Cykelturen
Klara har visserligen tagit några tramp häromdagen, men det här kändes ändå som jungfrufärden för säsongen. Det gick lite trögt med trampandet, och däcken var kännbart mjuka. Skulle den gå ner i kofferten, var frågan. Vi banade väg, och det gick lätt som en plätt. Så, med cykel och basketboll lastade för pumpning lättade vi bara en stund efter att detta foto togs ankar. Vid
OKQ8 Carlslid gjordes första sopp, och här pumpades Klaras lilla cykel. Jag gick in och frågade om de hade nåt munstycke för att pumpa basketbollen. Tyvärr hade de blivit av med detta. Jag gick ut och körde mitt klassiska MacGyver trick, nämligen stora pumpklumpen för bilar, med munstycket hårt tryckt över hålet på bollen. Det gick vägen, med Ingrids hjälp. Jag höll munstycket mot bollen medans hon tryckte på plussymbolen. Bollen blev stenhårt, och är nu redo för en skön sommarsäsong.
Verktygssatsen
Nästa anhalt blev Stadium, Ersboda, var vi skulle kolla på kläder. Ingrid var på jakt efter en dress att jogga i. När vi kom fram fick vi bakslag. De öppnade först klockan tolv, och hon var nätt och jämnt halv. Vi lyfte ut cykeln ur kofferten där på parkeringen, och lät Klara cykla runt lite. Jag konstaterade att leden till det ena stödhjulet var vridet snett bakåt. Inte bra. Jag får nu tillfälle att visa upp den stora investering jag gjorde för precis två veckor sedan; söndagen när vi tog
tjugotusenmilaklivet. Ja, jag nämnde det inte då, men vi for ut på Ersboda och faktiskt just till denna parkering. Jag hade nämligen sett ett erbjudande i den veckans annonsblad, var en verktygssats med 120 delar som ordinarie pris kostade 999 kronor såldes till ett medlemspris av endast 599 kronor. Billigt. Ska man ha motsvarnade hundratjugo delar från t.ex.
Bahco så går det ju loss på åtskilliga tusenlappar. Nu var detta inget väletablerat märke, och enligt många så ska man ju hålla sig till märken med god renommé när det kommer till just verktyg, men jag hade i alla fall slagit till. Jag hade lämpligt nog verktygssatsen med mig, då den fått assistera vid däckbytet häromdagen, så jag tog fram lämpliga delar och justerade stödhjulen. Jag vill här understryka att jag är oerhört händig, till och med stående på en parkering.
Zombies
Vi orkade inte vänta på att Stadium skulle öppna, utan en stund senare befann vi oss istället utanför Intersport. Dessa öppnade också tolv, men nu hade klockan närmat sig. Några stycken stod vid entrén och liksom köade till att de skulle öppna. Lite märkligt, tyckte vi, och satt kvar. När klockan slår tolv och man ser hur de slår upp grindarna händer dock något ännu märkligare. Vi hör mängder av bildörrar öppnas runtomkring oss, och ser människor osammanhängande flöda mot entrén. Sakta masade de sig fram. Ingrid utbrister "Titta, dom ser ut som zombies!" följt av "Det är som i den där filmen!", och jag konstaterade i detta ögonblick att såg ut exakt som i den där filmen. Jag föll ut i ett spontant och hejdlöst gapskratt. Åsynen förde faktiskt tankarna raka spåret till filmer som
'28 dagar senare'. Kort därefter masade vi oss också iväg mot ingången, just likt zombies. Det blev inga klädköp, utan bara strosande och tittande. Efter att vi hade lämnat Intersport for vi till Mariehemsskolan i jakt på en lämplig basketplan. Vi fann en. Den var inhägnad mellan skolbyggnaderna. Trevligt. Klara kunde cykla runt på sin lilla cykel, och spela boll. Vi var bjudna på söndagsfika hos svärföräldrarna klockan två, så vi dröjde oss inte alltför länge. Snart var vi åter på väg.
Porslinet
Jag hade lämnat av Ingrid hemma då hon skulle förbereda utflykten till Berghem. Under tiden skulle jag och Klara åka ner på Maxi och köpa varmkorv och bröd, som skulle bli till en hastig lunch. Just som vi släppt av Ingrid efter Studentvägen kommer jag på att nånting fattas mig. Så klart. Min röda
Etnies huvtröja. Den låg kvar på basketplanen vid skolan. Järnspikar. Tänk om nåt tonårsgäng var i farten, de skulle hugga den på momangen. Vi dundrade iväg och lyckligtvis låg tröjan kvar. Vi svängde sedan in på ICA Supermarket Mariehem och köpte en konservburk med varmkorv, samt bröd. Sedan bar det raka spåret hem. Korven värmdes upp snabbt. Gott var det. Varmkorv på konservburk som vi för ovanlighetens skull åt smakade nästan godare än kyld korv. Den var liksom kryddigare. Två tummar upp. Nå. När vi käkat färdigt skulle jag duka undan. Jag lyckas med konststycket att tappa en IKEA-tallrik i marken så att den går i kras. Istället för att gräva ner mig mentalt så sätter jag mig ner och förklarar att det trots allt är sådana event som detta som får en att känna att man lever; att man faktiskt är människa. Ingrid är tyst, och sedan utbrister hon "Tror du att det var så Niklas tänkte?", varvid hon grimaserar och härmar mitt uttalande med en tafatt röst. Det står stilla i mitt sinne. Så plötsligt trillar polletten ner. Nicke Lindgren, mannen med Västerbottens — i särklass — sämsta ölsinne. Jag föll ut i ett spontant och hejdlöst gapskratt. Det var så högt att klara Klara kom att hålla för öronen. Jag hejdade mig, och kom genast tillbaka till nuet. Då greps jag plötsligt av skuld. Det där var inte roligt. Inte roligt för fem öre. Det hade inte varit roligt för något av Niklas många offer. Jag förebrådde mig själv. Sedan ägnade jag mig åt en kort stunds metatänkande, varefter jag kom fram till att min reaktion hade handlat om den gränslöst skamlösa parallellen som Ingrid hade dragit, och inte Niklas vansinnesdåd som sådana. Nå. Vi pratade inte mer om saken. Jag plockade ihop porslinsskärvorna på golvet.
Frisören
Här är vi då på Berghem hos Klaras mormor och morfar; Ingrids mamma och pappa. Vi har tagit med oss min frisörlåda, då Ingrids mamma ska klippa hennes toppar. Här sitter hon och förbereder sig. Se så rofylld hon ser ut när hon just ska få en behandling, min älskling. Jag önskar att jag hade möjlighet att ge henne en weekend på nåt spa i på nån härlig solkust i fjärran.
Avkoppling
Ingrid har begett sig ut för att övningsköra med sin pappa. Jag tar tillfället i akt och kopplar av. Som vanligt ligger DN Söndag på det runda bordet vid fåtöljerna. Just på samma plats där den alltid ligger, varje söndag. Jag läste de två ledarna och även en liten seriestripp på samma sida. Denna hade en tydlig politisk underton. Jag kommer inte ihåg exakt vilken serie det var, men jag vill minnas att jag skrev en kort och intetsägande rad i min spalt om den. En stund senare tog jag mig ut på verandan. Senast jag tittade ut var det minst en meter med snö, nu var det bara kvar en liten snöhög i mitten. Nu går det undan, och visst är det efterlängtat. Jag slog mig ner på en solstol var jag halvlåg. Solstrålande sträckte sig över mitt ansikte och jag njöt av stunden. Klara sprang runt och lekte med Melvin, den stora hunden. En hink och en spade var också med i spelet.
Vårtecknet
När vi gick över gårdarna stannade vi till vid snurrgungan på gärdet. Klara fick leka loss lite, och en rejäl tur med snurrgungan fick hon givetvis också. När vi skulle lätta ankar och göra de sista metrarna fick jag syn på något på marken. Nåt litet grönt. Jag tittade närmare och visst var det nåt slags sädesslag som är på väg att bli grönt och växa till sig inför säsongen. Det var oerhört glädjande, och ett litet snapshot var sekunder bort. Nu kommer våren, och sommaren, på riktigt.
Middagen
Det blev en sen middag, bestående av potatis med fräst röd lök, fiskpinnar, vitlökssås, och majonnäs. När jag hade lastat min tallrik tänkte jag att jag kanske trots allt borde spara lite till en lunchlåda, men sedan kunde jag inte hålla händerna i styr. Varenda tugga gick ner i min lilla mage. Gott var det, nåt så inåt norden. Jag och Ingrid kan rekommendera sådan flytande vitlökssås till detta här. Två tummar upp.
