Visar inlägg med etikett långviksmon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett långviksmon. Visa alla inlägg

söndag 24 augusti 2014

Söndag, v. 34


Godmorgon




Vi sov ut allesammans, och när vi väl började komma ur sängen blev det frukost i form av tunnbröd med bland annat karré som pålägg. Smarrigt. I bakgrunden syns en skymt av den urgamla vedspisen som jag nämnde tidigare.

Efteråt satte satte sig Klara med morfar som satt i kökssoffan och läste en tidning. I bakgrunden syns den urgamla radioapparaten som jag nämnde tidigare.


Bäddningen




Ingrid var jätteduktig och bäddade det lyxiga sovrum var vi hade fått tillbringa natten. Jag tog tillfälle i akt och fotograferade. Runtom på väggarna hängde urgamla fotografier på Ingrids förfäder. Även på den stora gamla byrån med spegel stod ett fotografi. Jag tog tillfälle i akt och fotograferade när Ingrid stod och gjorde i ordning sitt ansikte.


Sjöutsikten




Det regnade, och den ev. planerade skogspromenaden såg ut att utebli. Planen blev att vi istället skulle styra kurs hemåt Ingrids föräldrar, var det skulle bjudas på varmkorv. Smarrigt. Klara var märkbart taggad på avfärden. Hon gick ut och satte sig i skuffen tillsammans med Melvin, och vägrade gå någon annanstans, så där fick hon sitta. Jag och Ingrid promenerade ner till vattnet och tittade. Tomten går ända ner till vattnet. Här finns onekligen potential.


Gårdsbyggnaderna




Innan vi lättade ankar passade jag på att fotografera de tre byggnaderna på tomten, alltså dels själva stugan, sedan ladugården, och sedan förrådsbyggnaden. Det kändes minnesvärt att föreviga dessa.


Återkomsten




Kring två var vi framme på Blåbärsvägen, Berghem. Även denna gång anlände vi sist trots att vi lättat ankar först. Den här gången hade vi emellertid kommit av oss helt, då Google Maps vägnavigator tydligen tog oss i sned sydlig riktning så att när vi efter många(!) små byvägar (och även en relativt lång grusväg) slutligen kom ut på E4:an så var vi bara ett par mil ifrån Ö-vik. Suck.

Nåväl. Korven var i alla fall jättegod, jag tror jag käkade sex eller sju stycken. Klara satte sig och byggde med Lego i vardagsrummet, som hon så ofta gör. Just innan vi skulle fara kände jag att det kanske var läge att gå på toaletten, då jag hade avhållit mig från större besök under dygnet i stugan då där bara ett torrdass (inbyggt i ladugården) att tillgå.

När jag kände mig färdig sprang jag genast på patrull. Järnspikar, stopp i rören. Att familjen Lindberg har en supermodern toalettanläggning med spolknapp i väggen hjälpte inte ett dugg, vattennivån rörde sig inte en kvartstum, i denna stund. Jag tänkte tillbaka på hur jag hade hamnat i en liknande situation hemma hos min syster tidigare i somras, och hur jag då hade tvingats att lösa upp proppen på ett minst sagt förnedrande sätt.

Jag hade bara någon dag senare fått en liten sidoknuff av en god vän, då via Snapchat, var han förkunnat att borsten — som i regel finns att tillgå i svenska toaletter & badrum — faktiskt är användbar i sådana här lägen. Den här gången följde jag hans råd. Dra mig långsamt baklänges, en liten knuff med toalettborsten och så löste det sig. I be damned. Man lär så länge man lever, sägs det ju.



Servostyrningen




När vi kommit hem bestämde jag mig för att gå ut och titta på bilen. Det var i fredags på morgonkvisten som jag p.g.a. regn valde att ta bilen till jobbet, och jag [Ove Sundberg] hade då tänkt att ställa mig på Pilgatan eller Häradshövdingegatan (Öst på stan) var det är fri gatuparkering varannan dag på respektive. Dessa två parallellgator turas alltså om.

Nå. Jag var stressad (och morgontrött) och missade korsningen. Jag saktade i nästa korsning och skulle vända. Halvvägs igenom U-svängen pep det till och rattlampan på instrumentbrädan tändes. I samma stund blev det fasansfullt tungt att svänga om ratten. Lyckligtvis var P-gatan rätt tom så jag slapp göra nån krånglig fickparkering, men fick likväl småspringa genom regnet ett par kvarter och klockade in på minuten 07:00.

Nå. I mitt stilla sinne hade jag då i fredags haft en liten hoppfull dröm om att ett tillfälligt fel hade uppstått, som liksom skulle vara självlöst när jag kom ut och startade om maskinen efter att den fått vila under arbetsdagen. Så blev inte fallet. Lampan lyste fortfarande när jag for hem och styrningen var som ett träningspass, särskilt i låga farter.

Nå. Nu hade jag bestämt mig för att försöka mig på någon slags diagnostik. Jag gick ut och kopplade upp netbooken till bilen och läste felkoder från modulen "Power Steering" (i detta fall # 44 i VCDS-Lite). Två felkoder dök upp. Jag rensade dem och startade om bilen. Den ena var borta men den andra uppkom omedelbart, och rattlampan lyste med konstant orange sken. Suck. Jag kollade även säkringarna men hittade inga som verkade vara trasiga.

Nå. Jag gjorde lite efterforskningar på nätet och fann att i de allra flesta fall var det styrvinkelgivaren i rattstången som hade sjungit på sista versen, och att servon inte kan fungera utan denna. Lustigt värre, när jag gick in under "Measuring Blocks" och läste av så fick jag faktiskt en matning ifrån sensorn. Med motorn påslagen kunde jag alltså [med mycket kraft] vrida på ratten och laptopen visade då en vinkelgrad på skärmen. Detta betydde att den här givaren i mitt fall inte var död. Jag avslutade felsökningen och gick in och skrev en detaljerad frågetråd på Briskoda-forumet innan jag gick och la mig för kvällen.


lördag 23 augusti 2014

Lördag, v. 34: Långviksmon


Resan




Så var det dags. Mot bakgrund av en kort SMS-utväxling mellan mig och svärfar (underbyggt på tidigare lösa planer) hade vi så då spikat fast en tripp med övernattning till deras sommarstuga, bara några mil sydväst om Örnsköldsvik. Platsen heter Långviksmon och ligger i Långviken, eller om det är Långviken som ligger i Långviksmon, jag vet faktiskt inte riktigt.

Nu var vi i alla fall på väg. Då vi drabbats av plötsliga bekymmer i form av död styrservo fick vi låna svärfars andrabil. Resan gick någotsånär som en dans på rosor, vi slapp åtminstone den där dödligt långa grusvägsträckan som vi olyckligtvis halkade in på senaste gången när vi skulle åka därifrån.


Ankomsten




Trots att vi hade åkt lite innan dem så anlände vi efter svärföräldrarna, svägerskan, och dennes kavaljer. Vi måste ha tagit en lite sämre väg än den allra bästa, trots allt. Alla de där småbyarna inåt landet kring vid Västernorrlands länsgräns är som en labyrint, med stundtals mycket grus.

Nå. Svärfar gav en öl till mig och Ingrid att dela på när vi anlände. Vi satte oss ner på stugans bro. Jag lutade mig tillbaka i Ingrids famn och försökte hitta lugnet. Klara var också på strålande humör, och hon hade lyckligtvis gått med på att ta stövlar, då vi inte visste med säkerhet hur vädret skull svänga över det det nästkommande dygnet.

Svägerskans kavaljer blev tilldelad en rejäl solstol som han fällde ut på gräsmattan. Han såg definitivt ut att ha funnit lugnet. Han berättade lite om var de befann sig i livet, med fastighetsaffärer och allt vad det inbegrep. Klart var att jag hade en man med drömmar och visioner framför mig där på gräsmattan. Jag gladdes djupt och innerligt. Själv befinner vi oss ju mitt i djupet av livspusslet, och tioårsplanen är inte riktigt urkarvad, inte ännu.


Skottlossningen




När det började gå mot kväll bjöds det på kulfest. Tydligen hade svärfar tagit med sig ett luftvapen till stugan. Ammunition fanns det också. Det gick undan i svängarna, rätt vad det var hade han anordnat en liten tillställning i form av en skyttetävling. På ladugården hade han satt upp måltavlor och så fick vi ett magasin (femton kulor) vardera och skulle skjuta efter bästa förmåga.

Klara ville att jag skulle börja, så jag gjorde som jag blev tillsagd. Det small ganska högt, och min första kula missade tavlan helt och hållet. Andra skottet träffade tavlan, men långtifrån mitten. Jag kände mig ändå rätt nöjd över att ha träffat tavlan, och valde att lämna ifrån mig vapnet och mina resterande skott till näste som stod på tur.

Ingrid såg förresten riktigt cool ut när hon skulle skjuta. I mitt stilla sinne tänkte jag mig en tidlös Bond-brud. Den rosa tröjan gjorde såklart sitt, den var riktigt snygg på drottningen. Jag fotograferade så det stor härliga till. Jag är uppenbarligen bättre på att fotografera än att hantera ett vapen. Rätt gubbe på rätt plats, som någon vis man sade.


Firandet




När vi satt oss till bords inför kvällens kräftkalas tog svärfar ton och sade att han var glad att alla hade samlats och ville utbringa en skål. I samma mening sa han att han dessutom hade ytterligare en skål att utbringa, men att vi skulle ta den senare. När han sa detta blev jag genast orolig, då jag fick vibration. Det är ingen nationell hemlighet att det dagen till ära var trettio år sedan jag kom ut ur min mammas mage.

Viktigare däremot; jag är absolut inte den typen av människa som gör en stor grej av nånting sådant. Ska jag nu lägga handen på hjärtat så är snarare åldrandet ångestladdat vad mig anträffar, och jag har fram till denna dag — med fördel — profilerat mig som "i tjugoårsåldern", vilket nu plötsligt var historia.

Ganska kort (ungefär en minut) efter skålen för allas närvaro hände det som inte fick hända. Svärfar sade att det hade kommit till hans kännedom att vi hade en i sällskapet som fyllde jämnt, och alla ombads att resa sig för att skåla. Jag dog i denna stund lite grann långsamt, inombords. Alla reste sig runtomkring mig och blott sekunder senare börjar de att sjunga den där klassiska ramsan som dom sjöng i klassrummet när någon fyllde år, när man gick i skolan. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta. Det dunkade i hela mig och känslan av obehag denna stund är svår att beskriva. Instinktivt tog jag fram en sinnlig sköld i form av min digitala assistent. Jag behövde den.

Videoinspelning åkte illa kvickt på och jag gömde mitt lilla ansikte tätt bakom den 4" displayen. När jag då såg alla ansikten igenom denna kändes det plötsligt inte lika farligt. Det var som att jag inte var där, utan att allting utspelade sig någon annanstans. Det var som att jag tittade på ett videoklipp, fastän jag i själva verket fångade det och var attraktionens centerpunkt. Kanske lurade jag mig själv med denna infallsvinkel, kanske var det frågan om en ren och skär försvarsmekanism. Jag vet inte. Vad jag vet är att det hela kort därefter var över, och sedan var allt som vanligt igen. Jag andades ut. Vi skulle äta kräftor. Life was good.


Skaldjuren




Det här blev andra gången i mitt nu trettioåriga liv som jag äter kräftor. Första gången var i samma sällskap, fast den gången var det hemma hos dem vi åt. Nåväl. Jag kommer ihåg att jag tänkte för mycket på djuren vilket fick själva ätandet att kännas lite äckligt.

Det blev lika svårt att komma igång den här gången. Det var liksom inte som med en saftig köttbit med gratäng, att man kan hugga in och käka tills det är tomt, utan här får man vara lite selektiv, och en hel del pillande ingår också i processen, något som enl. svärfar är en del av tjusningen.

Framemot slutet av måltiden började jag få grepp om min relation till kräftor. Jag fick rutin på att dra av deras svans och ta bort skalet runt just denna. Den återstående delen påminde om en vanlig räka och var väldigt konstant i färg och konsistens, till skillnad från själva kroppen som kunde skifta bisarrt mycket i såväl färg som konsistens. Det var just detta som fick mig att [handen på hjärtat nu] ganska motvilligt suga ifrån djurens innandöme.

Nåväl. Jag antar att det här med kräftätande är nånting man lär sig successivt. När jag berättade hur jag kände visade det sig dessutom att det inte alls var "fult" att slänga allt utom svansen, utan att det — tvärtom — var så många åt. Ingrid sa att hon förstod mitt tidigare agerande utifrån min ovilja att slänga saker som är tjänliga, fast hon sade — som sagt — att det faktiskt var okej när man åt kräftor. Ja, att äta ska ju vara njutbart, annars förlorar det ju hela vitsen.


Efterrätten




Efter kräftorna var det hopp och lek en liten stund, och sedan satt vi ner i vardagsrummet och åt rabarberpaj och en chokladkaka med vaniljvisp och vispad grädde om vartannat. Ja, jag smakade av allting. Det var gott. Jag passade även på att fotografera bordssällskapet ifrån ett helikopterperspektiv, det blev liksom bäst så.


Kvällskvisten




När kvällen och mörkret hade kommit hade vi hunnit dricka ett par glas vin, eller åtminstone då jag. Lindemans Chardonnay var det, alltså vitt vin. Riktigt gott, om jag får säga så. Jag hade säkert hunnit dricka fem eller sex glas, innan det var dags att krypa till kojs.

Jag avrundade då med några stadiga bägare med iskallt kranvatten. Rutinerat, från min sida. När jag stod och tappade upp vatten i köket lade jag märke till kranen. Jag kunde nästan svära på att det är samma modell som vi har på vår stuga. Det är faktiskt väldigt mycket som påminner om vårt lantställe här. Samma urgamla vedspis, samma typ av skåpar, och så en sådan där urgammal träradio som är ungefär som en 26" tjock-teve i storlek. Ja, som sagt, jag finner väldigt många likheter. Jag somnade riktigt gott intill Ingrid. Klara sov en våning upp med mormor och morfar.


söndag 13 april 2014

Söndag, v. 15


Avskedet




Så var det dags för familjen Johansson att försegla sin tillvaro på tåget norrut, med destination Älvsbyn. Vi kramades hjärtligt och tog så farväl, denna söndag. Tåget var också punktligt, dagen till ära.



Stugan




När jag och tjejerna efter en lång samvaro med brudparet nu plötsligt blott var en trio, kände vi någon slags tomhet. Vi ville fylla denna tomhet med nånting. Då kom idén. Ingrids stuga. Skolarbetet. Låt mig börja frågan början. Ingrid ska göra ett skolarbete om något som har stort sentimentalt värde för henne, och hon har valt att skriva om sin stuga, var hon var oerhört mycket som barn. Snart ska skolarbetet vara inlämnat, och då ska hon ha hunnit göra en Powerpoint med foton. Så, det var hög tid att göra utflykten. Pang bom, sa det bara, och sedan styrde vi kurs mot lilla Långviksmon, beläget i den nordliga delen av Örnsköldsvik kommun.

Det var jättetrevligt, och undertecknad fick själv kraftiga barndomsminnen från det lantställe som han kommer ihåg ungefär som sina egna fyra sista siffror. Det var när jag såg vedspisen som det slog upp blixtar i mitt stilla sinne. Det var exakt samma vedspis som på mitt och mammas lantställe, nämligen en Husqvarna Norrahammar. Oj oj oj, vilka minnen vedspisen väckte, i mitt stilla sinne.

Även hemvägen gick bra, om än vi sprang in i en mardröm när satellitnavigatorn tyckte att vi skulle ta en konstig väg som skulle bli allt grusigare och grusigare. Till sist hade vi åkt mil[!] längst med denna grusväg, som sedan blev alltmer gyttjig och slirig. Vid ett tillfälle sjönk vi ner så djupt att vi tappade all fart och jag just innan stillastående som på ett hårsmån återfick kraft på tvåans växel. Efteråt förstod jag hur dödligt nära vi hade varit att köra fast mitt ute i ingenstans. Hur hade en bärgningsbil tagit sig in hit? Fråga inte ens! Nåväl. Mycket grus- och gyttjeväg senare nådde vi äntligen asfalt, och en kort stund senare även en påfart till E4:an. Tack Gud. Dagens lärdom fick bli att om asfalten någon gång övergår till grusväg — vänd tvärt om!


Middagen




Väl hemkomna gjorde Ingrid en sagolik stroganof av Johans medhavda renkorv. Mycket smakligt.