Ett händelserikt veckoslut
Jag var inkallad på jobb och mitt på dagen hade jag lunchrast och åkte då ner till markplan för att hitta nåt fynd på Konsum. Jag tycker mig ha funnit en vettig matlåda och påbörjar vandringen mot kassan. På bråkdelen av en nanosekund blir det becksvart. Allt stannar till. Jag hör röster runt omkring mig. Jösses, ännu ett strömavbrott. Jag hörde motställda butiksmedarbetare (vem har egentligen adekvat förberedelse för situationen?) försöka lotsa ut människor efter bästa förmåga. Jag lade min låda på ett par läskbackar intill mig, och strosade ut. Det var troligtvis bara tal om ett kortare strömavbrott. Mycket riktigt, det gick nån minut, sedan tändes allt igen. Alla kassor startades om men efter en stunds väntan kunde jag utföra en snygg självutcheckning, och en stund ytterligare senare stod jag i hissen på väg upp.
Efter måltiden är min lunch slut, och jag hinner då knappt in i butiken förrän det där hemska ljudet kommer. Ett strängt sekventiellt bipande, följt av en röst som på svenska berättar att brand har utbrutit i byggnaden, att vi genast ska lämna den, och ej använda hissar, följt av samma sekventiella pipande, följt av samma robotröst, fast denna gång på engelska, varvid allt loopar om på nytt. Vi samlar oss och går ut på baksidan, just som vanligt. Brandbilen rullar ungefär lika snabbt in, ja, Umeå brandförsvar ska ha en eloge för att de alltid tycks göra rekordsnabba utryckningar här. Nå, vi fick snart klartecken att gå in igen, och fredagen kunde fortsätta ha sin gilla gång.
Åh nej, ett alltför händelserikt veckoslut
När jag slutat hämtade jag Klara och vi åkte hem. Det var vid ett toalettbesök som det hela uppdagades. Prickar. Röda prickar. Hon hade dom överallt. Herregud. Nu var det alltså dags. Vattkoppor. Jag ringde genast till förskolan och meddelade dem om situationen, och det naturliga i att vi inte skulle dyka upp dagen därpå. Vi fick se hur det såg ut efter höstlovsveckan. Den här typen av barnsjukdomar var väl aldrig särskilt långdragna, eller?
Själv kunde jag inte komma ihåg att jag någon gång haft det, så för säkerhets skull ringde jag mamma för att få svart på vitt. Nej, hon kunde heller inte minnas att jag någonsin haft vattkoppor. Suck, enligt samstämmiga uppgifter på nätet är det en mardröm att åka på detta "engångsvirus" (varicella zoster) som vuxen. Nu är det klippt för mig alltså, suck. Nåväl. Ta i trä, ta i träd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar