Lunchen
Det blev ett veckoslut i ärans tjänst. Närmare bestämt giggade jag på stormarknaden. Planteringsjord. Trädgårdsmöbler. Vitvaror. Toalettstolar. Plankor. Listor. Oj oj. När jag tog lunch hade jag fått en glad puff gällande att det bjöds på mat uppe i lunchrummet. När jag traskade uppför trapporna höll jag mina tummar för att det skulle finnas kvar nåt. Oh ja, det fanns kvar. Härliga spett och en slags pasta. Särskilt spetten var oerhört goda. Här ser ni min tallrik. Då det inte fanns hur mycket som helst försökte jag sköta det snyggt och ta lagom, ni vet. När jag hade ätit färdigt gick jag och ställde min tallrik och mina bestick i diskstället. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag smög förbi fatet och tog ett spett med handen. Pinnens bas var kladdig, men jag brydde mig inte. Jag tuggade i mig den på stående fot. Några spett fanns trots allt kvar. Det var ju inte som att jag tog den sista. Åh, så gott det var.
Påskmusten
Det var nog ett par veckor sedan jag slog till när Maxi slumpade ut dessa paket (4x1,4l) för endast en guldpeng, inkl. PET då så klart. När jag köpte läsken hade jag tänkt att om jag visade Ingrid den skulle den ta slut illa kvickt. Hon är känd för sin förmåga att sluka just påsk-/julmust. Jag har därför haft paketet undangömt. Nå, denna fredag tyckte jag att det var läge att plocka fram det. Som ni ser är det fina grejer från Apotekernas. Ja, dom flesta lite skickligare smakkännare är ju eniga om att den här tar musten ur (hehe, pun intended) exempelvis Nygårda när det kommer till smaksensation. Själv har jag väl ingen direkt uppfattning. Jag har nog helt enkelt druckit alltför lite must i mina dagar.
Middagen
Min älskade hustru körde på kyckling, denna fredag till ära. Det lät sig givetvis väl smaka. Märk gurkan. Ja, följer man inte tallriksmodellen till punkt och pricka så riskerar man skörbjugg. Detta fick jag lära mig när jag var yngre.
Signalhornet
Idag skulle återigen händige herrn (yours truly) gå handgripligen tillväga. Jag ska berätta bakgrunden. Det var så sent som igår när jag skulle åka ner med Alexander till Strömpilen som jag gjorde en mindre glädjande upptäckt, nämligen att signalhornet har slutat fungera. Hur avancerat är sådant? Jag har ingen aning. Idag tog jag dock fram min
Haynes-bok. Jag letade efter "horn" i registret, och fick då ett sidouppslag. Det stod att på årsmodeller 1998 och senare satt signalhornet enkelt placerat mellan grillen och den främre kofångaren. En liten svartvit illustration visade på något. Oj oj. Jag ställde tillbaka min tjocka guide i bokhyllan och gick ut på parkeringen. Öppnade motorhuven och tittade. Banne mig, där satt den. Det såg verkligen ut som en slags mekanisk ringklocka. En konstig grej. Jag konstaterade att den satt fastskruvad med två muttrar. Jag hämtade verktygslådan och trixade fram rätt hylsa och ett spärrskaft. Det visade sig att klockan i själva verket bara satt fast med den ena av muttrarna; den andra höll själva bjällran fast i en liten list av hårt stål. En kabel hängde också i det lilla utrymmet. I dess ände satt en kontakt med säkerhetsspänne. Denna satt (så klart) i tutan. Jag lossade kabeln och hipps vipps så hade jag tutan i min hand. Jag smällde igen motorhuven och gick åter upp till lägenheten. Hur stark ström kunde en sådan här vilja ha? Spänningen torde ju logiskt sett inte vara något annat än 12 volt. Nå. Jag fann en gammal batterieliminator på 9 volt. Nåt (o)ljud borde den väl ge ifrån sig om än den fick några volt före lite, inte sant? Jag provade. Från signalhornet kom ett ytterst vagt elektriskt surrande. Jag kom till den slutsats att tutan troligtvis hade sjungit på sista versen, eller i det här fallet kanske vi ska säga att den hade
spelat sin sista ton. Hur fixade man en sådan? Jag kollade Biltema. De skulle visa sig ha
ett brett urval av signalhorn. Jag ställde sikte på den billigaste varianten och dundrade iväg. Redan när jag kom ut från Biltema ville jag se resultat. Jag öppnade huven på parkeringen. Åh nej. Visserligen hade även det här signalhornet en slags flatstift för anslutning, men det var en annan bredd mellan dessa, så kontakten ville inte passa. Färden gick hemåt. Senare på kvällen gick jag ut med tjejerna. Jag hade med mig avbitartången. Det kändes lite motigt att klippa av den robusta originalkontakten, men vad skulle jag egentligen ha den till? Så, jag skalade kabeländarna. Jag råkade visst komma emot karossen med en av ledarna, för det kom ett par gnistor. Man kanske egentligen bör koppla ur batteriet innan man gör sånt här. Jag vet inte riktigt. Nåväl. Jag monterade fast det nya signalhornet med samma mutter som det gamla suttit i. Det passade finemang. Jag hade inga flatstifthylsor till mitt förfogande så jag gjorde helt enkelt ett par "fula" handsnurrar i de små hålen i kontaktytorna på signalhornet. Jag bad sedan Ingrid tuta, och höll tungan rätt i mun. Oh ja. En hederlig högljudd tuta. Oh. Jag kände mig oerhört duktig. Jag hade styrt upp saken. Imorgon blir det till att köpa flatstifthylsor så jag kan snygga till det. Den gamla tutan ska jag nog spara som klenod. Nu ska jag sticka upp till Kandidatvägen och tuta högt på Alexander — retroaktivt.
Kvällsbadet
På kvällskvisten tog jag ett bad med Klara. Bubbelskum hade vi också. På bilden kan man se en plastburk just till höger om mitt huvud. Det är svensktillverkat bubbelskum som jag har köpt för en billig peng på Överskottsbolaget. Ingrid envisas med att jag ska använda ett annat bubbelskum när jag badar med Klara. Hon litar inte på mitt fabrikat och säger att det innehåller dåliga medel som man får eksem av. Jag tror att hon pratar i nattmössan. Den här gången tog jag fifty-fifty av den varianten hon vill använda, och mitt röda med smak och aprikos. Riktigt schysst.
