fredag 9 november 2012

Fredag, v. 45


Läslust




Fröken är då inte främmande för böcker. Mamma Mu står som ni förstår högt i kurs. Inte nog med att hon tycker om litteraturen, hon tycker även om att ta in karaktären i verkliga livet. Ja, det är var och varannan dag som Ingrid får ta rollen som denna bruna nötkreatur. Leken går undantagslöst ner i sängkammaren. "Mu, mu", stånkar hon, och Klara klättrar.

Middagen




Det blev en tämligen sen middag. Jag har ju varit krasslig i över en veckas tid, och nu har det tydligen slagit till mot Ingrid. Hon har varit låg hela dagen, så en färdig variant kom att stå som middag. Gott var det i alla fall, och ni behöver knappt glasögon för att förstå att vi valde Apotekarnas.

Glass




Dagens stora eloge går nog till svärmor. Ingrids mamma kom nämligen förbi med ett par fyllda matkassar. Inte bara mat då, utan även ett par modeinriktade veckotidningar, samt snask, snacks, och glass. Riktigt lyxigt blev det. När jag såg Klara sitta i soffan och mumsa på glassen kunde jag inte hålla fingrarna i styr. Jag gled in i frysen och gjorde det småläckert.

Avkalkning




Ikväll skulle jag vara duktig. Nå. Skämt åsido, att kalka av kaffebryggaren är ett åtagande som man kan säga att har legat i pipeline sedan i våras. Tiden har gått så snabbt, och då kaffet inte har smakat märkbart dåligt har ingen direkt sett något akut behov. Nå, bättre ligga steget före, antar jag. Jag tog den sista påsen lösning. Jag behövde knappt läsa instruktionerna då jag har gjort det många gånger förut. Jag la dock märke till att instruktionerna fanns på ryska, vilket jag genast anammade. Jag tog mig tid att förstå, och smällde därpå iväg en slags 'triumfpinne' till min goda vän Nejthan. Saken var därmed biff. Jo, visst framgår det även att kaffebryggaren blev tipp topp, allt som allt?

Källsorteringen




Ingrid är/var som sagt sjuk, och hon kröp ned väldigt tidigt på kvällen. Jag fann det gott att ta tag i ytterligare göromål. Jag har ju sedan urminnes tider gått hand i hand med återvinning, så vad som skulle ske härnäst var givet. Jag samlade ihop de tre kärlen. Den lilla papperskassen längst åt höger innehåller matavfall. Kompost, med andra ord. Möjligheten till att källsortera detta enskilt har dykt upp det senaste året. Bostaden har faktiskt i en slags jättelik miljösatsning uppfört en slags rör utanför miljöhusen. Man slänger ner dessa små papperspåsar (som Bostaden också tillhandahåller utan kostnad) med matavfall, och där nere har de framodlat en art av jättemaskar. De blir jätteglada för varje papperspåse som åker ner till dem i underjorden, var de genast hugger in. Ekosystemet, i ett lite snabbare tempo. Bra skit.

Sen har vi brännbart avfall, det vill säga plastkassen. Det är den vi ska försöka hålla nere på, i möjligaste mån. Vidare, den stora papperskassen innehåller osorterad återvinning. Det är den jobbigaste biten. Den ställer jag ner på cementgolvet inne i miljöhuset, var jag sedan tar ut objekt för objekt, och lägger i sin respektive tunna. Metall, plast, papper, glas. Jag vill poängtera att när man har kommit igång med sorteringen så är det väldigt lätt, och man mår oerhört bra inombords. Jag tycker inte du ska stå där och tveka, dra igång den gröna kampen.

That awkward moment




Jag vill först och främst poängtera att sopgubbarna här har gjort ett enastående jobb. När de har tömt tunnorna ställer de tillbaka dom lite -- till synes -- random, och inte alltför sällan hamnar papperstunnan och plasttunnan flera meter ifrån varandra. Då det i regel är dessa två tunnor som nävarna går omlott och sållar objekt i, är en sådan placering ogynnsam. Visst, jag kan börja dirigera om rejält där inne, men jag känner inte att det riktigt ligger på mitt skrivbord.

Nå. Jag var i alla fall nöjd över tunnornas placering, och tog inte bara ett foto, utan läste även lite på tidslinjen, skrev några rader, ja, jag lät med andra ord fingret svepa fram fritt på min digitala assistent. Jag tror jag kan ha tappat tid och rum, där jag stod på cementgolvet. Så hör jag en nyckel i dörren. Jag vänder mig om, och där står hon. Det är Mama Africa, den underbara kvinna och flerbarnsmamma som bor på gården. Vi är bara bekanta som grannar, men det är nånting med henne som är väldigt imponerande. Jag blev så mallig den gången när hon tillkallade mig ute på gården. Hennes tonåringar var i kvarterslokalen på gården och hade problem att få teven i lokalen att känna av deras laptop över HDMI-kanalen.

Nå, nu stod hon i alla fall där. Hon la av ett så skönt skratt, Mama Africa med sin härliga turban. "Jaha, så du är här?!", sa hon, para-reciterat. Ja, jag var alltför överrumplad för att komma ihåg exakt vilka fraser hon använde. Jag fick i alla fall till stånd någon slags jakande, och lade också till med ett -- troligtvis stendumt -- leende. Mama Africa kastade sin plastkasse med brännbart i en tunna ifrån dörröppningen och vände på klacken. Jag hör skratt och Swahili blandas där utanför. Jag förstod tämligen omgående att jag hade blivit servad rejält. Jag skämdes inte, utan tog själv med ett smil i mungipan. När jag kom upp i lägenheten bryggde jag starkt kaffe, skrev några rader på tidslinjen, och la mig i soffan och pluggade. Detta var alltså min fredag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar