Tandläkaren
Klara har beklagat sig över smärta i en tand de senaste dagarna, så klockan ett denna torsdag fick vi något av en akuttid. När jag sprang in på förskolan för att hämta ut henne var de tydligen ute på nån slags friluftsaktivitet i skogen. Vi var redan sena och skulle vara på plats på sju minuter. Jag sprang upp till skogen och skrek vår dotters namn för högan sky. Ingrid satt och väntade i bilen på andra sidan skolbyggnaden. Efter en hel del skrikande och skrålande fann jag dem, varvid jag gjorde en — säkert snudd på uppseendeväckande — upphämtning och nästan tio minuter sena anlände vi till Folktandvården, NUS. Jag släppte bara av tjejerna vid entrén så de fick springa upp, sedan fick jag leta efter parkering i bästa möjliga (stressiga) mån. Mitt i allt ringde det från skyddat nummer i min lur. Givetvis var det receptionisten(?) som frågade var vi höll hus. Jag försäkrade henne om att tjejerna — as we spoke — sprang uppför trapporna, så att hon säkert skulle se dem vilken sekund som helst. Fair enough.
En stund senare kom jag in i salen där undersökningen precis hade påbörjats. Vi berättade att Klara varit med om nån händelse i skolan häromveckan var hon fick en liten smäll mot tanden var hon nu säger sig ha ont, och tandläkaren sa efter granskning att den visst kändes lite lös. Han sade sedan att det inte nödvändigtvis behövde vara någon fara, men att man skulle hålla uppsikt så att den inte förlorade färg eller blev lösare. Jag förstod genast att detta skulle tyda på att nervtrådarna i roten hade släppt och att tanden så att säga var lös. Jag kom osökt till frågan om detta bara rörde den berörda mjölktanden, eller roten till vad som skulle bli Klaras permanenta tand.
Svaret var inte direkt det mest önskade. I olyckliga fall blev skadan vid nerven permanent, så att — som jag nu förstod det — ingen ny tand skulle komma upp. Gulp. Ja, jag svalde för mig själv, aningen chockad. Det vore kanske inte så kul att glida genom livet utan framtand, tänkte jag, för mitt stilla sinne. Nå. Tandläkaren ryckte mig ur mina funderingar, och sade att de för säkerhets skull ämnade röntga.
Vi fick i vanlig ordning (cancerförordningen) gå utanför medan det radioaktiva skottet avfyrades, och en stund senare stod sanningen att beskåda framför oss på tandläkarens datorskärm. Det fanns ingen större orsak till oro. Att tanden var lös berodde inte på att den hade fått en rejäl smäll, utan på att en vuxentand kämpade på för att klämma sig upp underifrån. Den gamla mjölktanden var så att säga inte långtifrån att trilla av. Herre jösses. Vad hände med vår lilla bebis? Permanent teeth, in the making. Tala om att tiden flyger fram.
Huvtröjan
Vi var så stolta, inte minst för att Klaras vuxentänder tydligt är på väg fram i käften, utan också för att hon hade varit jätteduktig och samlad vid undersökningen och tagningen av röntgenfotot, så jag bedyrade att hon minsann skulle få en överraskning. Denna kom att bli att vi tog en tripp ut till Barnens hus, eller Childrenshouse.se som det numera tydligen heter.
Nå. Medan tjejerna gick in till leksaksvaruhuset sprang jag över till Team Sportia, bara mittemot, var det slutade med att jag köpte en ny huvtröja. Det kändes bra, jag unnar mig tyvärr i princip aldrig kläder nuförtiden. Till sist ser man ju ut som en riktig slashas. Nå, nöjd i hågen sprang jag nu tillbaka till tjejerna. Klara önskade sig ett stort ritblock, vilket hon så klart fick, och sedan bar det hemåt.
Framhjulet: Demontering och inspektion
Ja, det kändes som rätt dag att påbörja projektet att inspektera och (om möjligt) fräscha upp framhjulet på minst en av dessa älskade militärcyklar. I vanlig ordning tog jag ett av cyklarna från de tyngre cyklarna (fast likväl med mindre hjuldiameter; jfr. 584 mm / 635 mm), mest för att jag har två utav dessa, så att om nånting går fruktansvärt fel så att jag t.ex. lyckas missa dokumentation av ett moment (så att återmontering blir en vild chansning) så har jag ett exakt likadant hjul som referenspunkt. Nåväl.
Jag tog in hjulet i vad som på sista tiden har blivit ett hobbyrum, och började skruva isär det. En stund senare var alla rörliga delar och brickor/muttrar borta, och konstruktionen var glasklar. Framnavet var betydligt simplare i sin konstruktion än baknavet, vilket förvisso är världens kanske mest naturliga sak, då man inte har någon drivning att tänka på i framhjulet.
När jag lossade trumman rann bromsdamm ut på golvet. Usch. Jag gick in i köket och sköljde av hela trumman med backar och allt under hett rinnande vatten. Jag hade tänkt att slipa fram jämt och fint friktionsmaterial på bromsbackarna, fast mitt i allting slogs jag av en fruktansvärd verklighet. Asbest. Första gången i mitt liv som jag öppnade en bromstrumma var faktiskt bara förra sommaren, och i forumtrådar var ämnet behandlades var alla någotsånär eniga om riskerna med bromsdammet.
Tydligen förbjöds användning av asbest i bromsbackar i svensk bilindustri någon gång på åttiotalet, vilket då (förra sommaren) fick mig att dra en lättnadens suck, då bilen vi hade då ändå kom från slutet av nittiotalet, så troligtvis var dess bromsbackar ej belagda med asbest. Nåväl, nu hade jag däremot öppnat upp en bromstrumma på en militärcykel som förmodligen rullade ut från fabriken någon gång på sextiotalet, d.v.s. långt innan ens riskerna med asbest hade kommit fram. Troligtvis var det en riktigt dum idé att dra fram multiverktyg och slipskiva och börja spinna på backarna utan vidare. Nej, det kändes helt enkelt inte värt, aktat riskerna.
Gårdsungarna på språng
Jag hade lagt i princip alla delar ur bromstrumman i en skål med avfettning och sprang ut och lekte med gårdsungarna uti snurrgungan. Full rulle när de snurrar och klättrar i någon av de två — hyfsat konstnärligt utformade — ställningarna, om vartannat. Jag är väl medveten om att det kan se snudd på white trash ut att Klara går med hockeyhjälm (uppenbarligen i syfte att cykla) innan den första snön ens har fallit. Nå, till vårt försvar kan nämnas att det grundade sig i att hon råkat glömma sin vanliga cykelhjälm i omklädningsrummet i skolan, och det — så klart — kändes som att hellre hockeyhjälm än ingen hjälm alls, såklart.
Framhjulet: Rengjort, putsat och inventerat
Sent på kvällen kände jag mig hyfsat nöjd. Nu gick delarna att ta utan att bli helt svart av olja och fett som säkert suttit där i över ett halvt sekel. Här har jag också lagt ut delarna på en servett så att man tydligt kan överblicka dem. Den ena lagerkronan sitter fast i axeln (den gängade metallpinnen), medan den andra syns längst ner till vänster på bilden med alla delar. Dessa ska alltså gå utanpå själva kulringarna, och endast dras åt för hand till precis lagom moment för att hjulet inte ska kännas glappt.
Dom märkligt formade muttrarna som syns till höger om kulringarna är en typ av kontramuttrar som ser till att inte lagerkronorna snurrar upp sig, vilket det genast hade gjort annars, då man (kom ihåg) endast ska dra dem med handkraft. That's it, för själva hjulet alltså. Delen längst upp till vänster i bilden är en liten distans som går mellan kontramutter och bromstrumma på den sidan om hjulet, för att hålla uppe trumman ett par millimeter.
Denna lilla runda bricka är smått konad på ena sidan, och platt på den andra. Den platta sidan ska ligga mot bromstrumman medan den lite konade ska ligga mot kontramuttern. Vidare, de två delarna på rad högst upp i mitten på bilden går utanpå bromstrumman, alltså längst ut på axeln. Först den runda och ogängade ringen, och sedan den stora mutter längst ytterst. Det är en stor rackare, troligtvis 22 mm. Jag hade inte ens nån sådan nyckel till hands så jag fick dra denna med skiftnyckel.
Så, detta är alltså receptet. Inga större konstigheter, och definitivt inte raketkonst. Imorgon skall jag smörja in delarna ordentligt och börja återmonteringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar