Godmorgon
Det här blev alltså morgonstund. Klockan är ändå halv tio, men vi har aldrig onödigt bråttom upp när det är helg. Klara låg i min famn och tittade på nån slags äventyr för barn. Jag har alltid så svårt att placera figurerna nuförtiden, om än det är sådana som jag själv glatt tittade på när jag var ett litet barn. Det har kommit så många nya karaktärer. Men det är klart, även Warner är ju en industri och att köra gamla repriser går väl inte i all oändlighet.
Lokalblaskan
Klockan närmade sig nu elva och jag hade rullat in mot stadskärnan för lite produktivitet. När jag rullar över Rådhustorget möter jag två unga killar som går med varsin stor kartongbit där det stod att läsa "GRATIS KRAMAR!", med just sådana svarta versaler. De tittade på mig och även om en sida av mig ville stanna upp och hugga mig en lördagskram så hade jag inte riktigt tid. Jag vek in utmed Rådhusesplenaden och parkerade min stålhäst. Där ser jag en av Västerbottens-Kurirens bilar. Jag lade ihop ett plus och ett och såg inget annat fog för deras närvaro än att de skulle dokumentera de unga killarna med plakaten. Jag försökte komma på vad det var de vill säga. Nåt politiskt? Eller hade det bara varit en riktigt lång fredagsfest, som ännu inte riktigt var slut? Jag funderade fortfarande, som jag joggade uppför trapporna.
Trycksvärtan
Det var framåt kvällen som ett missöde av rang gick ner. Vi hade varit på stormarknaden och handlat, och hade ställt den stora papperspåsen från Ica Maxi i baksätet. När vi kommer hem och Ingrid lyfter ut påsen hör jag henne utbrista "Carl, det kanske inte var så smart att ställa påsen på dina hörlurar?", vilka så klart också låg i baksätet. Ja, jag hade ju ingen annan att skylla detta på, då det var jag som hade ställt in påsen. Hörlurarna hade inte fått några fysiska skador, men vid inspektion märker jag hur muffarna har fått en salva av papperspåsens tryck undertill. Ni vet, var de finstilta detaljerna angående påsens tillverkningsland och källsorteringsinformation står. Jag ser bokstäverna tydligt, men kan inte tyda vad det står. Jag är hursomhelst oerhört plågad till sinnes. För mig är vitt något kliniskt rent, och ska så också vara. Det här kände jag på mig att skulle bli en hård nöt att knäcka. Jag Googlade, läste om att trycksvärta och bläck kunde lösas upp av såpa. Jag provade såväl citronsåpa ur städskåpet som vanligt YES handdiskmedel. Trycket rubbades inte en millimeter. Jag var vid det här laget väldigt mentalt illamående. Jag drog åter ner på stormarknaden och köpte en flaska T-röd. Doppade i tops och gnuggade. Ingenting hände. Nothing. Nu var jag slut på idéer, och med fult vanställda hörlurar. Bedrövligt.
Maskinerna
Så på kvällskvisten gick vi ut på gården. Klara och Ingrid gungade, trots att djupsnö omger hela sandlådan med gungan. Jag som bara har ett par håliga basketskor ville inte bli dyblöt så jag höll mig på asfalten. Jag fick syn på de väldiga maskinerna som jobbar med gårdsarbete om dagarna. Jag var mäkta imponerad av dem. Vilka stora bestar. Jag tänkte stilla för mig själv på vilken manlighet det måste vara att navigera en sådan där. Ta grävskopan, till exempel. Man skulle ju rent teoretiskt sett kunna riva ett äldre trähus med en sådan. Snacka om makt.
