Några förord
På kvällskvisten fick jag då en impuls att jag ville göra något. Dagen hade gått ganska hastigt och lustigt, och nu var det snart kväll. Så, trots att klockan var närmare åtta tog jag med mig Klara och styrde kurs mot Willly's, mest för att vi skulle kunna småprata under färden. Jag sa till Klara att hon fick välja precis vad hon ville inne på Willy's, för att vi nu gick mot påsk, och då fick man minsann unna sig vad man ville. Hon gillade idén. Jag medger att min ursprungliga tanke var att vi skulle ta en hastig färd genom varuhuset, stanna till vid godiset innan kassalinjen, ta nån påse, och sedan vara färdiga. Det blev inte riktigt så, när Klara insisterade på att vi skulle ta en kundvagn.
Inköpen
Hon fick sin kundvagn, och en ny idé blommade inom mig. Jag sa till Klara att hon fick stoppa precis vad hon ville i kundvagnen. Ungefär då såg jag stora jordgubbar i förpackningar. Kraftigt nedsatt pris, bara en guldpeng för en låda. Jag tog genast en låda som efter inspektion såg fräsch ut, och detta var också det enda objekt som jag förordade på denna inköpstur. Klara stod sedan helt och hållet för både riktning och innehåll. Helt naturligt gled hon in till det lilla rummet längst ner till höger, var frukten är. I och för sig kommer det sig också rätt geografiskt naturligt, men jag var likväl fascinerad. Jag frågade vad hon tyckte att vi behövde för något. Så började hon plocka. Jag lät henne hållas, utan att säga något. Den enda gången jag tog ton var när hon började ta kvisttomater, när jag såg att de var en hel femkrona dyrare per kilo än "vanliga" tomater. Då ledde jag om henne. Förutom detta sa jag inte ett knyst. Hon ville ha en honungsmelon också. Jag vet inte varför. Jag frågade om hon ens hade ätit sådan. Jo, sa hon. Troligtvis hos dagmamman, då. Nå. Inköpen skedde i princip uteslutande i rummet med frukt och grönsaker. Nå, en korvring ville hon ha, när vi passerade charken. Sedan sa hon att vi var färdiga.
Kassan
Här banar vi väg mot kassan. Jag frågar henne vilken kassa hon tycker vi ska välja. Hon valde en med bara en person före i kön. Smart. Dessvärre bommade hon det faktum att denna enda var en storhandlare som säkert tog tre minuter på sig med att rada upp sin fulla kundvagn på bandet. Nå. Till sist var det vår tur. Jag undrade om killen i kassan tyckte vi var märkliga som hade allting löst. Ja, Klara hade ju fått gå runt i fruktrummet och bara stoppa ner objekt i vagnen, så några sådana små fryspåsar var det inte tal om. Allt hamnade löst på bandet. Nå. Jag ville för en kort sekund ursäkta mig med att det hela var ett socialt experiment där det var viktigt att jag som vuxen inte interagerade på något sätt, men kom på att det var ganska oväsentligt för kassören. Det var inget större besvär för honom att fösa ihop clementinerna i en hög på vågen och knappa in sitt PLU. Jag betalade, och packade därefter ner varorna i en kasse.
Kundvagnen
Klara ville sätta tillbaka kundvagnen själv. Jag stod här bakom linsen och försökte dirigera henne hur hon skulle gå tillväga för att få tillbaka polletten. Klara ville använda den lilla kättinglänken som hängde ner från hennes egen kundvagn, och så att säga dra den runtom. Till sist fick hon ordning på det. Hon petade dock då fortfarande på den egna kättinglänken, som att hon inte förstod vad den skulle tjäna för syfte. Jag förklarade pedagogiskt att det var när nästa barn kom med sin kundvagn, och att h*n då skulle kunna göra precis som hon nu hade gjort. Jag hoppas att hon förstod konceptet, men nu ville vi fort hem.
I efterhand
När vi kom hem var jag överväldigad över hur Klara hade valt ut varenda vara i påsen (förutom jordgubbarna då), och ville genast skina för Ingrid. Min drottning låg dock i sängen. Hon var inte idel öra. Faktum är att hon var ganska vrång och vresig. Hon tyckte att klockan var jättesent och att Klara skulle uppe till Greta dagen därpå, och det var det ena med det tredje. Att hon hade valt ut sådana klockrena saker som vi verkligen behöver till daglig dags var inte heller någon sann magi, utan det handlade helt enkelt om imitation; Klara hade bara tagit de saker som hon sett Ingrid eller mig ta vid inköpsrundor. Hur det än var med den saken tyckte jag inte att Ingrid behövde vara så vresig och åtminstone kunde låtsas vara fascinerad, för den högst närvarande Klaras skull. Hon var ju så stolt över hur hon hade handlat nästan helt själv. Nå. Till Ingrids försvar kan jag avslutningsvis säga att hon tydligen dagen därpå tog förnuftet till fånga och öste beröm över vår lilla flicka över hur duktig hon varit.
