En dyr double cheese
Vi lagerplockare hade fått lunch, och jag susade iväg upp till McDonald's var jag beställde en dubbel cheeseburgare. Åkte tillbaka till lagret och anslöt mig till några arbetskamrater med burgaren i handen. Tuggade igenom den. Plötsligt knastrade det i munnen, som att jag råkat på nåt hårt. Jag hann tänka att nån illvillig praktikant fyllt nötköttet med glassplitter, men slog snart tanken ifrån mig. Jag fortsatte äta som vanligt. Snart därefter kommer jag dock åt haveriet med tungan. Det är vasst. Aj. Jag förstår direkt att nånting är galet. Har en flisa emalj gått, eller värre? Jag känner med tungan och det känns typ som att en hel tand är borta. Konstigt. Det gjorde ju inte ont. Jag smög in på toaletten och försökte inspektera. Det syntes inte så bra. Nåväl. Resten av dagen skulle jag gå runt och känna på tanden med tungan. Irriterad var jag också. Jag hann tänka både i siffror och försäkringspremier. På eftermiddagen klev jag på mitt andra gigg var några arbetskamrater skrämde mig med att om den skadade ytan var stod nog så krävdes en krona, eller i värsta fall rotfyllning, och då skulle det minsann bli dyrt. Innan stängning på kvällen lyser jag med lysdioden i mobiltelefonen och ber en kollega titta. Han säger sig se problemet, och konstaterar att det inte är jättestort, men väl ett par millimeter, som i en kvadrat. Jag åker hem och börjar frenetiskt fotografera mig själv med systemkameran. Försöker få bra bilder. Till sist har jag ett underlag att mejla in till Folktandvården NUS, i hopp om en snabb remiss. Kosta vad det kosta vill, så här kan man bara inte gå omkring.
En räddare i nöden
Det var sommaren 2008. Jag och Ingrid väntade Klara och jag hade sparat ihop till en maskin som skulle kunna dokumentera och föreviga vår lilla tjej. Den här kameran kostade uppemot tretusen kronor, vilket (bortsett från min gamla Konica Minolta DiMAGE X60 som jag köpte för tre och ett halvt tusen i butik hösten 2005) gör det till den dyraste enskilda produkt jag köpt i hela mitt liv, vid den tidpunkten alltså. Lustigt, när jag tänker på det, att mina två dyraste köp båda delade kategorin apparater för att föreviga ögonblick. Det här med dokumentation har alltid varit jag. Jag kommer ihåg när jag fick min första persondator. Jag satt i Microsoft Works om kvällarna och skrev bisarrt långa dagboksinlägg som jag prydligt datumstämplade och sedan sparade på 3,5" disketter. Jag skulle vilja läsa dessa inlägg idag. Jag undrar vad som hände med dem. Jag var ju bara ett litet barn. Nåväl. Tillbaka till videokameran.
Jag har aldrig ångrat köpet, om än HD kom att slå i ungefär samma veva, och DV-kassetter skulle ganska snart fasas ut från hyllorna och ersättas med flashminnen av olika slag. Nå. Jag har aldrig ångrat köpet, om än jag råkade på det klassiska Handycam-problemet med en batterilucka som inte går att stänga, efter knappt två år. Efter mycket nosande i forum fann jag en lösning i form av ett AA-batteri med två tåtar som jag tjuvkopplade direkt till den lilla elmotorn som drev kassettdäcket, och forcerade på detta vis mig förbi felkoden som hindrade stängning. Sen lärde jag mig också 'det rätta knycket' för att kunna stänga kassettdäcket utan att springa på 'beep of death' följt av felkoden och en ej stängbar kassettlucka. Nåväl. Med införandet av högdefinition kom den tämligen klumpiga kameran att användas allt mindre. När jag äntligen hade införskaffat en BluRay-enhet till den stationära datorn tänkte jag att det var läge att föra över alla band till AVI-filer innehållande rådata. Projektet infattar ju att man spelar upp medan man med hjälp av datorn 'fångar' materialet över FireWire-gränssnitt, vilket är ungefär lika tidskrävande som att spela in gamla MiniDisc-plattor.
Oturligt nog sjöng denna Sony Handycam DCR-HC53E på sin sista vers mitt under detta projekt. Sju kassettband hann jag föra över, och sedan var det tvärstopp. Jag behöver en DV-kamera för att kunna fullfölja. Det är ingen lätt match idag. Jag har bland annat mejlat universitet och frågat om de har lust att låna ut en gammal kamera (mot deposition, givetvis), men fick till svar att det tyvärr inte går. Min lyckliga lott föll när jag bollade frågan på arbetet för nu över ett halvår sedan. Jag fick napp. Jag blev så trygg i vetskapen om att h*n har en kamera, så jag har inte orkat ligga på aktivt om det. Lugnet inföll sig, helt enkelt. Nyligen fick jag dock veta att Rickard troligtvis ska flytta långväga, så snart som till hösten, och då blev det hela genast mer akut. Den här fredagen när jag slutat och kollade till mobilen läser jag att Klara tjatat om att få sova hos mormor och morfar, så att det blivit så. Åh, en natt utan den älskade prinessan. Nåväl. Hon tycker ju så mycket om att tillbringa tid med mormor och morfar. Jag svängde dock förbi dem på Berghem och pussade och kramade Klara godnatt, samt bollade några ord med Ingrids föräldrar. Det var på hemvägen därifrån som jag passerade Liljansberget och tanken slog mig. Jag svängde in och ringde upp min vän och medarbetare. Han var mycket riktigt hemma, så det var bara att komma förbi. Jag blev tämligen chockad när jag ser honom. Ögonen. Jag får snart det lättande beskedet att det inte är frågan om annat än en oskyldig lek med grannarna. Våra vägar skiljs åt, och jag är obeskrivligt tacksam över hur [man kan säga att] Rickard har frambringat min oåtkomliga familjedokumentation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar