Gudstjänsten
Ja, låt mig börja med att säga att det här bottnade i
gårdagens badäventyr på Storsjöhallen. Carlskyrkans "husmor" (vilket faktiskt är en hennes arbetstitel) hade med ett snyggt förfarande lobbat mig/oss till denna söndagsgudstjänst. Så, nu var det alltså dags för botgöring. Nåväl, jag hade väl allt som allt skött mig rätt hyfsat under veckan, men jag tror ändå att man på något djupt plan får viss tillfredsställelse av att avrunda veckan med ett besök i kyrkan. Sagt och gjort. Prick klockan tolv stegade vi in i Carlskyrkan, var det var hopat med människor. Ja, riktigt många var det. Alla var vi förmodligen ute efter gemenskapen, botgörelsen, och (kanske framförallt) fikat.
Vi tog en rad ganska långt fram för att få ut så mycket som möjligt av upplevelsen. Vi hade ingen psalmbok och jag var för ett kort ögonblick nervös på grund av detta, men Ingrid lugnade mig snart och förklarade att vi lever på 10-talet och att psalmerna rullade på en monitor längst fram, så att alla kunde se och följa med i texten. Klockrent, måste jag säga. Så sjöng vi tillsammans. Hela kyrkan sjöng, och det var underbart.
Underbart är kort, sägs det, och det kändes som att vi knappt hade hunnit sätta oss ner och sjunga några sånger, så var "denna del av gudstjänsten avslutad" (prästens ord), och vi skulle fortsätta med fika. Ingen gick runt med mössa och samlade in kollekt. Nej, det görs tydligen bara några gånger per år nuförtiden, the old faschion way. Nuförtiden är det maskinen och VISA-kortet som gäller.
Kollektomaten. Jag var imponerad av gränssnittet, jag kunde t.o.m. välja kontering; ändamål för pengarna. Lite trist att vi gick bet på den där stora bössan som man går förbi på led igenom kyrkans gång dock, det hade onekligen varit en sjukt mäktig känsla då alla de andra skulle ha sett mig lägga över hundra kronor i potten. Nu stod jag liksom bakom en liten 12" pekskärm och gjorde mina affärer. Inte alls lika kul.
Nåväl. Mitt på fikabordet stod faktiskt en hederlig insamlingsbössa. Fika för en hel familj kostade fyrtiofem kronor, men jag var inte snål, utan hostade upp en hel femtiolapp som jag utan att ens tänka på saken lade i bössan. Lite senare turades jag och Ingrid om att hålla Klara över bordet, så hon fick droppa ner några extra mynt i bössan. Alla i församlingen kunde nu se hur lite vi egentligen brydde oss om det materiella, pengarna.
En kort stund senare fann jag mig nedslagen vid ett bord inne i kyrkan. Framför mig hade jag ett litet fat med ett polarbröd med en skiva ost och två bitar paprika, samt en bit fikabröd, och en kopp svart kaffe. Ingrid och Klara hade stuckit iväg någonstans. Jag satt där ensam längst ut vid det avlånga bodet. Vid andra sidan satt en grupp kvinnor, inte mycket äldre än mig själv. Jag överhörde hur de pratade om livets alla ting. Så kommer två äldre damer och frågar om det är ledigt bredvid mig. Givetvis. De slår sig ner och jag får nu överhöra klassisk konversation mellan två äldre damer. Det där klassiska. Mitt i allt kom jag på att det gick att överhöra ljud från hela kyrkan. Det var så många ljud, från så många olika håll. När jag blundade och försökte zooma ut lät allt bara som ett stort fördunklat ljud.
Jag började känna mig ensam och undrade var Klara och Ingrid höll hus. Jag funderade ut olika effektiva infällningar som skulle kunna lyfta in mig i konversationen med de två damerna. Hur jag än målade upp det för mitt eget stilla sinne lät det aldrig riktigt bra. Så kom en församlingsman och skulle bjuda på påtår. Han gick med termoskannan och jag var inte sen att hålla ut min mugg. Tacksamt. Kort därefter kom en annan man, han höll minsann i ett fat med kaffebröd och skulle bjuda på mer sådant.
Det märkliga var att jag uppfattade det som att han gjorde en frågade gest till den delen av bordet där de unga kvinnorna satt, och sedan till de äldre damerna, som tackade nej, men att han sedan i princip flög över mig med blicken. Det kan givetvis ha varit jag som uppträdde alltför passivt för att han skulle hejda sig och fråga, men för mitt eget stilla sinne blev jag åsidosatt. Hallå, jag hade faktiskt lagt dricks i bössan tidigare, hade han inte sett det? Jag sa ingenting, men följde kakfatet med blicken. Länge.
Mellanspelet
Vi var bjudna på söndagsmiddag, men inte förrän senare. Efter den mycket intressanta gudstjänsten passade vi på att åka ner på stan och få Klaras glasögon åtgärdade. Ena glaset hade nämligen lossnat häromkvällen, och jag hade i all hast lyckats snurra om glasen. Den konkava sidan ska vara utåt, vet jag ju, men buktningen är väldigt liten så trots att jag har ett ganska tränat öga så var det svårt att avgöra vilken sida av glaset som var vilken.
Det kändes helt enkelt bäst om en optiker fick styra upp den här soppan, kände vi. Dessutom hade bågarna blivit lite sneda och om vi hade tur kanske den som servades oss skulle uppmärksamma detta och med van hand böja dem några grader åt rätt håll. Nåväl. Vi fick i varje fall glaset fixerat (åt rätt håll) och en kort tur genom gallerians klädbutiker senare lämnade vi stadslivet bakom oss.
Söndagsmiddagen
På eftermiddagen klädde Klara snabbt i sig sin nya mundering (
TMNT) och vi stack sedan iväg till Berghem var vi var bjudna på middag hos Klaras mormor och morfar, Ingrids mamma och pappa. Vi gick ut och tittade på svärfars nya bil, en automatväxlad Audi A6 Quattro med en V8 med inte mindre än 335 hästkrafter. En tveklöst imponerande maskin, om än jag personligen är lite mer intresserad av ekonomi och miljöklassning än vridmoment och råstyrka.
Fortfarande oerhört mäktigt. Jag kommer ihåg när jag såg filmen
'The Fast and the Furious' för första gången. Jag såg den på bio, vill jag minnas. Innan vi avrundade besöket tog jag ett slags gemensamt porträttfoto på Ingrid och Melvin. Deras hund är så stor och fin. Det är en blandning mellan
Old English Sheepdog och något som jag inte riktigt kan uttala, om någon skulle vara nyfiken.
