Visar inlägg med etikett problem. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett problem. Visa alla inlägg

söndag 24 augusti 2014

Söndag, v. 34


Godmorgon




Vi sov ut allesammans, och när vi väl började komma ur sängen blev det frukost i form av tunnbröd med bland annat karré som pålägg. Smarrigt. I bakgrunden syns en skymt av den urgamla vedspisen som jag nämnde tidigare.

Efteråt satte satte sig Klara med morfar som satt i kökssoffan och läste en tidning. I bakgrunden syns den urgamla radioapparaten som jag nämnde tidigare.


Bäddningen




Ingrid var jätteduktig och bäddade det lyxiga sovrum var vi hade fått tillbringa natten. Jag tog tillfälle i akt och fotograferade. Runtom på väggarna hängde urgamla fotografier på Ingrids förfäder. Även på den stora gamla byrån med spegel stod ett fotografi. Jag tog tillfälle i akt och fotograferade när Ingrid stod och gjorde i ordning sitt ansikte.


Sjöutsikten




Det regnade, och den ev. planerade skogspromenaden såg ut att utebli. Planen blev att vi istället skulle styra kurs hemåt Ingrids föräldrar, var det skulle bjudas på varmkorv. Smarrigt. Klara var märkbart taggad på avfärden. Hon gick ut och satte sig i skuffen tillsammans med Melvin, och vägrade gå någon annanstans, så där fick hon sitta. Jag och Ingrid promenerade ner till vattnet och tittade. Tomten går ända ner till vattnet. Här finns onekligen potential.


Gårdsbyggnaderna




Innan vi lättade ankar passade jag på att fotografera de tre byggnaderna på tomten, alltså dels själva stugan, sedan ladugården, och sedan förrådsbyggnaden. Det kändes minnesvärt att föreviga dessa.


Återkomsten




Kring två var vi framme på Blåbärsvägen, Berghem. Även denna gång anlände vi sist trots att vi lättat ankar först. Den här gången hade vi emellertid kommit av oss helt, då Google Maps vägnavigator tydligen tog oss i sned sydlig riktning så att när vi efter många(!) små byvägar (och även en relativt lång grusväg) slutligen kom ut på E4:an så var vi bara ett par mil ifrån Ö-vik. Suck.

Nåväl. Korven var i alla fall jättegod, jag tror jag käkade sex eller sju stycken. Klara satte sig och byggde med Lego i vardagsrummet, som hon så ofta gör. Just innan vi skulle fara kände jag att det kanske var läge att gå på toaletten, då jag hade avhållit mig från större besök under dygnet i stugan då där bara ett torrdass (inbyggt i ladugården) att tillgå.

När jag kände mig färdig sprang jag genast på patrull. Järnspikar, stopp i rören. Att familjen Lindberg har en supermodern toalettanläggning med spolknapp i väggen hjälpte inte ett dugg, vattennivån rörde sig inte en kvartstum, i denna stund. Jag tänkte tillbaka på hur jag hade hamnat i en liknande situation hemma hos min syster tidigare i somras, och hur jag då hade tvingats att lösa upp proppen på ett minst sagt förnedrande sätt.

Jag hade bara någon dag senare fått en liten sidoknuff av en god vän, då via Snapchat, var han förkunnat att borsten — som i regel finns att tillgå i svenska toaletter & badrum — faktiskt är användbar i sådana här lägen. Den här gången följde jag hans råd. Dra mig långsamt baklänges, en liten knuff med toalettborsten och så löste det sig. I be damned. Man lär så länge man lever, sägs det ju.



Servostyrningen




När vi kommit hem bestämde jag mig för att gå ut och titta på bilen. Det var i fredags på morgonkvisten som jag p.g.a. regn valde att ta bilen till jobbet, och jag [Ove Sundberg] hade då tänkt att ställa mig på Pilgatan eller Häradshövdingegatan (Öst på stan) var det är fri gatuparkering varannan dag på respektive. Dessa två parallellgator turas alltså om.

Nå. Jag var stressad (och morgontrött) och missade korsningen. Jag saktade i nästa korsning och skulle vända. Halvvägs igenom U-svängen pep det till och rattlampan på instrumentbrädan tändes. I samma stund blev det fasansfullt tungt att svänga om ratten. Lyckligtvis var P-gatan rätt tom så jag slapp göra nån krånglig fickparkering, men fick likväl småspringa genom regnet ett par kvarter och klockade in på minuten 07:00.

Nå. I mitt stilla sinne hade jag då i fredags haft en liten hoppfull dröm om att ett tillfälligt fel hade uppstått, som liksom skulle vara självlöst när jag kom ut och startade om maskinen efter att den fått vila under arbetsdagen. Så blev inte fallet. Lampan lyste fortfarande när jag for hem och styrningen var som ett träningspass, särskilt i låga farter.

Nå. Nu hade jag bestämt mig för att försöka mig på någon slags diagnostik. Jag gick ut och kopplade upp netbooken till bilen och läste felkoder från modulen "Power Steering" (i detta fall # 44 i VCDS-Lite). Två felkoder dök upp. Jag rensade dem och startade om bilen. Den ena var borta men den andra uppkom omedelbart, och rattlampan lyste med konstant orange sken. Suck. Jag kollade även säkringarna men hittade inga som verkade vara trasiga.

Nå. Jag gjorde lite efterforskningar på nätet och fann att i de allra flesta fall var det styrvinkelgivaren i rattstången som hade sjungit på sista versen, och att servon inte kan fungera utan denna. Lustigt värre, när jag gick in under "Measuring Blocks" och läste av så fick jag faktiskt en matning ifrån sensorn. Med motorn påslagen kunde jag alltså [med mycket kraft] vrida på ratten och laptopen visade då en vinkelgrad på skärmen. Detta betydde att den här givaren i mitt fall inte var död. Jag avslutade felsökningen och gick in och skrev en detaljerad frågetråd på Briskoda-forumet innan jag gick och la mig för kvällen.


fredag 28 mars 2014

Fredag, v. 13


Problem #1




Om man tittar noga på bilden (klicka på den för att förstora) så ser man det lilla metallstiftet som penetrerat gummit. Suck. Det var alltså inte förrän på kvällen som jag, utled, efter en tredje punktering inom loppet av en och en halv vecka, tog lös hela däcket från fälgen för att inspektera fälg, fälgband, och så däcket då. Ja, det var vid denna inspektion som jag upptäckte stiftet, vilket förklarar att jag fått nya punkteringar hela tiden, på sistone.

I varje fall, punkteringen yttrade sig inte heller vid ett särskilt lämpligt tillfälle. Nämligen, det var i onsdags som jag skred till verket och åkte och lämnade in bilen till en verkstad på Västerslätt på grund av den där slitna fjäderbenslagringen, som Opus tack och lov inte hade haft några synpunkter på. Det var lite så att jag kände att jag i och med den jordskredsseger jag tog hem vid nämnda besiktning nu faktiskt kunde unna mig och kosta på att få bukt med det där i-lands-problemet.

Så, i varje fall, i onsdags lämnade jag in bilen och denna fredag hade jag ringt för en statusuppdatering. Den var färdig, lät mekanikern meddela. Glad i hågen satte jag mig på cykeln och trampade iväg mot Västerslätt. Jag hade då precis rullat ner för Svingen när jag kände hur luften, än en gång, gick ur mina hjul. Suck. Det var bara att gilla läget. Jag hoppade av cykeln och fortsatte till fots.

När jag närmade mig ÖK såg jag en ung man som ser bekant ut på något sätt. Jag renderade hans ansikte för mitt eget stilla sinne, i ultrarapid. Nämen. Var det inte ... den där nu hyfsat väletablerade musikern som flytt Norrbotten för en karriär i huvudstaden. Jo, det måste vara han. I nästa sekund möttes våra blickar och mannen hälsar då, med ett leende. Jag hälsar instinktivt tillbaka. Wow. Sedan korsades våra vägar och vi fortsatte åt varsitt håll efter Kungsgatan.


Problem #2




Jag kommer fram till verkstaden på Västerslätt och kliver in. Jag frågar om allt har gått bra. Jo visst, det trodde han minsann. En kortare ordväxling och en kortbetalning senare fick jag kvitto och nycklar och en hänvisning. Bilen stod där jag hade blivit ombedd att lämna den när jag anlände, det vill säga på tvärgatan som till viss del utgjorde gatuparkering, och avslutades med en vändplats. Finemang.

Jag tackade så mycket och knallade ner dit och låste upp och satte mig. När jag startat motorn svänger jag genast ratten fram och tillbaka. Ljuv tystnad. Han hade åtgärdat problemet. Underbart. Jag lägger i växel och rullar därifrån. Jag har bara kommit några meter när jag kastar ett öga ner på instrumentbrädan, var jag ser ett mindre fyrverkeri.

Tre gula lampor lyste. Den ena kände jag till, motorstyrningslampan. Den tändes bland annat i samband med den tragikomiska episoden med kylvattensensor och tändspolar, i slutet på förra sommaren. Däremot lyste nu också två andra lampor, och dessa var helt nya för mig. Den ena stod det ABS på och den andra tyckte jag att föreställde en ratt. Vad i hela helvete. Jag svängde tillbaka till Carlshem Motor (ja, trots att han håller hus i en annan del av stan heter firman så) och sprang in och frågade Pär-Erik vad som hade hänt. Han hade ingen förklaring. Jag sa att jag faktiskt hade gränssnitt (OBD2-kabel, en netbook, och VCDS Lite) hemma så att jag kanske först skulle pröva att släcka lamporna själv, om det var så enkelt som att de hade "glömts" kvar efter det detta kirurgiska ingrepp som ECU:n säkert hade haft synpunkter på.

Ja, detta tyckte chefsmekanikern att var en god idé, han hade inget eget trådlöst gränssnitt nära till hands i denna stund, och det stod en lång rad med bilar på uppfarten så det skulle bli tjorvigt för mig att ta mig ända fram. Jag kunde gärna felsöka kod hemma, och sedan återkomma. Så fick det också bli. Jag rullade hemåt, inte helt nöjd över de tre lamporna som lyste på instrumentpanelen. När jag skulle parkera hemma märkte jag att det för bråkdelen av en sekund blev väldigt trögt att svänga. Servostyrningen. Jävlar. Vad i hela fridens namn hade egentligen gått ner här, frågade jag mig själv.


Inköpet




Efter dagens problematik stack jag in till stan och jobbade. Kampanjen på Kärchers fönstertvätt WV 50 Plus fick mig att falla pladask, så en sådan köptes till hemmet. Om allt någon gång går käpprätt åt helvete så kan jag då i varje fall alltid putsa fönster, inte sant? Skämt åsido, min hustru var oerhört tacksam när jag kom hem med denna grunka.