Välgörenhet
Den kompletta stereoanläggning med förstärkare, radio/tuner, cd-spelare, och dubbeldäckare (kassettband) på 170 watt från Sharp har i princip mest stått och samlat damm i gästrummet de senaste åren, och nu kändes det som läge att göra sig av med den. Jag hade faktiskt först (sent under natten till idag) smugit ut med allting i miljöhuset, med en fasthäftad lapp med deklaration om att allt fungerade och att jag önskade elektroniken mången lycka i sin nya ägares händer.
Nå, såhär på torsdagen slog det mig då att jag hade handlat överilat. Min älskade Alexander har ju mer eller mindre sagt rakt ut att han är på jakt efter förstärkare. Vem är då jag att slänga en mitt framför ögonen på honom? Så fort jag kom på det rusade(!) jag ut i miljöhuset, och tack gode gud hade ingen hunnit norpa anläggningen. Jag och tjejerna hoppade in i bilen och åkte upp till Alexander. På vägen stannade vi till vid plåtlådorna utanför Carlskyrkan, var inte mindre än fem fulla sopsäckar med barnkläder hävdes. Det känns så bra inombords. Vi måste värna om tredje världen, vi som lever i västeuropeiskt överflöd.
När vi kort därefter rullade in på Alexanders gård var det först min tanke att smyga upp i porten och ställa anläggningen utanför hans lägenhetsdörr, mest för att slippa ett socialt knöligt överlämnande. Det hela föll på att den goda sonen, Emil, var ute på balkongen. Han såg förmodligen den gula bilen på långt håll, and we were compromised, som dom säger i America. Nåväl. Min älskade Alexander höll reserverat lägenhetsdörren ½ på glänt medan jag stod med ena läppen hängande längre ner än den andra i mungipan. Vi bytte några hastiga ord, och skiljdes sedan åt.
Vi hade även haft med oss ett rött sådant paraply som man spänner fast på exempelvis barnvagn. Jag sade ingenting till Alexander, men väl nere i porten monterade jag det under tystnad på hans (Emils) barnvagn, och smög sedan ut till bilen. Jag kommer aldrig att nämna detta högt. Paraplyet kan givetvis vara väldigt knöligt, men jag hoppas att Alexander åtminstone har sinne att skratta åt mitt lilla ofog, och exempelvis kan använda det till att bygga en liten skymd skuggplats för Plintan ute på balkongen. Jag kommer att återkomma med fotografier på katten Plintan vid ett senare tillfälle.
Blocket
När vi nu väl var i stånd med att röja så slängde jag snabbt ihop en annons (inte en dag för sent, f.ö.) på Ingrids gamla flicksäng, och även spjälsängen som bara stått och samlat damm de senaste åren.
Nu var det bara att hålla tungan rätt i mun, och hoppas på snabb affär med handslag och avslut, eller motsvarande.
Lokalproducerat
Vädret har verkligen vänt till något helt underbart. På kvällskvisten var vi ute på baksidan och Ingrid tjoade glatt över att den odling som hon och Klara har lagt ner viss tid på i uppsatta (gigantiska) lådor bakom huset nu tydligen hade gett avkastning. Dra mig baklänges, vi snackade färska rädisor, och sallad. Smultronen har mognat sedan länge. Underbara sommar. Det kändes onekligen bra att man liksom hade stått för produktionen själv. Ingrid hjälpte till att förtydliga — för mitt stilla sinne — att vi hade följt rädisan hela vägen från frö. Ja, sanna hennes ord. Den smakade gott också.
