Lång arbetsdag, slangbyte, och snöfall

Så hade vi tisdag, och det blev en hyfsat lång arbetsdag, från sju till sex. Det första jag upptäckte på morgonen var att min cykel inte stod utanför porten. Jag behövde inte tänka särskilt länge. Givetvis. Den stod kvar utanför grabbarna på Stipendiegränd efter mustaschfesten i lördags. Jag hade bråttom och inte tid att tänka. Jag låste upp min hustrus cykel och dundrade iväg, matlådan la jag i cykelkorgen. Jag noterade att det plingade titt som tätt. Givetvis hade Ingrid "gjort om — gjort rätt" efter mitt missöde under monteringen av ringklockan på Klaras sittplats. Jag mindes nu varför vi hade skruvat loss ringklockan från Kronan-barnvagnen från allra första början. Det var för att den levde om fastän man inte plingade. Den var liksom glapp i konstruktionen så att den småplingade vid minsta rörelse. Suck. Nåväl. Jag klockade in i tid och dagen började.

Ungefär tjugo över sex var jag hemma och tjejerna satt då i soffan och tittade på Min lilla ponny. Jag kröp upp med dom. Rätt vad det är ringde det på Ingrids telefonlur. Vem kunde det vara, frågade hon högt. Hon svarade, och utifrån dialogen som jag jag sedan hörde ifrån min uppkrupna position i soffan kunde jag både fatta och förstå vem det var som vi hade på tråden. Ögonblicket var helt magiskt. Det var min älskade lilla mamma, Klaras farmor. Vår älskade lilla tjej var så glad av att få höra farmors röst. Hon brukar vanligtvis vara ganska blyg när hon inte har pratat med någon på ett tag, men nu var det som att hon på något märkligt sätt överbryggade detta, och jag och Ingrid hörde hur hon pratade och pratade. Det kittlades i hela mig. Jag var så lycklig. Jag tänker så oerhört ofta på min älskade lilla mamma. Jag tänker på hennes minst tre gånger om dagen.

Kvällen fortsatte. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Det suger ju att ha trista göromål kvar på listan efter nattning, så jag slängde på mig vinterjackan och satte hörlurarna på planeten, och öppnade ytterdörren. Lyssnade på musik och traskade med snabba steg upp mot kollektivet, beläget bara ett stenkast från Ålidhems centrum. Cykeln stod kvar. Den var inte ens vandaliserad. Jag trampade hem. Lite dåligt med luft i framdäcket. Faktum är jag har haft säkert tio punkteringar på bakdäcket genom åren, fast aldrig på framdäcket. Istället har framdäcket haft en tendens att läcka luft. Jag pumpar till exempel upp tryck (5 bar) och sedan efter ungefär en vecka är det så lågt tryck att man liksom kan trycka in däcket en bit med handkraft.

Jag har alltid resonerat "If it ain't broke, don't fix it", inte minst p.g.a. att man utöver borttagandet av hjulbultarna måste koppla bort vajern från trumbromsen till framdäcket för att lossa hjulet, och har således underlåtit mig att ta tag i saken. Men i alla fall, nu så sent som i eftermiddags läste jag att en snöstorm väntas dra in över Norrland redan i natt, och då vintern tycks komma på riktigt nu kände jag att var det var dags att tag i saken. Jag slet då fram en gammal (en gång trasig) slang som jag lappade med hederlig vulklösning så sent som i somras. Jag gjorde jobbet rätt effektivt, och passade på att rengöra både fälgen och däcket. Båda var rejält grusiga. Givetvis såg jag till att inte skölja själva hjulnavet, för där är det nämligen jätteviktigt att fettet ligger kvar.

Allt gick finemang med operationen, och en stund senare nattade vi den lilla prinsessan. Just när jag höll på med att skruva tillbaka hjulet började snön falla. Meteorlogerna hade tydligen rätt den här gången, nu kom snön. I skrivande stund (strax efter elva på kvällen) är marken helt vit här ute. Undra hur det ser ut i morgon bitti. Godnatt.