Grillningen
Jag kom i princip rakt ur sängen och hoppade ner i badkaret med Klara. Vi busade på och så fick jag plötsligt en snilleblixt. Korvgrillning. Det har vi typ aldrig gjort, vad jag kan minnas. Efter vi hade duschat av oss förtäljde vi idén för Ingrid, och hon köpte den med hull och hår. Vi styrde samman den lilla familjen och ryggsäckar fylldes. En stund senare parkerade vi vid Nydala och började vandringen. Det skulle bli lättare sagt än gjort. Stigen tycktes aldrig ta slut, och jag började yppa ljudliga funderingar på om det inte hade varit närmare att gå från Kärleksudden/Tomtebo-hållet.
Nå, till sist var vi framme. Efter vägen hade vi funnit ett par vedklabbar, så klart genomblöta sådana. Eftersom det stora hoppet var att vedboden intill det lilla grillhuset skulle vara fylld med ved såg vi ingen större mening att ta med dessa vedklabbar, som dessutom — som sagt — var fuktiga rakt igenom. Nåväl, av en slump (och lite som en kul grej) kom det sig ändå så att vi tog varsin klabbe och kånkade på. När vi efter lång väg med apostlahästarna äntligen når vår destination möts vi av en fruktansvärd upptäckt. Vedboden är tömd; trots uttryckliga skyltar om att vedstöld är strängt förbjuden måtte det vara så att någon eller några inte kunnat hålla fingrarna i styr. Alternativt har kommunen (eller vilka som nu håller i projektet) varit på latsidan.
Nåväl, där var vi nu, med varsitt blött vedträd. Hur skulle detta gå? Jag hade skickat mer eller mindre stolta (snudd på uppnosiga, faktiskt) utskick genom Snapchat till mina kompisar längst vägen, så nu skämdes jag verkligen. Vi gjorde i alla fall ett försök. Jag riggade upp vedträna snyggt och lade så mycket tidningspapper vi bara kunde få ihop under. Sedan dränktes det fuktiga träet i tändvätska, och så sökte vi fram tändstickorna. Upptäckte dessutom att bara tre tändstickor var oanvända i asken. Nu var det bara att hålla tungan rätt i mun så att inte dessa var blöta eller allmänt sjaskiga. Vi hade tur, första tändstickan fick fyr och snart brann papperet.
Vi blåste på med mer tändvätska eftersom, och visst brann det blöta träet, så länge vi sprutade på tändsticka, vill säga. Suck. Efter ungefär tio minuter gav vi upp. Mission failed. Ungefär en halv korvskiva flamberades över lågorna av tändvätska, och sedan var det bara att sitta ner på varsitt sittunderlag och äta medhavda ballerina och kaffe (jag & Ingrid) samt varmchoklad (Klara). Nästa gång vi gör en sådan här utflykt tar vi banne mig med oss ett par torra vedträn, för säkerhets skull.
Nåväl. I efterhand när jag tittade på fotona här ovan kom jag att tänka på några foton som togs för närmare sex år sedan, nämligen den 13 april 2008. Vår älskade lilla tjej hade här sakta börjat växa fram inuti Ingrid, men ingen av oss visste vid tidpunkten för fotot om det. Det var dock väldigt nära den där magiska vårdagen när Ingrid överraskade mig med det svar hon hade fått från urinstickan. En dag jag aldrig ska glömma, någonsin. Nåväl. Det gick lite bättre med veden, den där gången för nästan sex år sedan. Jag vill minnas att vi inte ens hade tändvätska med oss. To remenisce, vill säga.
Middagen
Den på sätt och vis misslyckade grillutflykten kompenserades av en underbar middag. Vi snackar om Ingrids berömda teriyakikyckling, här med ett nytt tillbehör, nämligen ett fat med råa tomater blandat med små bitar av rå vitlök. Tydligen var det min mamma som hade kommit med tipset. Ja, hon har alltid haft en stor kärlek för vitlök, min mamma. Mums, så gott det var. Jag mådde sagolikt bra.
Spisen
Klockan hade blivit rätt sent och vi närmade oss sänggång. Jag noterade att vi mitt i all lördagsavkoppling hade glömt disken, och var så nöjd över den tidigare måltiden att jag erbjöd mig att ta hand om det. Allt gick som smort, fram till att jag skulle lyfta stekpannan från plattan och till diskbänken. Jag missade tyvärr den lilla detaljen att Ingrid hade varit proaktiv och fyllt den med vatten för att det skulle gå lätt sen. Min förflyttning av detta köksgeråd var alltför hetsig, med som följd att hela spisen fylldes av en flod av vatten.
Jag var tvärsäker på att mycket vatten även åkt ner vid sidan om eller bakom spisen. Jag ropade in Ingrid i köket och sticker nu inte under stol med att jag här började bli gnällig. Ingrid sa att jag fick lov att dra ut spisen och torka rent bakom den. Jag tog då tag i den främre luckan och gjorde ett tydligen alltför hetsigt ryck, tydligt småirriterad över hur allt blivit. Vad händer, om inte att jag får med mig luckan och flyger en halvmeter bakåt, och landar sittande mot det golvfasta köksskåpet mittemot spisen.
Jag hörde det där klassiska metalliska klirrande av hur spännen och dylika attiraljer för montering studsar åt olika håll. Suck. Hur skulle jag få ihop detta pussel igen. Nu blev jag ännu mer irriterad, och jag ska såhär i efterhand lägga handen på hjärtat och erkänna att jag inte var helt rättvis mot min käresta. Jag tyckte att hon hade hetsat mig till att dra sådär hårt i luckan, vilket hade orsakat problemet. Ja, om inte hon hade legat på mig om att dra ut spisen så hade det aldrig blivit såhär.
Jag drar smått på smilbanden såhär i efterhand när jag hör hur naivt jag resonerade, men ja, i stundens hetta kan det bli sådär konstigt. Lyckligtvis fick jag i alla fall efter en stund ordning på bitarna, och monterade då fast glasluckan igen. Jag drog sedan — denna gång aningen mer lugnt och metodiskt — ut spisen och konstaterade att det var torrt bakom den. Jag gjorde ändå ett ryck med trasan, då jag såg nån liten fläck på kaklet just bakom spisen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar