Problem #1
Om man tittar noga på bilden (klicka på den för att förstora) så ser man det lilla metallstiftet som penetrerat gummit. Suck. Det var alltså inte förrän på kvällen som jag, utled, efter en tredje punktering inom loppet av en och en halv vecka, tog lös hela däcket från fälgen för att inspektera fälg, fälgband, och så däcket då. Ja, det var vid denna inspektion som jag upptäckte stiftet, vilket förklarar att jag fått nya punkteringar hela tiden, på sistone.
I varje fall, punkteringen yttrade sig inte heller vid ett särskilt lämpligt tillfälle. Nämligen, det var i onsdags som jag skred till verket och åkte och lämnade in bilen till en verkstad på Västerslätt på grund av den där slitna fjäderbenslagringen, som Opus tack och lov inte hade haft några synpunkter på. Det var lite så att jag kände att jag i och med den jordskredsseger jag tog hem vid nämnda besiktning nu faktiskt kunde unna mig och kosta på att få bukt med det där i-lands-problemet.
Så, i varje fall, i onsdags lämnade jag in bilen och denna fredag hade jag ringt för en statusuppdatering. Den var färdig, lät mekanikern meddela. Glad i hågen satte jag mig på cykeln och trampade iväg mot Västerslätt. Jag hade då precis rullat ner för Svingen när jag kände hur luften, än en gång, gick ur mina hjul. Suck. Det var bara att gilla läget. Jag hoppade av cykeln och fortsatte till fots.
När jag närmade mig ÖK såg jag en ung man som ser bekant ut på något sätt. Jag renderade hans ansikte för mitt eget stilla sinne, i ultrarapid. Nämen. Var det inte ... den där nu hyfsat väletablerade musikern som flytt Norrbotten för en karriär i huvudstaden. Jo, det måste vara han. I nästa sekund möttes våra blickar och mannen hälsar då, med ett leende. Jag hälsar instinktivt tillbaka. Wow. Sedan korsades våra vägar och vi fortsatte åt varsitt håll efter Kungsgatan.
Problem #2
Jag kommer fram till verkstaden på Västerslätt och kliver in. Jag frågar om allt har gått bra. Jo visst, det trodde han minsann. En kortare ordväxling och en kortbetalning senare fick jag kvitto och nycklar och en hänvisning. Bilen stod där jag hade blivit ombedd att lämna den när jag anlände, det vill säga på tvärgatan som till viss del utgjorde gatuparkering, och avslutades med en vändplats. Finemang.
Jag tackade så mycket och knallade ner dit och låste upp och satte mig. När jag startat motorn svänger jag genast ratten fram och tillbaka. Ljuv tystnad. Han hade åtgärdat problemet. Underbart. Jag lägger i växel och rullar därifrån. Jag har bara kommit några meter när jag kastar ett öga ner på instrumentbrädan, var jag ser ett mindre fyrverkeri.
Tre gula lampor lyste. Den ena kände jag till, motorstyrningslampan. Den tändes bland annat i samband med den tragikomiska episoden med kylvattensensor och tändspolar, i slutet på förra sommaren. Däremot lyste nu också två andra lampor, och dessa var helt nya för mig. Den ena stod det ABS på och den andra tyckte jag att föreställde en ratt. Vad i hela helvete. Jag svängde tillbaka till Carlshem Motor (ja, trots att han håller hus i en annan del av stan heter firman så) och sprang in och frågade Pär-Erik vad som hade hänt. Han hade ingen förklaring. Jag sa att jag faktiskt hade gränssnitt (OBD2-kabel, en netbook, och VCDS Lite) hemma så att jag kanske först skulle pröva att släcka lamporna själv, om det var så enkelt som att de hade "glömts" kvar efter det detta kirurgiska ingrepp som ECU:n säkert hade haft synpunkter på.
Ja, detta tyckte chefsmekanikern att var en god idé, han hade inget eget trådlöst gränssnitt nära till hands i denna stund, och det stod en lång rad med bilar på uppfarten så det skulle bli tjorvigt för mig att ta mig ända fram. Jag kunde gärna felsöka kod hemma, och sedan återkomma. Så fick det också bli. Jag rullade hemåt, inte helt nöjd över de tre lamporna som lyste på instrumentpanelen. När jag skulle parkera hemma märkte jag att det för bråkdelen av en sekund blev väldigt trögt att svänga. Servostyrningen. Jävlar. Vad i hela fridens namn hade egentligen gått ner här, frågade jag mig själv.
Inköpet
Efter dagens problematik stack jag in till stan och jobbade. Kampanjen på Kärchers fönstertvätt WV 50 Plus fick mig att falla pladask, så en sådan köptes till hemmet. Om allt någon gång går käpprätt åt helvete så kan jag då i varje fall alltid putsa fönster, inte sant? Skämt åsido, min hustru var oerhört tacksam när jag kom hem med denna grunka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar