En sölig frukost
Det här är alltså på morgonkvisten. Ingrid påpekade att det såg ut som att den fyraåriga lilla familjemedlemmen hade suttit på den här platsen, men att hon visste att så inte var fallet. Nej, det var faktiskt Calle som hade varit lite snuskig under inmundigandet av frukosten. Nåväl. Jag fick i alla fall i samband med denna vitaminrika frukost veta att jag behövdes på stormarknaden. Detta blev en positiv förändring i dagens tänkta schema och skede. Jag sprang och lämnade Klara med Greta och de andra ungarna uti biblioteket, och sedan satte jag bestämd kurs norrut.
En tankfylld lunch
Här hade jag klivit på lunchen, och sitter i det gemensamma personalutrymmet. Tydligen var kaffemaskinerna sönder. På den ena hade nån invärtes slang lossnat så att alla drycker som blandades rann ut i sumplådan. På den andra visade displayen "Ur funktion" och mer vet jag inte. Jag värmde upp min pizza och satt ner i soffan och lyssnade medan de pratade. Jag var för blyg för att ge mig in i diskussionen. Jag ville så gärna prata, men det är ju inte så att man bara springer rakt in. Ni förstår säkert. Så rätt vad det är kommer en av mina medarbetare fram från ingenstans. Han säger "Här, ta en bulle!" varvid han slänger fram en Findus bulle i förpackning och allt. Jag blir jätteglad och tackar. Lite senare ser jag att de ligger bredvid kaffemaskinen i korgen med sånt som stormarknaden bjuder på, men om än det inte var etthundra procent personligt så var det fortfarande en underbar gest. Han hade burit bullen tiotalet meter, till mig. Sådant värmer. Jag satt ner och åt upp min pizza, och tänkte och funderade på både det lilla och det stora. Lagom till slutspurten på min lunchrast hade tydligen åtminstone den ena kaffemaskinen fixat till sig. Jag tog en stadig kaffe. Jag vet inte om det är en myt att kaffe smakar godare i glas än i porslin, men jag brukar passa på ibland, just för att jag har hört snacket.
Byggt från grunden
När jag klev in på förmiddagen fick jag veta att dagens uppdrag stod i att bygga in våren på Fyndmarknaden. Allt stod lastade på osprättad pall, och allt skulle upp. Det blev en väldigt trevlig sysselsättning. En ung positiv kille tog rollen som ledare, och han fyllde definitivt skorna väl. Jag må vara mycket, men jag trivs aldrig bra i en ledarroll. Jag behöver strikta tyglar och någon som ger mig uppgifter, då fungerar jag allra bäst. Den här killen ledde oss övriga tre sakta men säkert mot mållinjen, och så här såg det alltså ut när jag avvek enligt schemats rotation. Jag var så himla stolt så att jag var tvungen att fotografera. Tomma pallar hade släpats fram och tillbaka för att bygga miljö och karaktär. Stundtals hade vi varit kort på tomma pallar, och hade då fått springa runt och jaga. Nån gång hade vi gått halvvägs in i en plan, och kommit på dess svaghet, och fått avbryta och göra efter en helt annan modell. Sånt hör till tjusningen. Sådant hör definitivt till tjusningen.
Middag och en ny keps
Det var skönt att komma hem. Inget snack om saken. Det första Klara ville visa var att hon minsann att en ny keps. Ingrid underströk att Klara hade valt den helt själv. Jag tyckte den var jättehäftig, för en kort sekund var det rentav något i mönstret som gjorde att jag trodde att det var en New Era keps. Ni känner ju mig, kollar alltid lite extra mycket. Nå. Det blev spaggeti med sådan där kryddig korv till middag. Det satt fint. Jag drack inte ett utan två stora glas saft till. Det här var min onsdag. Imorgon blir det visst samma tid, samma kanal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar