Ett tydligt tecken på oro
Det var en nervspänd torsdag. Jag gjorde sommarsorti på den plats som jag valt att kalla Sambandscentralen. Det skulle inte dröja länge innan ängslan och oro satte sig på nagelfronten. Jag hade betalat vad som helst för en klippare, i denna stund. Att ha en hängande nagelbit som man står totalt maktlös inför (om man inte vill sluta i ett blodbad) är en fruktansvärd känsla.
En uppfriskande lunch
Ingrid tog mitt humör tillbaka när hon hade kört en stabil lunch. Vi snackar skönt stekt korv och riktigt bröd, sådant för french hotdog var man sprutar krämen rakt ner i hålet och sedan kör in korven. Klassiskt. Sen den grillade osten. Jag tänkte spontant tillbaka på söndagens grillning. Helt makalöst gott med stekt eller grillad ost.
Tvättstugan och tidningarna
Jag hade bokat tvättstugan mellan tre och fyra. Jag hade också en plan. Jag har samlat på mig otaliga gratistidningar och jag är skapligt less, men det känns också fel (fråga inte) att gå ut till miljöhuset. Jag tänker att någon annan kanske kan ha nytta av all information som finns att hämta ur dessa magasin. Det är ju trots allt inte bara babylonisk reklam och hjärntvätt. Nå. Min plan var att samla nummer för nummer och gå ut och lägga dem i det välkända "läsrummet" i en av kvarterets tvättstugor. Vi snackar ett dedikerat rum med läsfåtölj, rymlig tygsoffa, samt en bokhylla med allt från gamla veckotidningar till Wahlströms ungdomsböcker. Jag hade alltså helt enkelt tänkt att skjuta till med mina tidningar. Dock så rann det ut i sanden. Jag kände mig helt enkelt inte på topp.
När jag var på väg ut från tvättstugan fastnar mitt öga på nånting i trapphuset. Det är en trave med tidningar och en lapp som säger "Returer till Svensk direktreklam v. 23", vilket kändes som en rätt korrekt titel för sedlig hantering av magasin och sådant. Men så tände jag mitt sunda förnuft. Vem i all fridens namn hade för uppgift att returerna reklam i denna portuppgång? Jag analyserade saken, och kom slutligen fram till att det hela måste vara en riktigt skön tackling från någon som var skapligt less på oönskad reklam. Nån som helt sonika samlade ihop allt och ställde ut det i porten med ett anslag om retur. Jag drog brett på smilbanden och fotograferade alltsammans. En riktigt skön tackling var detta. Helt klart värd att anamma.
En tripp till äventyrslekparken
Ingrid har varit krasslig flera dagar, och hon hade känt sig trött nog för att söka vila. Jag fick då en idé om att jag skulle ta en sväng med Klara till äventyrslekparken. Sagt och gjort. Vi åkte först förbi Ålidhem C. En flaska Coca-Cola för sötmans skull. Det var inget namn på denna, utan det stod helt enkelt "Dela en Coke med en kompis", vilket var generiskt nog att falla mig i smaken. Nå. När jag skulle checka ut slog det mig. Det där PET-kvittot. Det var för närmare en månad sen när jag sorterat gamla kvittobuntar som jag fann två PET-kvitton från just Icas PET-maskin. Det ena var på två kronor, och det andra var på fyra kronor och femtio öre. De var tämligen blekta, och längst ner stod augusti 2011 på båda kvitton. Jag hade den gången funderat på huruvida PET-kvitton har någon slags 'expiry date', eller om de i princip håller för evigt. Jag hade gått in på affären och köpt nåt litet och då under utcheckning passat på att mata smaskinen med ett av kvittona; det på två kronor. Jag ville mest bara prova. Maskinen hade då svalt kvittot, och ersatt mig med två kronor. Sweet success.
Jag hade då försökt med det större kvittot, det på fyra och femtio. Maskinen hade spottat ut det igen. Jag hade provat ett dussintal gånger, men maskinen fortsatte att neka det. Kvittot var onekligen blekt, faktiskt knappt läsbart. En butiksarbetare kom då förbi och jag hade frågat honom om han kunde knappa den manuellt. Han hade då sagt att tumregeln från PET-företaget löd att det inte fanns något utgångsdatum på PET-kvitton, fast att när de bleknat så var det kört. Han tyckte däremot väl att jag kunde fråga snällt nästa gång jag hade vägarna förbi och valde en bemannad kassa. Jag hade på denna grund sparat detta kvitto i min plånbok. Nu var denna gång. Det var lugnt i första kassan och jag gled fram och frågade snällt om hon kunde knappa det manuellt. Inga problem, sa hon. Hon skulle emellertid springa på patrull. Den vänliga kassörskan försökte flera gånger, och tog till och med fram en bunt inlämnade PET-kvitton ur kassalådan och försökte utifrån dessa få fram sifferkodens uniform, för att på så vis kunna lista ut den blekta siffran. Jag kände mig verkligen vänligt bemött. Det var dock svårt. Jag och Ove Sundberg kom under processens gång fram till att det hela höll på att bli ett så kallat 'awkward moment'. Här stod jag med ett nästan två år gammalt PET-kvitto värt mindre än en femkrona, och försökte till varje pris. Nej, jag förstod att det hela var sinnessjukt, och sa till den alltför vänliga kassörskan att hon inte behövde försöka mer. Jag betalade läsken till punkt och pricka.
När jag och Klara gick ut passerade vi ju uttagsautomaten, under vilken det står en papperskorg. Jag kastade i denna stund PET-kvittot i papperskorgen, liksom för att göra ett tydligt (och synligt) statement för kassörskan om att jag nu hade gått vidare. När vi då kommit ut från centrumbyggnaden slår det mig. Jag ville givetvis dokumentera det blekna PET-kvittot så att jag skulle kunna föra hela den här episoden till min levande memoar. Jag vände tvärt på klacken med Klara tätt i hand. Fast då slog det mig, jag hade just gjort ett tydligt statement inför tjejen i kassan, när jag kastat PET-kvittot i sopkorgen intill uttagsautomaten. Hur skulle det egentligen se ut (för henne) om jag nu gick fram till den här papperskorgen och började gräva efter PET-kvittot. Jag höll en hastig överläggning med mig själv och min interna hjälpreda och vi kom fram till att det hela skulle framstå som snudd på sinnessjukt. Jag kunde omöjligt gå till papperskorgen och gräva upp kvittot och gå därifrån med hedern i behåll. Det fanns inte på kartan. I det här läget kunde jag helt enkelt inte både äta kakan och ha den kvar.
Jag vände återigen på klacken, och vi fortsatte ut mot parkeringen, och styrde kurs mot Tomtebo och äventyrslekparken. Jag sticker dock inte under stol med att jag hade svårt att släppa taget om händelsen. Det är också viktigt att förstå att det här inte är frågan om något kompulsivt, utan helt enkelt att jag såg för mitt inre hur berättelsen hade kunnat bli, nämligen tydlig med illustration, när den nu på grund av bortfallet av illustration föll hästlängder. Det var just den där känslan av att ha varit så nära att få det optimalt, och sedan istället — bokstavligt talat — kastat det i soptunnan, som grämde mig, i denna stund. Nåväl. Vi åkte till den stora äventyrslekparken och dagen gick vidare. Ankornas ungar har växt sedan senast, och nu var de allt annat än blyga. Mitt i alltihopa ringer telefonen (var min digitala assistent automatiskt bryter videoklippet) och Alexander och Emil vill slå följe. Vi hämtar dem och passar då också på att svänga förbi Ålidhem C för att köpa nåt bröd att mata fåglarna med. Jag gick till Konsum och köpte bröd. Två för åtta kronor. Lätt värt. Resten av den här historien får videon förtälja.
Smarrig smoothie på kvällskvisten
För några veckor sedan var Hepatit A på tapeten i media, och det sades att det var frysta jordgubbar som var boven i gemet. Nå. Nu körde jag frysta hallon och glass och mjölk i mixern. I mängder, som ni ser. Det blev sinnessjukt gott och jag och min hustru Ingrid drack så det stod härliga till. Jag fick faktiskt i mig inte mindre än två rågade glas. Kan rekommendera detta, om någon vill ha nåt alldeles lagom till filmen eller tv-serien du råkar följa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar