Dimman
Det var alltså på förmiddagen jag tog tjuren i hornen och efter överenskommelse lämnade in bilen på Mekonomen på Teg. Det handlar inte om något vitalt, så egentligen kan man fråga sig hur jag orkade. Redan första dagen med bilen hade jag uppmärksammat att växelspaken pendlade ganska fritt horisontellt, det vill säga åt vänster/höger. Alla växlar gick i som de skulle, men spaken kändes helt enkelt slapp. Vid svärfars första inspektion ifrågasatte han detta. Jag kommer då ihåg hur jag — utan att egentligen veta vad jag snackade om — svarade att det troligtvis var en fråga om teknisk design. Jag ler för mig själv nu, när jag vet bättre. Jag läste på (Google), och fick fram att detta är ett vanligt förslitningsproblem, mer bestämt är det en bussning i växelspaken som slitits ner. Så, jag hade bestämt mig för att råda bot på det. Dessutom skulle verkstadsmännen byta växellådsolja, när de ändå hade maskinen hissad, och så där. Här har jag nyss lämnat den, och ska precis promenera över Gamla bron, på väg in till stadskärnan. Dimman är spöklik, och om jag hade varit en gamer hade jag förmodligen tänkt på Resident Evil och dylika spel. Jag droppade bilden till en vän över sociala medier, och skrev skämtsamt att det var mitt bidrag till en lokal fotoutställning. Någonstans förstod han nog ändå att jag var ironisk.
Lunchen
När jag var färdig för dagen på stan hade jag spontant knallat över på Teg igen, för att fråga om de var färdiga. Nej. Saker och ting hade "kört ihop sig" för dem. Redan på förmiddagen hade de erbjudit mig en lånebil medan jag väntade, vilket jag då hade tackat nej till, men nu hade jag ändå tänkt om. Verkstadskillen gick ut med mig, för han skulle berätta om någon egenhet med bilen ifråga. Det visade sig vara en svart Renault Megane. Passagerarfönstret var tejpat med frys- eller målartejp, och insidan av samma dörr var utsliten; högtalare och andra delar låg på sätet. Det luktade ungdomligt i bilen, och på golvet i baksätet låg en tom ölburk. Nå. Verkstadsmannen stoppade nyckeln i tändningen, och vred om. Bilen startade, för att en sekund senare dö. Så förklarade verkstadsmannen att det här var ett stöldskydd. Nyckeln var försedd med en transponder (tänk er 'key tag') som mottagaren var tvungen att känna av för att acceptera att bilen startade. Mottagaren satt i taket, framför belysningen. Han höll nyckeln riktigt nära taket, och tryckte fram och åter på centrallåset. Sedan stoppade han nyckeln i tändningen, och nu startade bilen. Det var inte svårare än så där, sa han verkstadsmannen. Det var tydligen ett vanligt fel på dessa franska bilar, och "styrenheten" (mottagaren för transpondern, om jag förstod honom rätt) hade en inhuman prislapp av niotusen kronor, varför de inte fann det värt att byta ut den. Jag hade inga fler frågor. Jag tuffade väg hemåt. Berättade för Ingrid om situationen, och stack sedan upp till Ålidhem centrum, var jag unnade mig en pizza, denna onsdag. Jag skulle ju ändå ut med en rejäl slant, så sextio kronor ytterligare kunde väl kvitta. En Quattro Stagioni från det lokala italienska haket, fick det bli.
Hämtningen
Framåt eftermiddagen började jag bli irriterad. Jag sticker inte under stol med detta. Jag hade lämnat in den lilla blå på förmiddagen, och verkstadsmännen hade sagt att de bara hade en Ford inne som skulle ha nya bromsar, sedan var jag på tur, och det var ju ingen direkt hjärtkirurgi de skulle utföra. Nu var det sent på eftermiddagen, och jag visste att de stängde fyra. Jag ringde vid tvåtiden och frågade om de skulle bli klara under dagen, vilket hade varit en självklarhet på förmiddagen. Då sa mannen att det är givetvis var deras ambition, vilket jag direkt såg som deras sätt att förbereda mig på att jag skulle få vänta till nästa dag. Inte okej. Jag förklarade [i halvsanning] att jag var personlig assistent, och att det var min tjänstebil, och att jag skulle behöva den tidigt på torsdagen, och att det inte skulle flyga med en halvt isärplockad Renault när det kom till passagerare. Jag sa att om de således kände sig minsta osäkra så kunde vi skrinlägga operationen; jag kunde fara och hämta maskinen igen, och så fick vi ta det en annan dag. Nåväl. Nej, nu förstod han läget, och han lovade att höra av sig om det skulle bli några tveksamheter. Så, medan vi stod hos dagmamma och hämtade Klara strax efter tre var jag i ett ytterst hispigt läge, då ingen hade ringt. Jag lämnade Ingrid med påklädningen och gick ut och ringde återigen. Jajamensan, sa Gunnar glatt, det var bara oljebytet kvar, den skulle snart vara klar. Nu drog jag en lättnadens suck, och humöret skiftade genast enormt. Gubbarna hade levererat enligt överenskommelse, trots allt. Vi slängde in en sådan hård bilbarnkudde i Renaulten, och drog iväg till Teg, var vi på detta foto befann oss. Jag hade tidigare sagt till männen att de gärna fick ge mig någon slags 'heads up' (utifrån deras erfarenhet) gällande om de trodde jag skulle åka på den välkända nådastöten, 'bärande rost' (i regel lika med skroten) till höstens besiktning. Den yngre mekanikern visade mig nu vänligt bilen sedd nerifrån, när den fortfarande var upphissad, och han pekade och sa att det visst fanns nån liten rostflamma på nåt ställe, men att det inte var något han trodde någon besiktningsman skulle kunna bry sig om. Detta var ännu en god nyhet. När vi ändå hade en dialog där inne i verkstadshallen så tog han med mig till "skräptunnan", var han plockade upp en typ halvmeter lång metallstav. Detta var alltså ledstången, om jag förstod honom rätt den som går från växelspaken och ner i lådan. Den hade varit oerhört glapp, och var nu helt bytt. Den gamla fick stanna i skrottunnan. En stund senare rullade vi därifrån, i vår egen maskin. Spaken kändes klockren, mot för tidigare. Vi snackar inga prislappar här.
Middagen
Idag var det 'your truly' som stod för middagen. Det blev sådan kryddstark korv. Riktigt gott, om jag får säga det själv. Vissa maträtter är jag snudd på expert på, medan jag är sämre på andra. Det här är jag när jag är som allra bäst. Ni kan gladeligen kalla mig korvmannen, så länge. Calle med korven.
Studierna
Jag stoltserar faktiskt med ett MVG i vad som förut gick som Matematik A, men som i enlighet med den nya gymnasieplanen kallas Ma. 1 (a/b/c). Jag har inte läst mer matematik än så här. Nu känner jag att jag vill ha Ma. 2 i ryggen, mest för att det krävs för väldigt många högre utbildningar som kan hägra framför mig. Just därför har jag bestämt mig för att börja studera på kvällstid, ni vet som klassiska killar från förr i tiden. Den här boken var inte helt billig, kan jag tillägga. Ni får hojta till mig sen när jag är färdig med kursen, om ni vill köpa den. Jag är en 'greedy motherfucker', så jag kommer bara att dra bort [motsvarande] några cheeseburgare från vad jag själv betalade för den. Jag är inte den typen som sliter böcker från nyskick till bruksskick. Jag är rätt smidig i mitt förfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar