Tävlingen
Snart går en liten tävling i friskvårdens tecken av stapeln på jobbet. Steg ska räknas och snart är det game, men den här förmiddagen slog jag igång min räknare för att testa lite grann hur jag kan prestera. Faktum är att det första gången jag bär stegräknare, någonsin. Det här blir spännande. Jag brukar ju regel ha rätt schysst studs i dojan, så självförväntningarna är faktiskt skapligt höga här.
Hemkomsten
På förmiddagen hade jag fått ett meddelande i min telefon som jag var tvungen att läsa både en och fyra gånger för att liksom ta in ordentligt. Det var allt annat än goda nyheter. Det var ett rysligt besked. Jag mådde dåligt, och gick som i en såsig dimma under dagen. Jag var så att säga fysiskt sett med på spelplanen under dagen, fast i mitt stilla sinne var jag någon annanstans. På eftermiddagen lättade jag mitt hjärta till Ingrid, och hon föll genast i gråt. Vi satt i soffan och försökte "zona ut".
Ingrid skiftade kanal på fjärrkontrollen. Det är nån slags talkshow och det första man hör är meningen "Han drabbades av cancer, den läkte först, men återkom senare", och man hörde på nåt sätt på tonen att det hela var en historia som skulle få ett tragiskt slut. Brrr, bara ruskigheter överallt. Ingrid slog över till HDMI och satte sig vid den stationära riggen och surfade in på SVT Play. Så såg vi dokumentären "Lillhagen - hatad och saknad", om en mytomspunnen psykiatrisk vårdinrättning på Hisingen i Göteborg som var i drift i nära ett sekel.
Hämtningen
När vi hade hämtat Klara och passerade tunneln la jag märke till ett ungdomligt konstverk som inte fångat mitt öga tidigare, trots att jag ofta strosar härigenom. Daterat ifjol, så visst måste jag ha sprungit förbi det i blindo minst ett par gånger. Jag fotograferade tunnelväggen. Någon cyklade just förbi. Alltid när jag fotograferar en målning och blir iakttagen funderar jag på vad/hur den förbipasserande tänker. Det beror (så klart) på vem denna är. Nå.
Inköpen
När vi hade hämtat Klara åkte vi på en liten tripp. Det primära målet var Biltema, då jag behövde ett par grejer. Dels en ekernyckel för att montera ner ett visst bakhjul, dels fjäderspännare inför ett projekt som jag planerar till vårkanten, dels en förstoringstapp (1/4 -> 3/8) som hade varit slut på hyllan senast jag var i trakten.
Nå, i en fyndkorg såg jag också en cykelframlykta för bara fem kronor. Jag har redan fullgod cykelbelysning men priset fick mig ändå att lägga den i kundkorgen. Ibland gör man sådär, utan att egentligen veta varför. När jag kom till kassan försökte tjejen merförsälja batterier, vilket är bra service, men jag förklarade vänligt att jag egentligen inte ämnade nyttja cykelbelysningen, utan bara hade köpt den p.g.a. priset. Hon tyckte kanske att jag var konstig (vem vet), men accepterade i alla fall mitt beslut.
Nästa stopp blev på Returbutiken bortanför Strömpilen, var jag främst hade tänkt höra om de inte hade nåt begagnat växlat Shimano-nav att sälja mig. Jag fick till svar att de hade egen verkstad och behövde alla cykeldelar själva, då deras mekaniker levde på att bygga ihop flera halvskrotiga cyklar till en hel. Jag förstod. Nå, vi var precis på väg att lämna butiken tomhänt, men då fick Ingrid syn på en stor kattlåda.
En stor rymlig sådan. Endast tio kronor. Det var som hittat. En liten tvådelad matskål i plast låg intill, även den tio kronor. Taget. Tjugo kronor, allt som allt. Guld. Nu kunde vi vid tillfälle lämna tillbaka den — för Gustaf — ganska trånga kattlådan till Wilmers mamma, som vi — då oerhört tacksamt — hade fått låna när hon fått höra historien om vår nya familjemedlem, i samband med Klaras födelsedagsfest i november ifjol.
Demonteringen
Det var bara några dagar sedan vi hämtade Ingrids gamla flickcykel som blivit kvarglömd (eller snarare dumpad) på den gamla gårdsplanen. Denna torsdagskväll behövde jag något att göra. Jag skred till verket och började demonteringen. Navet plockades isär helt och hållet och varenda eker åkte av. Det är faktiskt första gången i mitt liv som jag demonterar ett cykelhjul såhär mycket.
Jag har faktiskt historiskt sett alltid varit tämligen orädd för att skruva i cyklar, dock med undantag för just nav och vevaxel, då alla labyrinter av kullager och låsringar har skrämt mig. Nå, nån gång skulle vara den första, så en stund efter att det här fotografiet togs låg alla ekrar samt ekermuttrar prydligt i en hög. Navets yttre aluminiumhölje kallas tydligen för solhjul på cykelsvenska, och detta tog jag mig faktiskt tid att avfetta. Det skulle bli lite som en klenod efter projektet, tänkte jag. Det var rätt fräscht och glansigt, när det väl var rent.
Sällskapet
När Klara hade nattats fick jag samtal om att Alexander och Olsson hängde ut på nån sylta nere på stan. Jag ville umgås, så jag åkte in och sammanslöt mig med killarna. Det blev dock ingen alkohol för mig. Beställde en alkoholfri drink inne på Bishops, och en stund senare även en svart kaffe.
Här vid fotoögonblicket har Alexander precis fällt en sylvass verbal tackling till Olsson, som ljudlöst svarar med dubbla långfingrar. Jag skjutsade slutligen hem David till sitt, och sedan åkte jag och Alexander hem till vår ände av stan, och inte långt senare var jag sängliggande och sömnen var nära förestående.
