BVC för vaccination
Dagen var kommen för Klaras allra sista besök på BVC. Längd och vikt krönte samman väl enligt "kurvan", så allt var till sin belåtenhet. Sedan var det dags för vaccination mot stelkramp, Polio, och kikhosta. Klara klarade denna pärs med stor bravur. Oj oj oj, jag kommer ihåg när jag själv var ett litet barn. Alla dessa vaccinationssprutor. Usch, eller hu-je-da-mig, som de säger allra längst upp i detta avlånga land.
Lunch med hustrun
Efter besöket på Barnavårdscentralen lämnade vi av Klara i parken på Carlshem, "Gulan", så att hon skulle hinna leka några timmar med kompisarna. Jag tog sedan med mig Ingrid till Matador, en pizzarestaurang på Östermalm, var det blev lunch. Jag är inte den som lyxar till det med lunch ute i onödan, men jag råkade ha en "2 för 1" kupong som förvisso saknade giltighetstid, fast jag visste med mig att jag burit på den uppemot ett halvår, och man vill ju varken låta den rinna ut i sanden eller kliva in på ett ställe med den flera år senare, då som en sann luffare. Pizza blev det. Varsin pizza blev det, i alla fall. En Maxim och en Blanqo Negro, vilka vi splittade broderligt eller systerligt.
Hos ögonkirurgen
Nån timme efter lunchen stack jag än en gång in till stan. Det var nämligen dags för min träff med doktorn/kirurgen på Koskelas ögonklinik. Det var så sent som i fredags som jag helt spontant sprang in och lät få en preliminär prognos för min situation. Nu var det alltså uppföljningen. Jag hade stämt in allt i snyggt i almanackan, men så just innan avfärd kände jag hur pizzan från Matador sparkade bakut i kistan. Jag var tvungen att slå mig ner på porslin hemmavid just innan avfärd. Detta påverkade givetvis hela tidsbilden, och om det var nåt jag absolut inte ville så var det att bli sen till en man som eventuellt skulle komma att hålla i skalpellen intill mina ögon. Oj oj oj, vilken fart det blev på mig, i sista minuten. Nå, jag lyckades tajma in det så att jag klev in till kliniken klockan 12:59. Kvinnan i receptionen tog namn och visade in mig i väntrummet, en bit längre in i byggnaden.
När jag kommer in till det faktiska väntrummet blir jag imponerad. Man (eller i alla fall jag) är van vid att medicinska kliniker har en väldigt steril miljö, men här hade man minsann satsat på hemtrevnad. Det var en gammal öppen spis, teve, och en kaffemaskin med en skål med choklad intill. Jag hann dricka en halv kopp kaffe innan doktorn kom och hämtade in mig. Det blev ännu en undersökning, och sedan fick jag min dom. Ja, doktorn såg det ärr som jag hade påtalat tidigare. Hans erfarenhet var att man av ett ytligt ärr aldrig kunde gissa sig till hur djup ärrbildningen faktiskt var, och han fann det därför dumdristigt att ge sig på LASIK. Han förordade således i mitt fall LASEK eller den innovativa varianten NoCut®. När vi hade pratat ett tag (och rett ut begreppen) tyckte jag att det sistnämnda kändes som att föredra.
Nåväl, det här var som sagt inget läge för beslut, utan hela grejen med att jag gjorde det här var att det gav mig möjlighet för en [kostnadsfri] bild av mina möjligheter inför framtiden. Innan jag gick frågade jag receptionisten på ett ungefär hur länge min "diagnos" var giltig för ett agerande. Det var lite svårt att svara på, men gick det alltför många månader så krävdes i regel en ny undersökning. Nå. Jag hade i alla fall fått svar på mina frågor, och var nöjd. Jag lämnade ögonkliniken på Skolgatan med lätta steg, men onekligen också en del tankar och funderingar, för mitt stilla sinne.
Eluttaget på balkongen
På eftermiddagen gick jag ut på balkongen och tänkte börja undersöka möjligheter att koppla in t.ex. radio eller en mobilladdare där ute inför den sommarvärme som förhoppningsvis infinner sig förr eller senare. Jag hade någon dag tidigare noterat att eluttaget kändes väldigt glappt, eller den kontakt man förde in i det, vill säga. Så var även nu fallet. Jag kände mig rastlös och gick och plockade fram en skruvmejsel. Tog ut uttaget ur spindeln och konstaterade att de "klammer" som håller i själva stickkontakten var avbrutna. Mekanismen såg f.ö. ut att ha hängt med sedan Miljonprogrammets inledning. Jag sprang över till kvartersvärden och frågade om det fanns ersättning att tillgå. Han sa att han nog fick bolla ärendet till elektriker, och inflikade att det troligtvis skulle bli tal om ett modernare uttag. Underbart. Jag sprang hem och satte två linor vävtejp över det nakna hålet i betongen.
Förrätt och varmrätt
På eftermiddagen bjöds det på förrätt i form av ananas. Jag ljuger om jag påstår att jag inte njöt när min älskade Ingrid förde in små bitar av ananas i min lilla mun. Smarrigt värre. Klara tycktes emellertid föredra paprika. Nåväl, det betydde mer ananas till mig. En stund senare var det käk, vilket kom att bestå av en rejäl gryta. Smarrigt var det. Man skulle kanske äta gryta lite oftare. Jag var resonlig och såg till att inte gräva i mig allt, utan sparade till en schysst lunchlåda. Rutinerat, Calle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar