Kattkojan
På eftermiddagen var jag iväg och köpte julklappar. Jag fick syn på ett riktigt schysst kattstolpe med både klösträd och en liten mysig koja och dessutom en liten platå högst upp. Detta skulle bli en tidig julklapp till vår allra senaste familjemedlem. Efter Gustafs jobbiga period av rotlöshet är han definitivt förtjänt en liten plats var han kan vara sig själv för en stund. Jag hann knappt skruva ihop ekipaget förrän Gustaf hade gjort sig tillrätta på toppen. Det var som att han visste hur det var tänkt att han skulle ligga. Ingen kan ju direkt påstå att detta inte blev en fenomenal pose.
Firmafesten
Framåt kvällen blev det en gnutta stressigt. Klaras kompis skulle skjutsas hem innan jag skulle iväg på ett evenemang med gänget inifrån butiken på stan. Det blev i vanlig ordning så att plötsligt var det väldigt ont om tid och allting blev väldigt hastigt och lustigt. Typiskt. Tidsoptimism är definitivt ingen smidig egenskap. Nå. Jag landade på Äpplet en kvart för sent, men det var ändå lugnt. En person ur det blivande sällskapet skulle rentav trilla in efter mig, vilket på något sätt kändes skönt. Kvällen blev en succé. Det var Herrgårdsnöjen som presenterade showen. Det är ju inte första året, senast var det i Baggböle herrgård, då för närmare två år sedan. Nå. Vi åt gott och drack gott och showen var fantastisk. En explosion av sång, dans, och teatraliska levande uttryck. Jag blev stundtals alldeles till mig av att bara se hur killarna och tjejerna uppförde sig uppe på scen.
Kvällens nedslag kom vid ett tillfälle när jag stod i baren och väntade på att få beställa. Plötsligt kom jag på att det faktiskt inte hade blivit något julgransköp. Jag kanske skulle ta och flytta över den där femhundralappen från jeansfickan och till dess mer säkra plats, nämligen plånboken. Till min stora fasa var det enda som jag fann i min vänstra ficka den digitala assistenten. Suck. Givetvis. Beroende av den digitala etern som jag är har jag ju upp och ner telefonen ur fickan ungefär var och varannan minut. Givetvis hade femhundralappen glidit mer, någon av gångerna. Den kunde vara precis var som helst. Jag bestämde mig snabbt för att inte låta mig slås ner, utan ta det hela som en man och gå vidare.
Lite senare kom jag på att jag (vad jag kan minnas) aldrig någonsin tidigare har tappat bort en femhundralapp. Det här var min första gången. Det ska till en första gång av allt, sägs det ju. Kanske är det lite vuxenpoäng i det hela. Det är liksom nåt som var man ska ha gjort någon gång under sin livstid, att tappa en femhundralapp. Eller är det bara jag som efter bästa förmåga försöker rationalisera denna fruktansvärda förlust? Jag vet inte, men jag tycker i alla fall att jag gjorde det rätt läckert i hur jag skakade av mig tankarna, och faktiskt gick vidare med kvällen. Ett som är säkert är att jag förmodligen aldrig kommer att glömma Julgranshelvetet, och/eller julen 2013.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar