Spruckna jeans
Dagens stora besvikelse var mina Zoo York jeans. Märk mina ord, jag köpte dessa tidigt i våras, och de var inte helt billiga. Någon slags kvalité hade jag väl då tänkt att man skulle få. Tydligen inte. Det var när jag kom ut på gården och satte mig på cykeln som jag tyckte mig känna en ovanligt bar känsla just intill sadeln. Ja, jag rider oftast utan kalsonger framåt veckoslutet. Ni har väl hört uttrycket 'Casual Friday' förrut?
Nå. Jag kunde i varje fall snabbt konstatera att jag hade en lång (>1 decimeter) reva baktill, från grenen och snett ut under vänster bakficka. Jag må vara ekonomisk, men det här är inget som ens jag ger mig på att lappa. Nej, min respekt för Zoo York sjönk genast till bottenstrecket. Att de sedan har mage att profilera sig som ett märke för slitstarka hiphopare och skejtare. Jo pyttsan. Ett märke för hipsters á la pappa betalar, I'd say. Tacka vet jag då FUBU — en odödlig klassiker.
Nå. Tack och lov hann jag springa upp, hugga ett par svarta jeans som jag köpt för åttio pistoler på Myrornas, Ersboda, åter dundra nedför trapporna, spänna dessa på bönpallen, och dundra iväg. Ingrid är i stan. Jag flaggar på hennes lur. Hon anger longitud och latitud. Det är utanför Socialtjänstens hus på Kungsgatan som jag spottar henne. Spottar som i 'får henne i blickfång', alltså. Nej, jag drog givetvis inte iväg en loska mot min hustru. Nå. Anyways. Hon står där och jag rullar förbi med min svarta stålhäst. Jag ställer mig som en brunstig katt på tramporna — häcken rakt upp i vädret. "Kolla här!", utbrister jag högt.
Jag kastar en hastig blick bakåt och ser hur hon ger ifrån sig ett gravt rodnande fast ändå leende uttryck, åt sidan, givetvis. Jag hade under telefonsamtalet förklarat att deadline på stämpelklockan var extremt nära. Jag skulle inte ha tid att stanna, därav min rullande demonstration. Som jag rullar vidare genom folkmassan slår det mig hur extremt sinnessjuk hela scenen måste ha sett ut för de förbipasserande.
De ser alltså en ensam kvinna och hur en främmande karl rullar upp med cykel, putar med en till hälften blottad rumpa rakt upp i vädret, och säger "Kolla här!" varvid han till synes oberörd cyklar vidare. Allt detta mitt på gågatan, och mitt på ljusa dagen. Haha, hur jag än vred och vände på scenen så nådde jag bedömningen att 'the vast majority' utav våra 'spectators' måste ha trott att de just bevittnat en sann blottare. Hur många utav dessa hade nu ringt polisen? Jag parkerade skyndsamt cykeln och småsprang uppför trapporna till min målpunkt. Jag klarade instämplingen med hyfsat god marginal.
Middagen
När jag kom över tröskeln efter en fredag i ärans tjänst skulle jag serveras kyckling. Helt underbart. Till detta fick jag då den bayerska rackare som stått i kylskåpet en smärre evighet. Riktigt gott var detta, men det förstår ni säkert. Medan jag åt satt jag och pillade med min lur. Googlade bl.a. för att få ett svar på om bayerskt öl officiellt rekommenderas till fågelrätter. Jag fick inget direkt svar. Jag lät maten tysta sinnet och la dessutom ifrån mig telefonen.
Dagens inköp
En rejäl låda innehållande mängder (72 st) bits, med tillhörande spärrskaft. Det hela kostade under hundralappen, och det kändes helt okej. Jag har länge bollat debatten "bits eller inte bits" med en viss kollega, och han är klassisk motorman som tycker att bits är skräp som man bara tappar bort. Han trycker istället på det fina med fasta verktyg, som man inte bara kan skruva med, utan även använda till att bända och dylikt. Själv har jag inte meckat tillräckligt för att kunna nå ett riktigt ställningstagande, men spontant känns jag lite som en bits-kille.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar