Visar inlägg med etikett mariedal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mariedal. Visa alla inlägg

onsdag 19 mars 2014

Onsdag, v. 12

Ett besök på sjukhuset




Klara har haft problem med förstoppning de senaste dagarna. Då det finns bakomliggande omständigheter är vi förberedda, och det var liksom bara att åka in och träffa den duktiga Anna-Clara Rullander på Barnmottagningen. Hon konstaterade efter liten undersökning att någon riktig förstoppning inte sågs föreligga, men att det visst kändes på magen att det fanns en hel del exkrement som gärna ville hitta sin väg ut. Vi fick förnyade recept på etcetera laxermedel och sedan var vi på hemväg.


Återköpet: Jula AB





Det var i fredags som jag fattade ett aningen tveksamt beslut. Ja, jag vet att rökning dödar. Nå. Jag är inte mer än människa, och nån gång 'once in a while' vill det sig inte bättre än att min mer dödliga hälft sväljer frestelsen av en — cancerframkallande — cigarett.

Nå. Eftersom vi talar om ett snitt på en cigarett per månad så är tändare ingenting som jag bär med mig för jämnan. Det är heller ingenting som ska ligga i handskfacket, då de på något konstigt sätt alltid försvinner därifrån. Så, jag har följaktligen tänkt tanken att det skulle vara bra att ha en sådan klassisk tändare som man kopplar till 12v-uttaget. Att köpa sådana nya idag verkar emellertid lättare sagt än gjort, då ungefär nittio procent av jordens befolkning tycks ha greppat innebörden av 'non smoking generation' och följaktligen har tillverkarna förstått hur absurt det är att utrusta bilar med sådana.

Nå. Biltema har en modell, och Jula en annan. Jag har (hade*) jämfört dessa två och kommit fram till att Jula var en guldpeng billigare. Båda varianterna kom också med själva sockeln (uttaget*) för tändaren, vilket förvisso var onödigt då detta redan finns installerat. Nåväl. Det var alltså nu i fredags som jag efter en månader av övervägande slutligen fattade beslutet att gå in på Jula och göra affär på den tio kronor billigare cigarettändaren för 12v-uttag i bil.

Jag gick raka spåret ut och satte mig i bilen var jag öppnade förpackningen. Jag ville genast se om det gick att få glöd. Vad jag då genast märkte är att det glödgivande donet inte passade i bilens uttag. Donet var någon millimeter för stort i diameter. Vad tusan nu då, tänkte jag, hade de tänkt att man skulle göra en total nyinstallation av (medföljande) uttag för att få tändaren att fungera? Det vore ju helt absurt, hann jag också tänka.

Jag åkte hem till Tobias (som bor i närheten) och drack en kopp kaffe och åt en Snickers, samtidigt som jag funderade över hur de egentligen hade tänkt vid konstruktion av den där tändaren. En kort stund senare parkerade jag åter utanför Jula och klev in för att återlämna produkten. Det var här jag stötte på oförutsedda problem. Vid service/återköp blir jag betjänad av Håkan, som inte alls var välvillig. Han lyssnade på mitt utlägg, och replikerade kort att "Ja, då måste du byta ut ditt uttag". På grund av att ytterförpackningen var synligt öppnad (men 100% närvarande, om än uppsprättad) så kunde han inte ta tillbaka varan. Det var regler.

Då jag själv arbetar inom handeln och handskas med liknande ärenden på daglig basis blev jag först ställd och hann liksom lagga till för ett par sekunder. Det var som om jag nånstans väntade mig att karln ifråga skämtsamt skulle skratta till och utbrista "Gottcha!! Såklart att jag tar tillbaka varan när det blev såhär tokigt!", men något sådant utlägg uteblev. Situationen var knivskarp och gravallvarlig. Här skulle inga återköp göras.

Jag kände mig stött, och upprepade att jag tyckte hans beslut var felaktigt eftersom jag vid tidigare tillfälle fått en hint (från en säljare ute i butiken) om att artikeln var 12v-kompatibel, plus det blotta faktum att varan låg på samma hyllskepp som övriga artiklar 12v/cigguttag. För mig kändes faktiskt det här som 'a clear-cut case', men tydligt var så inte fallet för Håkan. Han utvecklade och sa att han inte kunde ta tillbaka varan p.g.a. "han visste att han skulle få skit efteråt."

Mitt i allt frågade han mig (från ingenstans) "Har du någonsin själv jobbat i en butik som denna?" varvid jag svarade att jag faktiskt hade det. Han frågade följaktligen om min erfarenhet av att sälja artiklar med brutna förpackningar. Jag replikerade att jag inte hade upplevt det som nåt stort problem. Visst, en öppnad förpackning blev väl ibland kvar sist på hyllan, och den kund som till slut var köpsugen kanske först blev tveksam och frågade om orsak till bruten förpackning, men när denna någon då fått garantier om att det hela (t.ex.) rörde sig om någon form av felköp som returnerats och att fulla garantier på produkten ändå kunde ges så hade jag inte upplevt detta som ett problem, nej. Det spelade tydligen ingen roll. Håkan var av helt annan uppfattning.

Jag kände mig stött, på riktigt. Det var en fråga om trettionio kronor, men för mig var det en principsak. Jag frågade om Håkan möjligen hade någon överordnad som jag kunde prata med, eftersom Håkan själv — enligt egen utsago — var rädd för repressalier om han tog tillbaka produkten. Jag lyckades då till slut få fram ett namn på någon sorts ansvarig man som vanligtvis fanns på plats kontorstid, men såklart hade hunnit gå vid den tidpunkten. Jag skulle då återkomma. På hemvägen hade jag i all distress fått problem att minnas namnet jag hade fått. Var det Daniel, eller David? Jag kom inte riktigt ihåg.

Nå, nu var det alltså onsdag, en halv vecka senare, och jag klev än en gång in på Jula, den här gången fast besluten att få tag i någon. Lustigt nog står Håkan vid servicedisken även denna gång. Jag frågar om "David" (som jag i den stunden halvt chansande kom ihåg namnet) fanns på plats denna dag. Nja, Håkan var tveksam. Han var också tveksam till om jag skulle få något gehör. Motvilligt ropar han till sig ett kvinnonamn över det butikens högtalarsystem.

En kort stund senare kommer en hurtig kvinna fram. Jag tycker mig höra hur Håkan liksom försöker propsa på att chefen inte finns på plats, men kvinnan svarar häpet att han visst finns på plats. Daniel, tycker jag nu att han heter. Hon säger att jag kan följa med henne. Som av en händelse låter jag diktafonen ta upp ljud och vad som följer går att höra här nedan.



Jag vill såhär med facit i hand ge Daniel en eloge för sin 'damage control' på ett ärende som börjat lite på sniskan. Håkan hade börjat knöligt, men Daniel räddade här situationen med högaktningsfull serviceanda. Lägg också märke till hur han ställer frågor av intresse, det vill säga inget kort "Jaja, jag tar tillbaka produkten, här har du ett återbetalningskort!". Nej, den här vändningen tyckte jag verkligen om. Här hade vi en man som tydligt förstod vikten av kundernas helhetskänsla.

Jag var faktiskt så imponerad av Daniels agerande att jag beslöt mig för att inte bara gå raka spåret till kassan och lösa in mitt återbetalningskort mot kontanter, utan jag köpte istället Snickers för hela beloppet, vilket med kampanjpriset gav mig inte mindre än ett dussin saftiga stänger av choklad och jordnötter. Inte alls illa, när man vill pumpa upp blodsockret en bit. För övrigt nu; case closed with an happy ending. Avslutningsvis kan jag nämna att jag själv har dragit lärdom av hela den här episoden. Man lär och utvecklas så länge man lever.


Eftermiddagsfika: Café Victoria, Mariedal




Klara hade varit så duktig på sjukhuset så vi firade med att gå och fika på Mariedal. Det kostade skjortan, som vanligt när man äter ute. Nåväl. Det var vi värda. Jag fotograferade och tog en påtår.


Stöldgods: Ica Maxi




Modellen Porta Pro från tillverkaren Koss har varit ljudmässiga favoriter i min bok sedan jag upptäckte dem en bit in på 2000-talet. De har sjunkit i pris och går idag att få tag i för cirka trehundra kronor. När vi var förbi Maxi såg jag att de hade utförsäljning eller kampanj. Tvåhundrafyrtionio kronor var onekligen rätt kurs. Alla hörlurar var röda förutom ett par klassiskt svarta, med en — till synes äldre — modell av ytterförpackning.

Vad som var iögonfallande med detta par hörlurar var en streckkod som satt ovanpå. Man hade försökt skrapa bort den, men misslyckats. Texten gick inte att ta miste på. "Beslagtaget föremål: Hörlurar", stod det med stora bokstäver. Steckkoden var naturligtvis en slags 'identifier' för ett polisiärt ärende. Den lilla lekmannakriminologen som bor inom mig målade upp scenarier av hur en eller flera fjuttade dårar gjort en räd och sedan blivit haffade av lagens långa arm. Efter domslut och således avslutat ärende hade beslagtaget stöldgods återlämnats till dess rättmätige ägare, i detta fall Ica Maxi Stormarknad.

Jag såg hur en kvinna stod och städade bland hyllorna. Hon gjorde det med en sådan inlevelse som gav en vibb av att hon hade ett någotsånär seriöst engagemang, kanske rentav avdelningsansvar där på multimedia. Jag kunde då inte motstå frestelsen att bolla lite med henne. Jag ursäktade mig och frågade om det var sista paret av svarta hörlurar som hängde där. Ja, det var det. Jag frågade hur länge kampanjen/extrapriset skulle hålla i sig. Tills alla hörlurarna var slut, svarade hon.

Det var nu jag stack in frågan om den märkliga streckkodsetiketten. Jag smålog och frågade om varan måhända hade varit ute på vift. Det torde väl inte påverka dess skick, fortsatte jag, då förpackningen ändå var bruten. Expediten sade snabbt att det inte var några problem alls. Hon fortsatte sitt utlägg med att alla förpackningar ursprungligen kom med sådana streckkoder, men att någon bara hade glömt att ta bort den på just den förpackningen. Jaha, jag sade att jag förstod. Visserligen hade jag — för mitt stilla sinne — väldigt svårt att köpa att samtliga förpackningar kom med sådana här streckkoder, men jag tyckte att jag hade socialiserat tillräckligt mycket, för att vara på en onsdag, mitt i veckan.


Kvällssyssla: Avfrostning




För nån vecka sen hade vi glada plusgrader, men de senaste dagarna har det varit rejäla minusgrader, eller åtminstone då ner mot tio minus om nätterna. Jag tog tillfälle i akt och skred till verket. Frysen har varit i behov av avfrostning ungefär hela vintern, då både jag och Ingrid klantat oss och glömt stänga dörren både en och åtta gånger. Detta med som följd dels frost, dels att det där sabla alarmet står och tjuter tills den åter uppnått normal arbetstemperatur. Suck. Nå. Nu var det i alla fall avfrostning som gällde. Jag skyndade på processen genom det klassiska tricket med en kastrull med kokande vatten.


söndag 3 februari 2013

Kneg, Fantasyland, svärföräldrarna, tvätt


Frukosten




Det kändes kanske sisådär när klockan skrek 6.50 på en söndag, men vad gör man inte för att stilla Martin Luthers skrikande inifrån själens bakficka. Ni vet säkert hur det är. Jag laddade i alla fall med en rejäl frukost, och sedan satte jag fart på min svarta stålhäst. På stormarknaden träffade jag en ny karaktär. Låt oss kalla honom 'J', mest för enkelhetens skull. Han var lättsam och hade en intressant historia. Vi pratade en hel del under dagen. Vi kom till och med att tillbringa lunchen vid samma bord. Vem vet, han kanske är min nya själsfrände? Jag har givetvis gjort en sedvanlig 'background check' nu på kvällen, och han är tydligen endast sex år yngre än mig, den här unga mannen. Intressant, to say the least.


Fantasyland




Det var ett tag sen den här nya anläggningen öppnade i Barnens hus gamla lokaler på Mariedal. Jag har rätt koll på läget, i och med att jag rentav svarade på en annons var de sökte extra personal inför invigningen. Jag kollade då — givetvis — upp tjejen som är chef, och såg då att hon var fyra år yngre än mig, och (vad viktigare är) att hennes fästmö var en klockren Kevin Dillon look a like, utifrån profilbilden på Facebook. Jag kunde inte hålla mig från att skriva det här längst ner i min jobbansökan, och hänvisade till Johnny "Drama" i Entourage. Hon såg ut som att hon i alla fall sett serien. Jag blev inte kallad till intervju, utan fick en automatiserad återkoppling om att de gått vidare med andra kandidater. Undra om situationen hade sett annorlunda ut om jag inte skrivit det där om att hennes pojkvän så ut som Kevin Dillon? Det kommer jag troligtvis aldrig att få reda på.

Det var i alla fall en jättetrevlig vistelse. Klaras kompis Jara var också där med sina föräldar, så de åkte bland annat helikopter tillsammans. Det fanns också en stor uppblåsbar borg. Det stod ingenstans att vuxna inte fick vara i den, och jag såg minst en annan förälder trava runt inne i den, så jag var inte sen att hänga på Klara in i tunnlarna. Det var faktiskt en rätt saftig rutschkana i den, man fick liksom det där klassiska pirret i magen när man åkte ner. Det tyckte jag om.


Berghem




Efter äventyret hoppade övriga familjen in i Volvon med destination Berghem. Jag hoppade istället på min svarta militärcykel. Jag kom in på en avstickare, och fann mig själv snart stå där Vargvägen kröker sig upp mot skogen och Stadsliden har en infart. Jag tittade in i mörkret, elljusspåret, skidspåret. Jag vet ju att en annan in/utfart till spåret ligger just intill svärföräldrarnas hus på Berghem. Skulle jag kanske? Nej, fy fan. Sen skulle säkert eventuella skidåkare bli fly förbannade för att jag släpade en tung militärpjäs där de ämnade åka med längdskidorna. Jag rullade fram på vänster hand och försökte cykla runt hela skogen. Jag gjorde det läckert, rundade Bräntberget och kom faktiskt ut helt klockrent, utan att behöva hoppa av cykeln. Jag medger att jag slängde ett getöga på GPS i min digitala assistent, men det var mest för att försäkra mig om att det inte fanns någon smidigare rutt att tillgå.

Vi kom som ni säkert förstår att käka på Berghem. Middagen var en kycklinggryta som var sagolikt god. Jag käkade inte mindre än tre portioner. Till detta serverades jag en tjeckisk folköl, Starobrno. Den var inte alls tråkig, och gjorde sig väl med maten. Efter mina tre portioner var jag oerhört mätt och belåten. Bara en stund senare serverades det glass med varma hjortron, en efterrätt som jag har väldigt sentimentala minnen till från min egen barndom. Det var min mamma som brukade servera det när jag var ett litet barn.


Tvättstugan



Jag hade bokat tvättstugan 19-22 redan igår kväll, men givetvis kom jag inte på detta i tid. Klockan var över tjugo över när jag satt vid köksbordet, och det slog mig. Jag dundrade iväg på cykeln. När jag kommer in tvättstugan visar det sig att den som hade det andra tvättpasset inte heller har anlänt, för alla maskiner var lediga. En av maskinerna var dock ur funktion. Jag hoppades att jag skulle ha tvättpasset som hade två intakta maskiner. Jag hade givetvis inte tänkt på att notera den informationen när jag loggade in. Jag klev utanför dörren och blippade tavlan. Oh no. Jag hade tvättmaskin 5 och 6, varav den ena var trasig. Det finns ju en regel som säger att när den som har andra tvättmaskinen inte har dykt upp inom en timme får man rättmätigt hugga dennes tvättmaskiner. Nu var hon ungefär tio i, men jag ville inte vara den som var den, så jag fyllde min enda tillgängliga maskin, och körde igång.

Jag återvände dock när det gått en och en halv timme, och då klippte jag faktiskt en maskin. När det gått så här länge var det 'highly unlikely' att den andra skulle dyka upp. Tvättmaskin 8 var som ni ser utbytt mot en sådan modern. Sweet, dessa är dessutom snabbare, jag har nämligen erfarenhet av den från en annan tvättstuga. Det visade sig dessutom vara den enda maskin jag kunde nyttja. Den äldre (t.v.) hade någon slags ful feature som gjorde att den kände att inte den som hade tvättpasset hade blippat in sig i tvättstugan, och den lät mig därför inte starta den. J*vla fasoner. Nå. Kan summera min söndagstvätt med att allt gick planenligt, det vill säga inga utlåsningar eller liknande dråpligheter. Bilden ni ser här ovanför går faktiskt att betrakta som ett regelrätt panorama, då den lilla centrifugen med toppmatning (som syns i vänster ände av den högra bilden) är det enda som står emellan dessa två "par" med tvättmaskiner. Två för respektive tvättpass, som ni säkert förstår. I det här läget krävs det inte heller någon hjärnkirurg för att räkna ut att den som bokat tvättmaskin 5 och 6 hade det tämligen förspänt.