Det var under hösten i fjol som två gratistidningar inom kort tid upprättades här i stan. Alltsedan dess får [vad jag vet] så gott som alla invånare [åtminstone i tätorten] Totalt Umeå samt Umeå Tidning i brevnedkastet en gång i veckan, i regel på onsdagar. Jag är inte den som säger nej till en fri lunch, och jag kommer nog aldrig att glömma den [snudd på neurotiska] samling av Metro-tidningar som jag byggde på mig under 00-talets andra hälft. Det var helt vansinnigt. Jag tror inte jag hade läst mer än en handfull av alla tidningar den dagen jag äntligen klöv yxan och gick ut med rubb och stubb till miljöhuset. Nåväl. Även dessa tidningar har jag samlat på mig. Så gott som vartenda nummer sedan start har prydligt travats upp på en byrå. Den här tidningen har till och med varit lättare att inte missa ett nummer av, då den faktiskt kommer rakt i brevnedkastet. Gällande Metro så fick man hämta dem i utsatta behållare runt om i kommunen. På mer populära platser kunde åtgången vara ett faktum, och jag minns så väl hur jag i min samlarmani ofta cyklande runt mellan flera 'tomma tuber' innan jag till sist fick min tidning. Haha, det är med ett brett leende jag tänker tillbaka. Nåväl. Nu var det återigen dags att klyva yxan, kände jag. Faktum är ju att jag inte har tid att läsa en endaste tidning, så varför hålla på och spara på dem?
Jag har en längre tid dragit på smilbanden varje gång jag varit och hämtat posten. Detta då jag läst den handskrivna lapp som grannen tejpat på sin postbox. En snilleblixt slog mig kort därefter. Jo, jag hade nu helt sonika tagit en fotokopia av grannens lapp, skrivit ut den, och sedan tejpat upp den utklippta utskriften på den egna postboxen. Snacka om schysst mental knuff till grannen, som till råga på allt har sin postbox just under min. Varje gång han ska hämta posten så ser han min 'bite' eller
'rip-off'. Alla individer är ju olika, och det är ju svårt att säga om han tar det med ett leende, eller väljer att tackla mig i domstol enligt någon form av plagiering. Det är svårt att säga, men blotta tanken kittlar skönt i kistan.
Avslutningsvis, vad hände med mina travar? Alltså, jag hade ju faktiskt inte hjärta att bära ut dem till miljöhuset, var de med stor sannolikhet skulle förstöras. Kanske någon annan ville läsa, eller rentav hade missat ett nummer? Jag tänkte genast på en av våra tvättstugor, där det finns ett litet bakre mysrum med en stor skön skinnfåtölj, ett rikt växtliv och en liten stereoanläggning, och mängder av veckotidningar, serietidningar, och gamla böcker; då i huvudsak blandat urval av urgamla Wahlströms flickböcker. Den här dagen till ära hade jag bokat tvättstugan mer i syfte att bidra till den allmänna bildningen, än att faktiskt tvätta. Givetvis tog jag tillfället i akt och körde ett par maskiner, men jag kan inte säga att detta var mitt huvudsakliga syfte.
