Förmiddagen
Onsdag, och jag hade än en gång en härlig sovmorgon vilket gav mig möjlighet att göra morgonpromenaden med Klara till förskolan. Härliga tider, om än hon emellanåt är på allt annat än topphumör när det beger sig. Just den här dagen gick det ändå hjälpligt.
När jag kom tillbaka hem beslöt jag mig för att ta tag i något som gäckat mitt stilla sinne i ett halvår, om inte längre, nämligen ett knarrande köksskåp. Det är var alla kastrullerna är, och varje morgon när jag smyger upp för att göra frukost tar jag fram en kastrull för att koka mitt ägg, och då kommer det förbannade oljudet. Då vi snackar köksmiljö har jag tänkt att silikonfett är det hederligaste alternativet för gångjärnet, men jag har släpat på det då jag vetat med mig att silikonfettet sedan en tid tillbaka är nerpackat i flyttkartong. Nå, just denna onsdagsförmiddag bröt jag helt tvärt emot all hushållslära, och tog till ett sprut med X4. Gångjärnet var sekunder därefter helt ljudlöst.
Jag kröp då upp med Ingrid i soffan och dito hade dagen till ära varit varit så rar och gjort frukost till oss båda, så jag fick sitta där med henne och kolla på Nyhetsmorgon och dricka kaffe och äta smörgås. Riktigt härligt var det. Skönt att ha en liten harmonisk stund av egentid i soffan med sin käresta, innan arbetsdagen börjar. Kraftigt underskattat, är det faktiskt.
Arbetsdagen
Nåväl. En halvtimme senare rullade jag in i stadskärnan. Duggregnet var ett faktum, och jag kände i bihålorna att en förkylning låg under inkubation (suck), men det var ingen tid att snälla. Jag stämplade in och dagen rullade igång, ungefär som den brukar.
Rätt vad det är känner jag en konstig känsla i foten. Jag tar av mig och inspekterar min sandal. Oj oj oj, det hade gått hål, rakt igenom. Herre jösses. Jag drog brett på smilbanden, för mitt eget stilla sinne. Jag kommer aldrig att glömma dessa sandaler. Det var en dag på våren 2011, när jag precis skulle kliva på mitt första skarpa arbetspass i den där butiken som har det mesta och lite till, och jag hade panikartat kommit på att jag behövde nåt vettigt att ha på fötterna, då det säkert skulle bli en hel del springande.
Jag hade halvstressigt sprungit in på Stadium, och i en binge låg dessa. Det är inte genuina "Crocs" utan nån slags snarlik kopia, men jag tror inte att den kostade mer än en hundralapp. Sköna var dom också. Sedan dess har jag sånär som dagligen sprungit runt i dessa, och nu hade de alltså nått vad som kan ses som en slags ändhållplats.
Jag kom på mig själv med att analysera händelsen på djupet. Var det här en ren och skär slump, eller inte? Ville Skaparen här kort och gott meddela mig att cirkeln var sluten, som en slags påminnelse om att var sak har sin tid (och plats) och att jag inte ska "såsa" alltför mycket? Jag stannade till och funderade, mitt sådär på onsdagen. Ja, jag tog mig en tankeställare, och tittade ner på mina sandaler, var den ena nu hade ett stort hål rakt igenom. Dagen förflöt, hålet till trots.
Stormarknaden
På eftermiddagen när jag kom hem stack vi ner till Maxi. Ja, i ett svagt ögonblick just efter hemkomsten hade jag lovat Klara att hon skulle få en vit chokladkaka, något som blivit mycket populärt på sistone. När vi sedan väl var på plats började hon tjata om att hon minsann ville ha två stycken, och när jag satte mig på tvären blev hon tre gånger mer tvär, och lade sig rentav på stormarknadens golv och tjöt som en stucken gris. Suck. Slutligen vann jag.
När vi precis stod vid utcheckningen (och handskannern stod i stället) utbrast Ingrid plötsligt "Oj, en påse?!", och jag förstod genast att det var alldeles för sent. Vi kunde antingen påtala våra glömska, varvid någon av expediterna vid självskanningen garanterat skulle ge oss en kasse (en krona och nittio öre) kostnadsfritt, men detta kändes genant. Jag tror att det finns en skock av människor som systematiskt kör "Oj, en påse behöver jag nog visst!" efter att dom har avslutat köpet, just för att dom är för snåla för att se den debiteras under köp, och de vet med sig att kassör/kassörska i regel är snäll och låter den flyga under radarn om det kommer fram efter fullbordat kassakvitto.
Jag kände här — av rent principiella skäl — att jag inte ville sålla mig till den här skaran, så jag nöp Ingrid försiktigt i sidan och mumlade något om att jag hade en lösning på lut, och vi rullade den stora varukorgen ut genom grindarna. När vi passerar linjekassorna går jag fram och hugger inte en eller två utan tre fryspåsar, och sorterar relativt ogenerat våra matvaror i dessa. I mitt stilla sinne tänkte jag tillbaka på min egen barndom. Jag har ett minne av att såväl min mamma som min mormor ofta — väl medvetet — sparade in den femtioöring som en plast påse på den tiden kostade genom att packa varorna i just sådana prassliga fryspåsar som är bakom linjekassornas band.
Jag kommer så väl ihåg hur jag alltid skämdes nåt så inåt glödheta Norden när mamma packade såhär. Jag tänkte att hon var pinsam, och att det var jättesnålt att inte kunna betala en femtioöring för en sådan där rejäl plastpåse i fruktansvärt miljövådlig plast som både Sven och Glenn från såväl villa- som hyreshuskvarter paketerade sina matvaror i. Varför kunde inte mamma också kosta på sig en sådan? Mormor var likadan.
Nu fann jag alltså mig själv, packande matvaror efter exakt samma manér, och till det viktigaste; jag skämdes inte ett dugg. Jag drog brett på smilbanden medan vi strosade förbi lobbyn och ut genom stormarknaden. Jag förstod plötsligt det här med hur vi formas som människor, och blir dem vi blir. För mig handlar det inte om hur många nollors besparing jag ror i hamn genom att vara lite praktisk, utan om att jag faktiskt gör det utan att ens höja på ögonbrynen. Pengar är något man ska hålla hårt i, det har jag lärt mig.
Mellanmålet
När vi kom hem blev det delikatess, trots att vi inte ens hade gjort middag ännu. Gräddglass serverades, och Ingrid lärde mig hur man smälter choklad utan att bränna den. Ja, hon lade en djuptallrik ovanpå en kastrull på spisen, och i denna körde hon vit nyköpt choklad och en gammal mörk blockchoklad som legat i kylen jag-vet-inte-hur-länge, i omgångar, och en liten ask med hallon hade vi också till vårt förfogande. Aj, vad gott detta blev. Jag kunde försöka beskriva smakupplevelsen men det är omöjligt, med ord.
Jag kan dock säga så mycket som att trots att jag bara hade ett par hallon över min portion så satte dom en tydlig prägel på smaken. Det var som att små enzymer från bären satte sig i hela smeten av smält choklad, och liksom bidrog till hur smakupplevelsens helhet bildades.
Middagen
Lite vardagslyx. Ja, potatisgratäng och kött blev det till middag. Smarrigt, i vanlig ordning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar