Arbetsdagen
Denna lördag inleddes i ärans tjänst för mig. Nå, det bjöds på mumsig kaka till morgonmötet, och jag tror bestämt att jag hann få i mig inte en utan två bitar. Inte alls illa. Rutinerad som jag är hade jag även med mig en lunchlåda till senare på dagen. Gårdagens lasagne var det. Jag vet att jag har sagt det flera gånger tidigare, men det tål faktiskt att sägas igen — lasagne är godare dagen efter.
Bakrutetorkaren
Efter hemkomsten på eftermiddagen var jag allmänt helgsugen och ville mest att allt bara skulle smida. Just därför skulle det naturligtvis djävlas. Vi stod på parkeringen och sadlade inför en tripp ned till ICA Maxi. Jag var i full färd med att sopa av snö från bilen. Just när jag sopar snö från taket öppnar Ingrid passagerardörren, och ett mätt borst snö faller hamnar delvis innan tröskeln. Jag kommer på mig med att gnälla lite om detta.
Kort därefter sitter hela familjen ner. Just när jag startat motorn upptäcker jag att jag glömt att sopa bakrutan. I ungefär samma skede upptäcker jag att jag tidigare har glömt bakrutetorkaren påslagen. Den rör sig dock inte. Jävlar. Jag drar spaken mot mig och går ut och sopar av. Jag sätter mig och för spaken framåt. Torkaren rör sig fortfarande inte. Jävlar, jävlar, jävlar. Nu hade givetvis torkarmotorn brunnit av. Just typiskt. Jag kommer på mig med att gnälla ganska högljutt, och t.o.m. kasta någon form av skuld på min kära hustru. Hon hade stressat mig när hon öppnade dörren medan jag borstade snö, detta hade gjort att jag p.g.a. stress glömde att borsta bakrutan, vilket givetvis hade lagt grund för hela det här helvetet.
Nå. I mitt stilla sinne började jag fundera över elektronikens spelregler. Bilar har ju säkringscentraler, och rimligtvis borde väl en ampere brinna av innan elmotorn som sådan, eller? Jag funderade. På stormarknaden fungerade jag dåligt, jag var mest inne i funderingar på hur dyrt eländet skulle bli. Ingrid fick ta hand om alla hushållsinköp. Sedan lämnade jag hastigt av dom hemma och drog vidare ut till Biltema. Gick in och köpte en ask med säkringar av diverse ampere för endast femton kronor. Hade tidigare kikat lite på nätet om torkarmotor. Ungefär åttahundra kronor skulle en sådan kosta. Det vore hemskt önskvärt om en bytt säkring skulle lösa det här problemet. Jag gick ut och läste instruktionsboken (pappersformat) och forumtrådar (digitalt format) simultant, i jakt på dels var säkringarna fanns, dels vilken av dessa jag skulle leta efter.
Jag hittade luckan, och säkring nummer 32 skulle bytas. En röd (10A) säkring skulle sitta där. Jag drog ut den gamla. Den såg onekligen ut att ha brunnit. Det var liksom ingen metallbrygga i mitten av den halvt transparenta plasten, och det känns som att en sådan metallbrygga fyllde hela vitsen i säkringen. Nåväl. Jag kunde i alla fall ungefär lika fort konstatera att jag hade köpt fel säkringar. Jag hade plockat sådana klassiska säkringar som jag kommer ihåg att satt i min mammas gamla VW Golf Mk2 från 1986. Här skulle jag tydligen ha en mindre sorts säkring. Tur att jag inte hade hunnit hem, utan fortfarande stod kvar på parkeringen. Sprang in och fumlade fram till service/återköp och gjorde klart. Bollade några fraser om mitt klanteri med val av säkring. Mannen vid service lugnade mig med att hans situation var ännu värre, i hans bil var det ungefär hälften/hälften av de två olika(!) säkringstyperna. Nåja. Jag sprang in och köpte rätt. Fem kronor dyrare blev det. Nåväl.
Jag gick ut och gjorde om, gjorde rätt. Ny säkring. Spaken framåt. Inget. Drog ut säkringen. Den såg lika bränd ut som den förra. Hade uppenbarligen brunnit på sekunden. Suck. Gick ut och ryckte lite i hela paketet. Nån konstig fix idé om att elmotorn kanske hade kuggat fast i samband med ett ev. säkringshaveri, och att den liksom var tvungen att skakas lös för att åter fungera. Säkringen hade trots allt sett bränd ut, på riktigt. Upptäckte att det fanns ännu en röd (10A) säkring i asken jag precis hade köpt. Bytte säkring igen. Spaken framåt. Funktion. Ja. Lyckan var enorm. Jag åkte hemåt i glädje. När jag stod på parkeringen hemmavid tänkte jag samla ihop de två brända säkringarna för att visa Ingrid. Jag hittade bara den ena.
När jag sedan kom över tröskeln gjorde jag en ännu märkligare upptäckt. Nämligen, jag sammanställde innehållet i den sorterade ask säkringar som jag hade köpt. Det stod på förpackningen att den skulle innehålla tio stycken säkringar. Det låg nu nio stycken säkringar i asken. Om jag genast hade förbrukat (bränt) en säkring och sedan tagit en till (som gett flöde) borde det väl nu rimligtvis bara ligga åtta säkringar i asken? Efter snabb överläggning med mig själv kom jag fram till att jag i stundens hetta där ute på Biltemas parkering hade varit så stressad (och därmed disträ) att jag hade tagit ut den säkring som ursprungligen hade brunnit, och sedan petat in samma säkring igen. Jag smålog för mig själv när jag tänkte över hur min hjärna ibland väljer de mest lustiga vägar till framgång. Nå, som sagt, slutet gott, allting gott.
OKQ8
För några kvällar sedan hade jag ett sådant jättelångt telefonsamtal med min älskade mamma. Jag hade berättat om hur vi stått i Gör-det-själv-hallen på OKQ8 Carlslid och donat med spolarslangarna. Hon hade då börjat prata om OKQ8 som organisation. Hon pratade om hur hon och hennes mamma, min älskade mormor, hade varit väldigt aktiva och bl.a. haft som "grej" att gå på årsstämmor tillsammans. Hon pratade om rabatter, etc, etc. Poängen var att medlemskap enbart födde fördelar och att det till skillnad från så många andra kort var helt utan årsavgift och utan ränta om man betalade sin kredit i tid.
Efter min älskade mammas långa utlägg stod det ganska klart för mig att jag egentligen bara hade ett val, att gå med i föreningen. Det var ju uppenbarligen lite av en släktgrej, att vara medlemmar. Så, på samma kväll satt jag ner vid datorn och fyllde i ansökningarna. Så sent som igår fredag kom då försändelsen innehållande mitt splitternya kort. Ett medlemskort med VISA-status och ungefär femtiotusen kronor i kredit. Wow. Nu är jag onekligen vuxen.
Kvällsvisiten
På kvällen bollade jag ett telefonsamtal med en gammal vän, Tobbe. Han satt hemma och slog dank framför arbetsstationen, och hade inget emot sällskap. Vi hade ju heller varken planer eller göromål, så det blev en sammankomst på kvällskvisten. Klara var fascinerad av Tobias katt, Zingo. Tobias, i sin tur, var fascinerad av spelet Teeter, var man ska få en boll att rulla utan att trilla ner i något håll. Med gemensamma krafter klarade vi minst ett dussin banor. Sammankomsten som sådan var trevlig, och vi blev givetvis också bjudna på kaffe. Ett väldigt mörkt Zoégas, faktiskt. Två tummar upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar