torsdag 23 oktober 2014

Torsdag, v. 43


Revansch i lykthusärendet




Häromdagen lyckades jag ju p.g.a. självförvållat klåperi med konststycket att tappa all glas från min [tidigare så snygga] framlykta på militärcykeln. Ack, vilken räddning, när jag så sent som igår eftermiddag efter att jag hade slutat bestämt stannade till vid Cykelverksta`n på Ög, var en av gubbarna bakom disken har levererat gång på gång, varför jag kände ett visst hopp. Jag tänker inte gå in på detaljerna, men låt mig yppa så mycket som att ett släpflak med cykelvrak [på väg till metallåtervinningen?] var inblandat. Det hela blev en solskenshistoria. Min ärade militärcykel har nu fått en ny framlykta, och vilket ljus sen. Oj oj oj. Kanske är detta lykthus i plast inte riktigt lika respektingivande som det ursprungliga i metall, men det här känns ändå bättre, på något konstigt sätt. Nå, ändå inte. Det är liksom en tvåsidig känsla jag har, beträffande allt detta. Nåväl, ljus igen, i varje fall.


Lunchbytet blev ett par Billys




Hade för en sekund tänkt att hugga ett par paket oxsvans som var på väg att gå ur tiden. Bollade dock ord med Ingrid och och hon sade sig under inga omständigheter gå med på att tillaga denna krångliga benbit, vilken enligt enstämmiga uppgifter i princip bara är god till soppa. Jag är ju sen inte särskilt mycket för soppa, heller. Nej, det var nog lika bra att hoppa över den där oxsvansen. Det blev istället så att jag köpte ett rejält paket med hederlig panpizza.


Förskolehämtningen i snöstorm




När jag hade anlänt till stan på förmiddagen hade det varit fin asfalt under mina fötter, och ingen snö så långt ögat kunde se, men när jag sedan slutade var det mer eller mindre snöstorm. Nå, jag cyklade i rask takt hemåt och jag kände då hur regnblandade snöflingor hela tiden piskade mig i ansiktet. Usch, så obehagligt. Jag svängde förbi förskolan och hämtade Klara. Hon hade ju cyklat hit med Ingrid på förmiddagen, och nu stod vi där, vid hennes cykel. Nyckeln hade Ingrid, och även om jag hade haft med mig den så kanske det inte är nån superidé att cykla när snön har lagt sig. Nå, skämt åsido. Inte är det för det, jag tror — rent logiskt sett — knappast att det förelåg någon direkt halkrisk. Nej, det handlade mest om att jag tyvärr inte hade någon nyckel med mig. Vi fick helt enkelt lämna hennes cykel där, så länge.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar