Utbildningen
Dagen var bokad till fördel för en facklig utbildning var inte mindre än 824 skattefria riksdaler skulle utgå i utbildningsarvode, stipendium, eller ersättning. Jag har inte riktigt järnkoll på vilket begrepp som är rätt, men allt som allt en trevlig ljusglimt i vardagen. Det var på Folkets hus i stan som vi huserade. Min första överraskning fick jag just innan vi kommer in i salen, när jag får syn på ett bekant ansikte. Det var den där supertrevliga och hjälpsamma killen som styrde upp min nya kätting för några månader sedan. Undra om han kände igen mig. Säkert inte. Nästa överraskning fick jag när vi kom in i utbildningssalen. Kvinnan som huvudsakligen höll i utbildningen hade en sidekick i form av ingen mindre än min goda kollega, sedan många år fackligt engagerad, givetvis. Jag hade dock inte haft en aning om att han skulle vara med och hålla i detta här.
Så, utbildningen hette då "Samhälle" och vi gick på det stora hela taget igenom samhället och då framförallt arbetsmarknaden. Helhetsmässigt var utbildningen väldigt intressant. Enda fotnot är att jag inte kunde undgå att känna att varenda sak som togs upp var vinklad i en viss [politisk] riktning, vilket förvisso inte på något sätt är konstigt, aktat var fackrörelsen har sina rötter. Det var bara den där partipolitiskt obundna [men på sätt och vis nyliberalt kännande] spelevinken inom mig som liksom kände att det kanske blev lite väl uttalat emellanåt. Vid ett tillfälle i slutet pratade kvinnan om hur äldrevården har förändrats.
Förr fanns det en[!] instans, den kommunala, till skillnad från idag, var man som äldre (berättigad till äldreomsorg el. vård av annan orsak) mer eller mindre kan välja fritt bland privata aktörer. Kvinnan som höll i utbildningen pratade [stundtals retoriskt] inför gruppen (vi var ungefär lika många som i en normalstor skolklass) om hur man kanske kunde fråga sig om alla dessa val var bra eller dåligt för människan, i det långa loppet. Stressen, och så vidare. Jag kunde plötsligt inte hålla munnen stängd längre, utan inflikade att jag minsann kunde se en viss parallell med hur det för femtio år sedan bara fanns en enda tv-kanal, och att människor då var nöjda för att de inte hade några alternativ, men att möjlighet[!] till att faktiskt kunna[!] välja i min mening kanske inte alls var tokigt, när allt kom omkring.
Jag var noga med att vidareutveckla att jag inte tyckte att man skulle vara tvungen att göra ett aktivt val, utan att man om man inte gjorde ett aktivt val skulle hamna i 'den gamla hederliga' kommunala omsorgen, jfr. SVT1 (utifrån föregående parallell) el. Sjunde pensionsfonden (utifrån dyl. premiss), men att de som ville titta på TV3 istället gott kunde få göra det. Kvinnan som höll i utbildningen hade också påtalat hur det nya systemet med privata aktörer har skapat en verklighet var de som kan och vill har möjlighet att lägga till pengar ur egen kassa för att få 'det där lilla extra' vad gäller uppassning, och jag tyckte mig höra en outtalad tanke om orättvisa. Ifråga om detta tyckte jag bestämt att om jag — mot all rimlig förmodan — lyckas (t.ex.) starta ett miljardföretag eller på annat sätt blir en rik och förmögen man när jag blir stor, då när jag slutligen går mot min ålders höst så skulle jag gärna vilja ha möjlighet att använda min besparingar till att unna mig själv 'det där lilla extra', och att jag heller inte såg något tokigt i det.
Mitt i mina utlägg kände jag då plötsligt att jag med mina knepiga[?] åsikter liksom stred mot den outtalade [men ändå hela tiden så närvarande] socialistiska andan i rummet, och jag såg då läge att göra en liten taktisk reträtt och återigen tänka på livet. Jag är trots allt i grund och botten så opolitisk som det bara går att bli, och då jag någonstans vet med mig att politik [per se] är en paradox som aldrig kan gynna alla, kan och kommer jag aldrig att kunna beblanda mig i den. Jag vill stå utanför den diskussionen, och jag ångrade bistert att jag ens hade uttalat mig. Någon i rummet kanske tog mig för en Folkpartist, eller ännu värre. Jag tänkte spontant tillbaka på min tidiga ungdom, närmare bestämt på vad jag tror var mitt livs första riktigt odlade mopedmustasch. Min kära gamla mormor skrockade och sa att jag såg ut som Lenin. Min älskade gamla mormor (10-talist) var socialist under hela sitt liv.
Från det ena (politik; lite tråkigare) till det andra (mat; lite roligare). Jo, som ett slags mellanspel under dagens utbildning bjöds vi deltagande på lunch på Äpplet, det vill säga källarvåningen under Folkets hus, som också rymmer ett stort dansgolv var vi faktiskt var på ett event med jobbet just innan jul ifjol. Nå. Det serverades i alla fall en gryta med fisk och skaldjur, och potatis till detta. Riktigt gott var det. Jag lyckades med konststycket att få min gaffel dränkt i mat medan jag försåg mig. När jag väl hade fyllt tallriken kändes det inte riktigt som läge att börja gräva fram besticket, utan jag tog istället en ny.
Sedan, allteftersom det blev mindre kvar på min tallrik blev mer och mer utav den såsiga gaffeln synlig. Jag satt aktivt och tänkte på hur många kring bordet som noterade att jag liksom 'åt fram' en gaffel från min tallrik. Till sist blev det — mentalt sett — för mycket för mig, så jag tog ordet och ursäktade mig med ett skratt för hur klumpig jag hade varit som glömt gaffeln när jag tog mat. Kvinnan som satt bredvid mig [och sedermera hade hållit social låda rätt bra under måltiden] skrattade också till, och sa att hon minsann hade sett gaffeln komma fram, fast hon sa i nästa andemening att hon förstod hur det hela hade gått till. Det var lätt hänt, tyckte hon, och man borde nog [praktiskt sett] egentligen ta besticken sist av allt, om än ingen av oss i sällskapet verkade ha gjort så nu. Allt behöver uppenbarligen inte vara så komplicerat, egentligen. Bara man kan skratta tillsammans och inte skäms så förbaskat över sådana där små misstag. I mitt stilla sinne satt jag och tänkte på att jag gärna ville socialisera med den där trevliga killen som hade hjälpt mig med min cykelkedja. Han satt snett mittemot mig, åt andra hållet sett. Det fanns inget synligt läge att bryta in i det 'bordssällskapssegmentets' diskussion, så jag fick helt enkelt lägga projektet på is, så länge.
Pizzan
När utbildningen hade nått sitt slut fick jag tag på första mekaniker på verkstan var bilen åter var inlämnad efter den lilla incidenten med främre högre ABS-givare. Goda nyheter. Han hade stiftat om kontakten som hade råkat gå av under det tidigare ingreppet och nu skulle förhoppningsvis alla felkoder var borta. Vi hann knappt lägga på luren så hade jag vänt cykeln helt om och susade nu mot Västerslätt. Allt var fixat. Inga lampor lyste. Jag tackade så mycket, och vi skildes åt som vänner, jag och Per-Erik.
När jag kom hem firade vi med att fara ut till Vännäs för att upptäcka och betygsätta en ny pizzeria. Av en ren slump landade vi på Tre kronor, mitt i centrala byn. Vi köpte en familjepizza som delades på plats. Endast etthundratjugo kronor, vilket är bra mycket billigare än familjepizzorna i Umeå, som vanligtvis kostar mellan hundrafemtio och tvåhundra kronor. Gott var det också. Såhär i efterhand läser jag recensioner på nätet var folk inte haft samma upplevelse, men vi var i alla fall nöjda. Klara fick en klubba med hallonsmak när vi gick därifrån. Underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar