Frukosten
Ni vet känslan när man bara har lite ost kvar. Ja, det är för lite för att man ska kunna skära snygga skivor, men nåt måste man väl göra? Så här löser man det då. Tillsätt önskad krydda, i mitt fall vanlig oregano. Låt det väl smaka.
Jobbet
Fortsatt ruljans ute på stormarknaden i norr. Min egen lilla mormor hade nog varit stolt, hon pratade alltid så varmt om det socialistiska kooperativet. Hon hade ju vissa ståndpunkter, min älskade lilla mormor. Här har jag då utrustat mig med en rejäl såg, och är just i färd med att såga stolpar för skyltning av planteringsjord och dylikt. Som ni ser är det inga budgetgrejer jag arbetar med. Nej minsann, en snickarsåg från Bahco. Jag kan ärligt talat inte minnas sist jag sågade i trä. Det var ungefär som jag minns det. När jag var ett litet barn sågade jag ju en del. Jo, låt mig i förbifart nämna att när jag skulle skruva fast skyltstolparna handhölls jag med inget mindre än ett rejält kraftverktyg från Black & Decker. Så, tror ni jag kände mig manlig med dessa två fabrikat? Jag som vanligtvis alltid — till det privata — går på kinesiskt. Ni känner väl mig?
Buffén
Vi har personalrabatt på haket i lobbyn, och det är nice. Buffé inkl. dryck för sjuttio kronor känns nice. Jag dundrade på med en rejäl portion, och ytterligare två pizza-slice skulle landa på min tallrik innan jag ställde ifrån mig på brickan och tackade för maten. Låt mig poängtera att jag var oerhört mätt efteråt. Aj aj aj, så mätt jag var.
Rullbrädan
När jag klev av för dagen hade jag meddelande från Ingrid. Hon var glad, hon hade fått SMS om att Klaras glasögon nu fanns för avhämtning. Så, medan Ingrid donade på med middagen dundrade jag och prinsessan in till stan. Nåväl. Av någon konstig anledning kom det sig att det blev en rejäl detour; först landade vi nämligen i en helt annan del av stan, och jag kom spontant att ge Klara hennes livs första skateboard. Jag kommer själv ihåg när jag var ett litet barn, vilken häftig kultur det var, och hur gärna jag ville bli en del av den. Jag kommer så väl ihåg när jag var i trettonårsåldern. Jag är min mamma oerhört tacksam för att hon köpte flertalet dyra skateboards till mig. Just ja, låt mig poängtera att det här kan vara den sista bilden ni ser på Klara utan glasögon, någonsin.
Glasögonen
Så, som sagt, det egentliga uppdraget var att fara och hämta ut Klaras glasögon, så nu befann vi oss då på Smart Eyes inne i MVG-gallerian, mitt i stan. Tjejen justerade bågarna så att de skulle sitta bra, och sedan var saken biff. Jag fotograferade. På kvällen skulle jag även göra en konstnärlig redigering av porträttet (t.h.) föreställande mig och Klara, vilket jag då skickade som MMS till min egen älskade lilla mamma.
Inmundigandet
Först middag i form av chili con carne, sedan glass till efterrätt. Både jag och Ingrid var nog lite oroliga att Klara skulle känna sig obekväm med glasögonen, och slita av sig dem stup i kvarten. Det verkade dock gå fina fisken, i alla fall så här långt. Bågarna vilade alltså bakom öronsnibbarna genom såväl huvud- som varmrätten.
Vittnena
På den sena kvällskvisten tittade jag en sista gång utanför lägenhetsdörren, och såg då ett litet utskick i det bågformade "gåvofack" som monterades i samband med den splitternya dörren. Jag kände genast igen stilen. Det var ett informativt utskick från Jehovas vittnen. Jag känner till dessa mer än väl, och har inget ont alls att säga om dem. Faktum är att jag är väldigt lyhörd inför religion överlag. Jag har själv en väldigt diffus livsåskådning, varför det skulle vara fel av mig att häda någon annans. Jag lät utskicket ligga kvar i facket intill lägenhetsdörren. Någon sorglig människa kanske skulle gå förbi och plötsligt bli intresserad av bibelstudier, eller Allah. Vem vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar