.

Det blev lika svårt att komma igång den här gången. Det var liksom inte som med en saftig köttbit med gratäng, att man kan hugga in och käka tills det är tomt, utan här får man vara lite selektiv, och en hel del pillande ingår också i processen, något som enl. svärfar är en del av tjusningen.

Framemot slutet av måltiden började jag få grepp om min relation till kräftor. Jag fick rutin på att dra av deras svans och ta bort skalet runt just denna. Den återstående delen påminde om en vanlig räka och var väldigt konstant i färg och konsistens, till skillnad från själva kroppen som kunde skifta bisarrt mycket i såväl färg som konsistens. Det var just detta som fick mig att [handen på hjärtat nu] ganska motvilligt suga ifrån djurens innandöme.

Nåväl. Jag antar att det här med kräftätande är nånting man lär sig successivt. När jag berättade hur jag kände visade det sig dessutom att det inte alls var "fult" att slänga allt utom svansen, utan att det — tvärtom — var så många åt. Ingrid sa att hon förstod mitt tidigare agerande utifrån min ovilja att slänga saker som är tjänliga, fast hon sade — som sagt — att det faktiskt var okej när man åt kräftor. Ja, att äta ska ju vara njutbart, annars förlorar det ju hela vitsen.


Efterrätten




Efter kräftorna var det hopp och lek en liten stund, och sedan satt vi ner i vardagsrummet och åt rabarberpaj och en chokladkaka med vaniljvisp och vispad grädde om vartannat. Ja, jag smakade av allting. Det var gott. Jag passade även på att fotografera bordssällskapet ifrån ett helikopterperspektiv, det blev liksom bäst så.


Kvällskvisten




När kvällen och mörkret hade kommit hade vi hunnit dricka ett par glas vin, eller åtminstone då jag. Lindemans Chardonnay var det, alltså vitt vin. Riktigt gott, om jag får säga så. Jag hade säkert hunnit dricka fem eller sex glas, innan det var dags att krypa till kojs.

Jag avrundade då med några stadiga bägare med iskallt kranvatten. Rutinerat, från min sida. När jag stod och tappade upp vatten i köket lade jag märke till kranen. Jag kunde nästan svära på att det är samma modell som vi har på vår stuga. Det är faktiskt väldigt mycket som påminner om vårt lantställe här. Samma urgamla vedspis, samma typ av skåpar, och så en sådan där urgammal träradio som är ungefär som en 26" tjock-teve i storlek. Ja, som sagt, jag finner väldigt många likheter. Jag somnade riktigt gott intill Ingrid. Klara sov en våning upp med mormor och morfar.


tisdag 10 juni 2014

Tisdag, v. 24


Mariannelund




Dagen var inne för vår resa upp till Piteå, Norrbotten. Min systerdotter skulle ta studenten nästkommande dag, och vi hade bestämt oss för att landa dagen innan, för att inte behöva jäkta. Resan tog cirkus tre timmar och första stoppet blev i Öjebyn, var min mormor och morfar ligger begravda.

Skamligt nog hittade jag inte graven. Jag var med vid mormors begravning 2008. Efter ceremonin gick vi ut med kistan till graven. Jag har dessutom familjegraven många(!) gånger tidigare, ända sen jag var ett litet barn, men just denna tisdag stod det helt still. Vi vandrade runt som yra hönor och jag hade bestämt mig för att vi skulle hitta utan hjälp, annars var det fusk. Efter en stund frågade en tjej som klippte gräsmattan om vi letade efter någon grav. Jag sa snabbt men artigt att vi visserligen letade, men att att också skulle finna, för att det liksom var fusk att fråga.

När det gått säkert en timme ytterligare gav vi upp av den händelse att ännu ett gäng gravskötare frågade hur det gick för oss. Dessa var hyggliga och sprang in till kontoret med dator och en stund senare hade vi en målpunkt; gravplats O33. Nu gick det snabbt att hitta. Oj oj oj. Vi satt ner en stund och jag pratade lite med Klara om hur mina morföräldrar minsann låg begravda här. De var döda, båda två.


Sunes Gatukök




Som på tradition blev vårt nästa stopp vid busstationen i centrala stan. Här skulle en tidig middag inmundigas på denna klassiska hamburgerbar. Oj oj oj, så gott det smakade. Däremot verkade stället befinna sig mitt i en fas av renovering, för själva restaurangen var i princip stängd, och beställningarna togs upp i en husvagn utanför. Nå. Det smakade gott som vanligt, i varje fall.


Öjeby kyrkstad




Vi hade givits den stora möjligheten att övernatta i en anrik kyrkstuga från 1700-talet, och efter att vi hade spenderat hela dagen ute hos med systers familj i Storfors kom kvällen att avrundas här, hur mysigt som helst var det. Bäddsoffan blev efter utfällning till en rymlig säng och den lilla familjen rymdes utan problem. Varmt och skönt blev det också. Elektricitet fanns det också, så jag kunde ladda upp min digitala assistent. Big win.


söndag 18 november 2012

Polkon 2012


Förord / bakgrund

I helgen har jag varit på äventyr. Jag har varit i Norrköping på politisk konferens. Ja, "Polkon" är en enkel förkortning för just "politisk konferens", och det är i Piratpartiets regi det gått ner. Deras ungdomsförbund, Ung Pirat, om vi ska vara helt riktiga. Jag känner mig ju fruktansvärt ung till sinnes och jag har legat som passiv medlem sedan jag såg att registrering innebar medlemskap och att det hela var gjort med ett musklick. Så för så bra långt över en månad sen låg vi och nattade Klara. Jag hade byggt min lilla koja under täcket, var jag just då kollade mejlen. Då såg jag utskicket. Det vankades årskonferens och intresserade delegater från landets olika lokala förbund skulle snarast anmäla sig, då det var ont om tid. Punkter som stod på dagordningen var bland annat arbetsmarknadspolitik och psykisk ohälsa bland ungdomar.

Partiet skulle stå för resa, boende och mat under äventyret. Jag tänkte efter i ungefär en halv minut, och sedan tryckte jag på svarsknappen. Skrev som det var, att jag troligtvis skulle vara det sämsta alternativet till delegat, då jag endast var -- ytterst passiv -- medlem genom ett musklick som jag gjorde för flera år sedan, att att jag i sanning aldrig ens hade besökt Umeås eventuella partilokal, än mindre kände någon i kretsarna. Jag betonade dock att jag stod bakom ideologin till fullo. Meddelande sänt. Det tog inte mer än 18 minuter, så hade jag ett svar i min inkorg. Jag var visst en bra kandidat, jag citerar min nyfunna vän "Att kunna fånga upp gamla medlemmar som varit med i 4 år är precis lika viktigt som att fånga upp de som varit med 4 dagar!", och han fyllde sedan i att vad jag borde göra var att "ta ledigt från jobbet och boka in helgen så drar vi till Norrköping och passar på att påverka med lite norrländska ideal".

Jag mådde bra inombords av hur han uttryckt sig. Jag kanske skulle nöja mig med att ha fått den där utsträckta handen, den hade tydligt höjt jag:et och det var inte så lite. Att faktiskt genomföra något så här galet? Nåt helt annat. Nå. Tiden gick. En dag när jag står till ärans tjänst i service/kundtjänst kommer två stycken killar med rockigt utseende. Jag kommer inte ihåg vem av dem som frågade var vi hade adaptrar för ljudkopplingar, men det var när de fått anvisningen som den ena åter vände sig om "Få se, heter du Oxwall?", och jag svarar att det gör jag. Han presenterar sig då som J och berättar att vi mejlat. Han kände igen mig från mitt profilfoto på sociala medier. Visst skulle det här bli trevligt? Jo visst var jag taggad? Det kom fler kunder och J avslutade med att göra en rätt härlig gest med händerna och artikulerade med viskande ton att vi skulle fortsätta vår korrespondens över mejlen.

Det här var mitt första fysiska möte med J. Jag tänkte, och det dröjde inte länge innan jag beslöt mig för att på allvar genomföra det här. Så, fredag den 16 november avslutade jag med en riktigt lyxig middag i hemmet. Jag hade packat den stora ryggsäcken och efter att jag hade pussat flickorna ordentligt hoppade jag på min svarta militärcykel och dundrade över Kolbäcksbron. Jag vek sedan av till vänster mot flygplatsen. Jag låste fast cykeln intill tegelväggen vid huvudbyggnaden, och denna skulle visa sig stå kvar precis på samma plats drygt två dygn senare.


Fredag

Just innan middagen var färdig hade J ringt på min telefon. Jag ringde upp och han frågade hur jag tog mig till flygplatsen. Jag sa att jag skulle cykla. Han hade tänkt om jag ville ha skjuts. Jag valde cykeln, den fria vägen. Nå. Nu hade jag ställt av min cykel och gick in i ankomsthallen. J syntes inte till. Om nu sanningen ska fram så är mitt ansiktsminne rätt dåligt. Jag kunde inte skapa en bild (för mitt inre) av den här personen som jag faktiskt bara hade träffat en gång tidigare. Det jag kom ihåg var att han hade en skinnjacka, som en äkta rocker.

Jag ringde ett par gånger på hans telefon. Det tutade upptaget, flera gånger. Sen fick jag tag i honom. Hans skjuts släppte precis av honom så han var på ingång. Så kom han in. Bilden klarnade genast. Han var stor och hade skägg. Efter några hastiga verbala puckar skulle vi ange ålder. Jag sprang före och hann "sjut.." och skulle säga "sjuttioåtta" när han tvärt klippte av mig och spottade "ÅTTIOåtta". Den här jätten var alltså yngre än mig. Makabert. Det blev inte så mycket mer tid att begrunda saker, för snart satt vi inne i flygmaskinen.



Ganska snart tog J fram sin laptop. Han gladde sig åt att Norweigan installat Wi-fi på flyget. Jag hade hört ordet om denna nymodighet men var skeptisk till hur stabil signalen skulle vara i en farkost som färdas i över 800 kilometer i timmen. J var glad för han hade fått nys på ett nån tung akt inom metal-scenen hade släppt nytt. Han skulle kika, Youtube dog ungefär efter halva låten. J var missnöjd. Vi hade redan på flygplatsen konstaterat att vi skulle bli på Arlanda i en dryg timme, var J med ett muntert uttryck hade tyckt att det var nice, då skulle vi ha tid med en "Bäääärtz". Nåja. Jag blev lite lurad där. Jag hade hunnit måla upp bilden av någon av syltorna, ni vet de klassiska haken med resfebriga människor sörplande på allt från kaffe latte till whisky. Nå. När vi kom fram visade det sig att J ville ha lättöl.

Jag hann tänka att han hade nån jättestrikt värdegrund gällande alkohol när han var på den politiskt upptåg, trots att schemat inte rymde något egentligt annat än resa denna fredag. Nå. Jag följde med J, på hans jakt efter lättölen. Först hade hade han tänkt ta den i baren, fast sedan kom han på att den troligtvis var mycket billigare på 33 cl burk, på Max hamburgerrestaurang. Vi begav oss. På Max fanns det inga lättöl. Nu gick färden vidare. Vi gick ner till Sky City och förbi alla haken. En tjej i kaffebaren i mitten hade lättöl på papper men visade sig inte ha det i verkligheten. Hon sprang till och med en snabbis till lagret, men kom tillbaka med nedslaget besked. J tyckte det var uselt att de inte kunde leverera vad som stod på menyn. Jag höll med. Nånstans tryckte jag in "Men varför tar du inte en starköl?", och fick då till svar att just nu var J sugen på just en lättöl, och då var det också vad han skulle ha. Duly noted.

Till slut fick han napp, inne på McDonald's. Jag drog i detta då i mig en riktigt stor och svart kaffe. Nu knallade vi ner till spåret där Arlanda Express skulle komma och ta oss vidare in mot Stockholm C. När vi kommer ut på perrongen lägger jag märke till två unga människor sittande med den typiskt ungdomligt slappa hållningen, i synnerhet tjejen. Så vänder de sig och tilltalar J. Oj. De kände visst varandra. Det kramades och hälsades och sedan slog vi oss ner i lag. Jag kände ingen av de tre, inte egentligen. Jag försökte uppskatta åldern på de nya figurerna i sällskapet, men det var svårt. Vi hälsade i alla fall. Killen (A) satt frenetiskt och jobbade en jättestor Rubiks kub. Den hade inte mindre än sju gånger sju rader. A hade smort in kuben med silikonbaserat glidmedel, detta för att kunna jobba den fortast möjligt. Bara några minuter senare dök vårt tåg upp.



En liten avlång display med röda LED-siffror angav med intervaller temperatur (ute) samt aktuell hastighet. Vi låg i omkring 200 kilometer i timmen och det var +10c ute. Härligt. När vi anlände till Stockholm blev jag alldeles matt i benen. De kändes som spagetti. Jag älskar den här staden så mycket. De övriga i sällskapet pratade och gick, medan jag var i en helt egen värld. Mina sinnen var på helspänn och jag tog in alla syner, ljud, lukter. Allt runtomkring mig. Jag gick längst bak. Jag såg hur gänget gick rakt mot den rad av dörrar med trafiksymbolen för förbjuden infart, den som i regel syns när man kommer mot en enkelriktad gata från fel håll. Jag sa ingenting. Jag lät ungdomarna i lugn och ro upptäcka att det var raden av dörrar till vänster som var "påbjuden körbana" i det här fallet. Som en följd av detta dröjande moment kom jag ikapp. J påpekade att vi hade gått fel. Jag sa då nästan viskande att jag hela tiden visste om det. J tillade "Men du sa inget!" och jag upplevde det då som att vi hade nån sekund av leende i stilla samförstånd. Jag var som sagt helt matt i benen. Känslan av välmående. En stor del av mig ville bara släppa allt, och istället springa raka spåret hem till mamma. Nå. En stund senare anlände tåget som skulle ta oss till Norrköping.



Den här resan skulle ta en bra bit över två timmar, det vill säga betydligt längre tid än både flygresan och snabbtåget från Arlanda. Nå. Tåget var nästan tomt så platserna var inte biljettstrikta. Vi valde ett bord av modell 2-mot-2 med bord emellan, och resan tog sin början. Det skulle visa sig att F var väldigt utåtriktad. Den här tjejen pratade i princip oavbrutet under hela resan. De båda var ifrån Luleå, Norrbotten. Ja, F hann mer eller mindre gå igenom hela sitt liv under resan. Skolgång, killar, föräldrar, och allt det där som hör ungdomen till. F var nyligen femton år fyllda, född 1997. Jag satt mest tyst under resan och tänkte. Jag tänkte tillbaka. I mitt stilla sinne känns det som inte alltför länge sedan jag tog studenten. Det känns inte heller som alltför länge sedan jag började högstadiet.

Faktum är att jag kommer ihåg det som igår. Året var 1997. I samma veva som jag började sjunde klass så tittade alltså den här tjejen ut från sin mammas mage. Alltsedan dess har hon hunnit lämna bebisstadiet för att gå in i trotsåldern, följt av småbarnsåldern, sedan den tidiga skolåldern, och sedan den senare skolåldern och även puberteten. Jag satt där på min tågplats och tänkte. Är livet verkligen så här kort? Går det så här snabbt? Om det verkligen är så kommer det ju bara att 'svischa till' så är min och Ingrids älskade lilla tjej också 'stor'. I mitt stilla sinne satt jag där i tågfåtöljen och betraktade och bearbetade livet. I mitt stilla sinne. Jag sa inte många meningar, under resans gång. Timmarna gick av bara farten, troligtvis mycket på grund av F, och hennes ändlösa malande.

Vi anlände till Norrköping C närmare halv tolv. Nu slog vi samman med fler killar. Vandrarhemmet där vi ska bo låg tydligen i samma byggnad som själva tågstationsbyggnaden, vilket kändes rätt soft. Vi kom upp till allrummet, som var tätt befolkat. Vi skulle bo på hotell istället, visade det sig. Vi fick address och portkod. Awesome. Först käk, dock. Efter den långa resan kändes det vettigt. Utanför centralstationen stod en hop 'problematiker', uppskattningsvis i övre trettioårsåldern. Minst en ur sällskapet verkade gränspsykotisk. Jag överhörde hur han resonerade till gruppen "Kom igen, han kan gömma sig här nånstans, håll utkik!" och så studsade han med otroligt ryckig framfart i helt konstiga rörelsemönster. Ljudnivån var hög.

Max låg ett hundratal meter bort, och jag såg det märkliga gänget i ögonvrån en bra bit bort. Vi käkade gott, och småpratade. Sedan bar det av till hotellet. Vi har rumsnummer. Jag knackar på dörren och en kille öppnar sömndrucket dörren. De sover. Han säger "Det finns bara en säng!" och eftersom vi är tre som ska in på det rummet slår det här riktigt hårt. Jag hoppas att det är ett skämt, och han verkar förstå det, för han understryker att han är allvarlig, och att nåt måste ha blivit fel, för det finns bara en säng. En ur vårt sällskap vänder och går åt nåt annat håll.



Kvar blir jag och en annan kille. Jag är färskast i detta sällskap, och känner inte en själ, och jag är dessutom dödstrött. Jag säger kort och gott att det är lugnt, att jag kan ta golvet, varvid jag tar ett tjockt överkast som ligger över en fåtölj och lägger ut det under fönstret, kopplat i min laddare och knyter mig. Ligger och pillar på min digitala assistent en bra bit in på småtimmarna, var jag bland annat skriver till en kille som jag har bekantat mig med på Internet och berättar om missödet, och frågar om han inte har en soffa jag kan hugga, om det inte löser sig. Jag lyckas till sist gå i någon slags viloläge, om än sömnen var väldigt tunn. När det var dags att kliva upp hade jag ont i bäckensidorna, och det kändes inte som att jag hade sovit överhuvudtaget. Nå.


Lördag

Konferensens första dag, och jag var trött. Tog min ryggsäck och knallade med en killarna som sovit i rummet tillbaka mot vandrarhemmet vid tågstationen. Jag konstaterade att min vän i Norrköping hade läst och svarat. Han skrev kärleksfullt och inbjudande att [para-reciterat] "Faktum är att vi har kanske världens skönaste soffa", och att jag var varmt välkommen. Jag blev givetvis oerhört lättad. Ja bestämde mig för att skriva mer senare under dagen.

Vi lämnade snart i stor samlad samlad trupp vandrarhemmet och centralstationen för att bana väg mot Louis De Geer, vilket är Norrköpings största konferens- och konsertanläggning. Detta låg på gångavstånd från centralstationen. Efter entré gick vi nedför en trappa och in till vår bokade sal, vilken kom att påminna om sådana samlingssalar som brukar finnas på skolor, för uppträdanden och sådant. Där framme satt de som dirigerade mötets agenda, och sedan satt folket utspridda på fällstolar runt om. Framför varje fällstol fanns ett fällbord. Jag uppskattar att 95% av deltagarna hade laptop på detta, många av dessa var späckade med klistermärken var det stod Piratpartiet. Nu satte dagordningen igång.

Ett välkomnande, och allmänt prat. Jag var väldigt trött. Partiet har bjudit in en socialdemokratisk politiker (Johan Andersson) för att denne skulle få berätta om LAS. Här står Johan och talar, till synes inför ett varierande intresse.



Efter sedliga applåder och ett avsked av Johan gick det ett tag ytterligare, och sedan kom en av de stora namnet i Piratpartiet upp, Christer Engström. Han berättade i stort om arbetet i Bryssel sedan valet, och det är tydligt en hel del som har gjorts. Det tragiska här blev att min sånär som sömnlösa natt nu slog tillbaka. Jag upplevde att min hjärna sakta närmade sig en kollaps. Detta fastän jag satt någotsånär upprätt på min fällstol. Jag känner hur hjärnan slår om till viloläge, och jag faller ut helt. Jag hör ett slags ljud och får en ögonblicklig känsla av att mina ögonlock är stängda. Jag får upp dem, och lovar mig själv att det inte ska hända igen. Lika fullt förbannat ska detta mönster upprepas, minst ett dussintal gånger. Detta är alltså som jag har upplevt det, sen vet jag inte hur verkligheten förhöll sig.

Vid en paus gick jag ut för att ta lite luft. Jag småpratar med en skånsk kille. Jag hade sett honom tidigare. Han satt snett framför mig och hade öronsnäckar varav den ena satt i örat och den andra hängde ner, ett avsnitt av Weeds rullade. Snacka om laid-back hållning att småkolla en serie och lyssna på konferens samtidigt. Den här skånska killen skall senare berätta att han pluggade speldesign. Intressant. Jag sa att Christer varit intressant, men att jag var hiskeligt trött och nästintill somnat sittande. Han säger då att han "såg hur jag försvann ett tag", och då ringer genast varningsklockan i mig. Han satt ju framför mig. Hur han han koll? Hade det varit en scen? Hade jag varit totalt avstängd? Hade det petat med pinnar på mig?



Senare skall en intressant tryckt bok på engelska finnas vid sånär som allas bänkar i konferenssalen, nämligen "Copyright Reform" av ingen mindre än Christian Engström. Den hade tydligen delats ut tidigare, ska jag få höra. Den skånska killens utsago, samt den här boken, får allt att koppla. Hade jag helt öppet snarkat mig igenom när en högt ansedd politiker delat ut ett litterärt mästerverk? Hjälp! Nå, nästa punkt på dagordningen var sådan debatt när man skulle begära ordet och gå fram och ta mikrofonen efter kö och upprop. LAS kom upp som en punkt. Jag ville döda min misstänkta utevaro och kände mig piggare än nånsin. Jag höll upp min skylt, trots att jag kanske egentligen inte hade enormt mycket att säga, än mindre klaga på något nån annan sagt. Jag höll i alla fall ett kort utlägg om hur jag uppfattade LAS som sådant, det vill säga dess funktion, och sa slutligen att jag inte visste hur jag själv ställde mig i frågan. Dagen flöt på. Det vankades lunch och jag gled med gruppen. Halvvägs genom stan gjorde jag dock en smygande avstickare så jag hamnade på solo kvist. Tog telefonen och startade Skype. Gjorde ett videosamtal med flickorna. Åh, så jag saknade dem. Föda blev sedan Burger King. Jag hann precis i tid tillbaka till att vi skulle börja igen. Fortsatt debatt framme vid talarstolen. Ordet gick runt genom att man höll upp sin tilldelade skylt; rymmande ens namn och ett till synes slumpmässigt nummer. Det hann bli sen eftermiddag. Anläggningen bjöd då på schysst middag. Jag tog en rejäl backning. Jag har vid det här laget fått veta att jag ska sova på vandrarhemmet denna natt, rum nummer 216. Klappat och klart. Skönt. När vi kommit tillbaka till vandrarhemmet och jag öppnar dörren till 216 upptäcker jag att det är en så kallad sovsal. Fyra stycken våningssängar och alltså åtta platser. Intressant.



Sängen närmast dörren är ockuperad av en kille med blont hår. Jag kan inte skatta hans ålder, men troligtvis är han äldre än mig. Han dricker ur en folköl, Norrlands Guld. Han är i sällskap med en kille av utomnordiskt ursprung. De samtalar på engelska. Båda har hälsat. Kort därefter ger de sig iväg. Nervös som jag är bäddar jag en underslaf, längst bort från alla. Jag planerar först bädda den övre slafen, detta då den känns säkrare, men upptäcker då att en ribba saknas under övre slafen, vilket gör den minst sagt osäker. Jag bäddar då trots allt den nedre slafen. Det är tomt i sovsalen förutom mig. Jag släcker ner och kryper ner.

Ringer min hustru och pratar ett tag. Saknar flickorna. Jag skakar sedan av mig min 'rumsnervositet' på klassiskt manér. Ni vet. Snabba ryck. Jag blev därefter liggande. Lekte med telefonen i några timmar. Många av de andra var troligtvis i allrummet strax utanför. Så kom M, som tydligt var en av förbundets samordnare. Han hade med sig en kille, som tydligen hade anlänt först nu. Denna skulle också tillbringa natten här. M släppte kort och gott av honom. Jag fick killens namn men har hunnit glömma det. Jag såg honom inte mer. Han försvann. Jag blev kvar, liggande.

Det är rätt sent när de två utomstående männen kommer tillbaka till sovsalen. Den blonda mannen och den utländska. De uttrycker att de vill ha "girls", och frågar sedan om jag känner några sådana, alternativt om jag har marijuana. Efter att ha vaknat av och an i konstiga banor nån halvtimme suckar männen i samförstånd att det inte kommer bli nåt ligga av, denna kväll. De skämtar om sex med flickor, pojkar, och getter, under sänggången. Jag ligger tyst i min slaf och har sedan länge bestämt mig för att sova med mina kalsonger på, i denna röra.


Söndag

Jag vaknade av att jag hör någon säga godmorgon, och säger att jag välkommen ut och käka frukost. Killen har en munter uppsyn. Det är M, mannen som jag bl.a. (på direktiv av J) ringde och surrade med om alternativa resvägar inför avresan. En tydligt intressant figur, skulle det sedan visa sig. Jag hör då också killen på våningssängen vid dörren skrattande säga att mitt alarm hade ringt för en timme sen. Nå, tydligt var att jag hade haft sömn att ta igen.

Klockan var alltså en bra bit över åtta, och frukosten skulle egentligen vara över sedan länge. Jag kommer hastigt upp och ut i allrummet, och det verkar som att mer eller mindre alla har försovit sig. Frukosten är fortfarande framställd, och många småäter. Jag käkar ett gäng mackor och ett par bananer, och en kort stund senare går färden återigen mot Louis De Geer. Jag tar ett sista fotografi mot Norrköpings stationshus, var också vandrarhemmet där jag kommit att tillbringa en av dessa två nätter var beläget.



Under min gångfärd till konferenssalen passerade jag en hel del gatukonst. Bland annat en skola var ordentligt målad längst hela dess exteriör. Det var så vackert så jag undrar om utövarna inte hade haft tillstånd. Att springa runt i gymnastikskor om natten är stressande, och här talade vi om precision. Även närmare Louis De Geer skådade jag ett betongfundament som var vackert utsmyckad med graffiti. Jag passade på att ta ett litet fotografi.



Så kom jag fram till konferensen. Denna dag kom till stor del att gå i samma riktning som gårdagen, nämligen en slags debatt var vi turas om att prata inför alla framme vid podiet. Jag höll upp min felstavade namnskylt en gång även denna dag.



Den här gången uttryckte jag en åsikt i frågan om psykisk ohälsa bland ungdomar. Det blev sushi till lunch. Stället tog 139:- för en så kallad sushibuffé och jag kan ju genast säga att de knappast lär ha gått särskilt stort i vinst på att ha mig som gäst. Jag käkade tre stadiga portioner, och vilken fisk sen. Gott var det.



På eftermiddagen kom självaste partiledaren, Anna Troberg, och pratade inför alla. Det var spännande. Hon har varit förlagschef en gång i tiden. Nu kämpar hon för att information ska vara fri och utan tyglar och/eller prislappar. Sedan var det utslätning. Folket började skingras. Vi hade en lång resa framför oss. Den här gången skulle regionaltåget ta oss raka spåret (pun intended) från Norrköping C till Arlanda. Här nedan till vänster ser ni två av konferensens deltagare som står och återhämtar sig. Det var bestämt ett klassiskt Game Boy Advance som A här hade med sig. Vidare, till höger här under ser ni hur J orienterar sig när vi kommit ombord på tåget som ska ta oss till Arlanda. Det var så vi reste, med tåg.





Tåget var av typen regionaltåg och dessutom en dubbeldäckare. Vi stannade till vid Stockholm C. Jag satt och komponerade flertalet textmeddelanden till min älskade mamma. Jag saknade vid det här laget mina flickor oerhört mycket, men jag sticker inte under stol med att samtidigt en nedslagen känsla rann över mig när tåget lämnade perrongen. Det kändes för övrigt som att vi aldrig kom ur tät bebyggelse innan vi rullade in på Arlanda. Jösses. Så. Det blev sedan drygt två timmars väntande innan våra flyg skulle gå. Vi spenderade den här tiden på McDonald's.

Vid beställningen såg jag en reklamaffisch med texten "Byta ut läsken mot en starköl? Endast 38 kronor!" och jag undrade genast om jag läst rätt. Efter att ha validerat data frågade jag killen vid disken om de var enda McDonald's i Sverige som fick sälja starköl. "Inte bara det, utan i hela Skandinavien", skröt han. "Tror du norrmännen är vansinniga eller?" Han fortsatte med att berätta att inte heller McDonald's restaurangerna i England hade grönt ljus på alkohol. Nej, här var vi högt framstående, menade han. Jag satt till bords och käkade tre stycken cheeseburgare, och smuttade på ett glas Norrlands som den talföra mannen hade tappat upp åt mig. Det var i alla fall schysst att det serverade på glas, och inte i en sån där vanlig plastmugg. Nånstans kändes kombinationen McDonald's och starköl fortfarande illa rimmande. Jag kunde inte riktigt placera var skon klämde, men nåt var det.

Nå. En stund senare började det bli dags. Mellan gate 34/36 skildes våra vägar åt. Jag och J hade ju destination UME, medan A och F siktade mot LLA (Kallax, Luleå). Våra flyg gick för övrigt med endast fem minuters mellanrum, så snart skulle också jag och J vara luftburna. När det blev dags för boarding gick det trögt för mig, med vett och vilja (pun intended). Jag var nämligen här briljant nog att inse att det inte skulle gå fortare att komma iväg för att jag trängde mig bland pöbeln. Jag satt istället lugnt kvar i vänthallen till det var helt tomt, och gick då raka spåret in i planet. Det här är ett bra typexempel på hur Calle Oxwall arbetar.



Hux flux, fort gick resan, så landade vi också i Västerbotten. Min cykel stod — som jag förtäljde redan i början — kvar där jag ställde den. Jag satte på mig hörlurarna och rullade iväg. Timbuktu rappade, bl.a. En stund senare var jag hemma. Jag smög in och pussade Klara om och om igen, och även drottningen fick sedan så klart sin beskärda del av kärlek. Här nedan är klockan två minuter i elva och vi har åter landat på Umeå flygplats.



Tack för äventyret, Norrköping!