Resan
Så var det dags. Mot bakgrund av en kort SMS-utväxling mellan mig och svärfar (underbyggt på tidigare lösa planer) hade vi så då spikat fast en tripp med övernattning till deras sommarstuga, bara några mil sydväst om Örnsköldsvik. Platsen heter Långviksmon och ligger i Långviken, eller om det är Långviken som ligger i Långviksmon, jag vet faktiskt inte riktigt.
Nu var vi i alla fall på väg. Då vi drabbats av plötsliga bekymmer i form av död styrservo fick vi låna svärfars andrabil. Resan gick någotsånär som en dans på rosor, vi slapp åtminstone den där dödligt långa grusvägsträckan som vi olyckligtvis halkade in på senaste gången när vi skulle åka därifrån.
Ankomsten
Trots att vi hade åkt lite innan dem så anlände vi efter svärföräldrarna, svägerskan, och dennes kavaljer. Vi måste ha tagit en lite sämre väg än den allra bästa, trots allt. Alla de där småbyarna inåt landet kring vid Västernorrlands länsgräns är som en labyrint, med stundtals mycket grus.
Nå. Svärfar gav en öl till mig och Ingrid att dela på när vi anlände. Vi satte oss ner på stugans bro. Jag lutade mig tillbaka i Ingrids famn och försökte hitta lugnet. Klara var också på strålande humör, och hon hade lyckligtvis gått med på att ta stövlar, då vi inte visste med säkerhet hur vädret skull svänga över det det nästkommande dygnet.
Svägerskans kavaljer blev tilldelad en rejäl solstol som han fällde ut på gräsmattan. Han såg definitivt ut att ha funnit lugnet. Han berättade lite om var de befann sig i livet, med fastighetsaffärer och allt vad det inbegrep. Klart var att jag hade en man med drömmar och visioner framför mig där på gräsmattan. Jag gladdes djupt och innerligt. Själv befinner vi oss ju mitt i djupet av livspusslet, och tioårsplanen är inte riktigt urkarvad, inte ännu.
Skottlossningen
När det började gå mot kväll bjöds det på kulfest. Tydligen hade svärfar tagit med sig ett luftvapen till stugan. Ammunition fanns det också. Det gick undan i svängarna, rätt vad det var hade han anordnat en liten tillställning i form av en skyttetävling. På ladugården hade han satt upp måltavlor och så fick vi ett magasin (femton kulor) vardera och skulle skjuta efter bästa förmåga.
Klara ville att jag skulle börja, så jag gjorde som jag blev tillsagd. Det small ganska högt, och min första kula missade tavlan helt och hållet. Andra skottet träffade tavlan, men långtifrån mitten. Jag kände mig ändå rätt nöjd över att ha träffat tavlan, och valde att lämna ifrån mig vapnet och mina resterande skott till näste som stod på tur.
Ingrid såg förresten riktigt cool ut när hon skulle skjuta. I mitt stilla sinne tänkte jag mig en tidlös Bond-brud. Den rosa tröjan gjorde såklart sitt, den var riktigt snygg på drottningen. Jag fotograferade så det stor härliga till. Jag är uppenbarligen bättre på att fotografera än att hantera ett vapen. Rätt gubbe på rätt plats, som någon vis man sade.
Firandet
När vi satt oss till bords inför kvällens kräftkalas tog svärfar ton och sade att han var glad att alla hade samlats och ville utbringa en skål. I samma mening sa han att han dessutom hade ytterligare en skål att utbringa, men att vi skulle ta den senare. När han sa detta blev jag genast orolig, då jag fick vibration. Det är ingen nationell hemlighet att det dagen till ära var trettio år sedan jag kom ut ur min mammas mage.
Viktigare däremot; jag är absolut inte den typen av människa som gör en stor grej av nånting sådant. Ska jag nu lägga handen på hjärtat så är snarare åldrandet ångestladdat vad mig anträffar, och jag har fram till denna dag — med fördel — profilerat mig som "i tjugoårsåldern", vilket nu plötsligt var historia.
Ganska kort (ungefär en minut) efter skålen för allas närvaro hände det som inte fick hända. Svärfar sade att det hade kommit till hans kännedom att vi hade en i sällskapet som fyllde jämnt, och alla ombads att resa sig för att skåla. Jag dog i denna stund lite grann långsamt, inombords. Alla reste sig runtomkring mig och blott sekunder senare börjar de att sjunga den där klassiska ramsan som dom sjöng i klassrummet när någon fyllde år, när man gick i skolan. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta. Det dunkade i hela mig och känslan av obehag denna stund är svår att beskriva. Instinktivt tog jag fram en sinnlig sköld i form av min digitala assistent. Jag behövde den.
Videoinspelning åkte illa kvickt på och jag gömde mitt lilla ansikte tätt bakom den 4" displayen. När jag då såg alla ansikten igenom denna kändes det plötsligt inte lika farligt. Det var som att jag inte var där, utan att allting utspelade sig någon annanstans. Det var som att jag tittade på ett videoklipp, fastän jag i själva verket fångade det och var attraktionens centerpunkt. Kanske lurade jag mig själv med denna infallsvinkel, kanske var det frågan om en ren och skär försvarsmekanism. Jag vet inte. Vad jag vet är att det hela kort därefter var över, och sedan var allt som vanligt igen. Jag andades ut. Vi skulle äta kräftor. Life was good.
Skaldjuren
Det här blev andra gången i mitt nu trettioåriga liv som jag äter kräftor. Första gången var i samma sällskap, fast den gången var det hemma hos dem vi åt. Nåväl. Jag kommer ihåg att jag tänkte för mycket på djuren vilket fick själva ätandet att kännas lite äckligt.
Det blev lika svårt att komma igång den här gången. Det var liksom inte som med en saftig köttbit med gratäng, att man kan hugga in och käka tills det är tomt, utan här får man vara lite selektiv, och en hel del pillande ingår också i processen, något som enl. svärfar är en del av tjusningen.
Framemot slutet av måltiden började jag få grepp om min relation till kräftor. Jag fick rutin på att dra av deras svans och ta bort skalet runt just denna. Den återstående delen påminde om en vanlig räka och var väldigt konstant i färg och konsistens, till skillnad från själva kroppen som kunde skifta bisarrt mycket i såväl färg som konsistens. Det var just detta som fick mig att [handen på hjärtat nu] ganska motvilligt suga ifrån djurens innandöme.
Nåväl. Jag antar att det här med kräftätande är nånting man lär sig successivt. När jag berättade hur jag kände visade det sig dessutom att det inte alls var "fult" att slänga allt utom svansen, utan att det — tvärtom — var så många åt. Ingrid sa att hon förstod mitt tidigare agerande utifrån min ovilja att slänga saker som är tjänliga, fast hon sade — som sagt — att det faktiskt var okej när man åt kräftor. Ja, att äta ska ju vara njutbart, annars förlorar det ju hela vitsen.
Efterrätten
Efter kräftorna var det hopp och lek en liten stund, och sedan satt vi ner i vardagsrummet och åt rabarberpaj och en chokladkaka med vaniljvisp och vispad grädde om vartannat. Ja, jag smakade av allting. Det var gott. Jag passade även på att fotografera bordssällskapet ifrån ett helikopterperspektiv, det blev liksom bäst så.
Kvällskvisten
När kvällen och mörkret hade kommit hade vi hunnit dricka ett par glas vin, eller åtminstone då jag. Lindemans Chardonnay var det, alltså vitt vin. Riktigt gott, om jag får säga så. Jag hade säkert hunnit dricka fem eller sex glas, innan det var dags att krypa till kojs.
Jag avrundade då med några stadiga bägare med iskallt kranvatten. Rutinerat, från min sida. När jag stod och tappade upp vatten i köket lade jag märke till kranen. Jag kunde nästan svära på att det är samma modell som vi har på vår stuga. Det är faktiskt väldigt mycket som påminner om vårt lantställe här. Samma urgamla vedspis, samma typ av skåpar, och så en sådan där urgammal träradio som är ungefär som en 26" tjock-teve i storlek. Ja, som sagt, jag finner väldigt många likheter. Jag somnade riktigt gott intill Ingrid. Klara sov en våning upp med mormor och morfar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar